I huvudet (och hjärtat) på Lena

Bitterfitta, moi?

2007-07-25T14:37:00.000+02:00

Har precis läst Bitterfittan av Maria Sveland, med undertiteln Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar? På något sätt lyckas hon sätta fingret på alla de där smågrejerna som man inte riktigt får gnälla om, men som ändå spelar så stor roll, speciellt när de staplas på varandra i travar. Boken är en underlig och bra blandning av fiktiv berättelse och verkliga händelser och forskning. Jag blir glad och upprymd över att någon klarar av att sätta ord på det där som man ibland bara kan ana, men samtidigt så blir jag så jäklarns arg och ledsen att det ska vara så här. Utöver allt detta så är det en lättläst och underhållande roman. Rekommenderas sannerligen!

Lite kalas i alla fall

2007-07-08T16:29:00.000+02:00

Och så satt jag där hemma. Pojkvännen var i Uppsala och började så smått förbereda för att bli glad i korken. Och jag mår... bra. Inga förkylningsspår kvar helt plötsligt. Istället för snörvel fick jag en idé om att åka till festen och komma dit efter maten. Beslutsångest, gråt och tandagnislan avlöste varandra. Syster och svåger gjorde ett bra jobb och stöttade och lånade även ut bilen, varför jag under aftonen körde alla milen dit (ungefär som i en film, fast med en volvo istället för vit springare) och hade en kalaskväll! Pojkvännens mamma hade bäddat iordning så fint och lagt fram morgonrockar och tofflor... man blir så varm i magen av sånt.

Liten familjeångest idag dock. Syster och svåger har valt att inte låta döpa sitt barn, vilket äldre släkting inte riktigt är med på. Det svåra är att hon gråter, är helt förtvivlad och verkligen tror att det är kört för det här underbara lilla krypet. De står på sig, vilket är bra, men det är tamejtusan inte så lätt när det snurrar till sig.

Darn you bebisförkylningsbacillusker!

2007-07-07T13:36:00.000+02:00

Jag och pojkvännen har varit i stugan och haft det sinnessjukt bra. Umgåtts nästan varenda dag i två veckor nu. Det är ju bara så det ska vara.

På måndag åker han bortbortbort och lämnar mig i flera veckor. Denna vecka skulle avslutas med två fabulösa tillställningar, vilka jag sett fram emot rysligt mycket.

Fredag: Ut och äta på thaibåten med K och T. Jätteroligt och gott. Jag skulle ha på mig mina nya apasnygga trekvartsjeans, en ny fin kortärmad svart skjorta, mina röda högklackade lackskor och ett par tjusiga svarta handskar. Ville ha fishnet knästrumpor också, men jag hittade inga bra. Men jag var sjuk. Klarade inte konsumtestet för fem öre och kom visserligen hem med lite mat, men framför allt med plaskvåt rygg och en energinivå som kan mäta sig med den hos nyss in i mål sprungna maratonlöpare. Bara att bita i det sura äpplet och säga som det är. Det sugigaste är att vi inte kommer kunna göra om det förrän i slutet av augusti. Crap.

Lördag: En av pojkvännens bästa vänner har gemensamt födelsedagskalas med två kompisar i fucking jävla Buppsala. Jag vill jättegärna gå, men är fortfarande sjuk. Inte lika risig som igår, men inte tillräckligt bra. Det är nästan värre att bara vara nästansjuk. Är man jättedålig är det inte så mycket att snacka om, men nu måste jag välja. Och jag har valt. Och pojkvännen är på väg mot centralen själv nu. Jag som skulle ha på mig min jättefina svarta omlottklänning och de röda skorna. Fin i håret, svarta ögon och läppglans. Istället är jag sunkig och luktar säkert illa, men jag är inte säker, för luktsinnet har havererat. Egentligen känner jag mig inte så sjuk längre, bara det att jag inte riktigt ids vara social + att det i ärlighetens namn inte är särskilt trevligt att sitta och snyta sig stup i kvarten på en middag. Om kalaset hade varit i Stockholm hade det varit annorlunda, då hade man inte behövt komma dit så tidigt, och om jag inte hade orkat hade jag bara kunnat ta en taxi hem, men ska man till Buppsala måste man åka tidigt och sedan ska vi sova hos pojkvännens mamma och då är det inte lika lätt att bara sticka hem själv om behovet finns. Så jag ska sitta ensam hemma och äta saker som inte smakar någonting. Och J ska vara toastmaster, och jag missar det. Arsle.

Till på köpet har jag mensmage.

Och allt det här (förutom mensmagen) för att jag inte kunde låta bli att gosa med bäsen när han var snörvlig.

Du vill väl det bästa för ditt barn?

2007-06-01T09:42:00.000+02:00

Morgontimmarna känns tidigare än de egentligen är. Näsan har konstant snytbehov och jag är så tröttröttrött. Här hade jag egentligen velat ha tre t'n i rad, men jag har förstått att det inte är acceptabelt.

Frukosten intogs snörvlandes framför min tv med ögonen i kors av sömnighet. Det är bra att M.A.S.H. går på morgonen, jag har ingen lust att kolla på nyhetsprogrammen. I reklampausen zappade jag runt lite och landade på nya tv-shopreklamer. Det är oroväckande när det kommer två i rad som man inte känner till. Som om man har legat i dvala en alldeles för lång tid och har missat när någon har ropat ut de nya rönen att jorden faktiskt var platt i alla fall. Först var det en sminkpalett som Lauren Hutton hade utvecklat efter sina många års erfarenhet som modell. Jag har torkat mig själv i baken en bra bit över tjugo år nu, man skulle kanske till och med våga drista sig att säga att jag har ganska gedigen erfarenhet på området, men inte fan skulle jag kunna utveckla ett nytt fantastiskt dasspapper för det. Visst kan jag säga att det ska vara mjukt, fint, billigt, miljövänligt och inte ludda, men jag vet väl inte hur man gör det bara för att jag vet hur jag vill ha det. Anywho. Reklamen som följde var för någon slags vattenflaska som producerade massa ånga. Denna manick kunde tydligen användas till allt från att städa till att träna magmusklerna. Nåja, kanske mer av det första, men ändå. Och så kunde man stryka kläder och gardiner med den. Det avsnitt som bäst fångade min uppmärksamhet var när de kom till någon slags babysitter gjord av stoppning och tyg. Alltså en riiiiiktig smutshärd, enligt dem. Och veeeem vill inte ha de bästa för sina barn. Att de alltid ska anspela på föräldraångesten. Det lär vara jobbigt nog ändå, utan att någon överspänd typ förklarar att ens barn riskerar att skadas allvarligt, eller kanske till och med dö, om man inte har rätt vagn och städgrejer. Hur som helst så pekade de på den till synes helt rena babysittern och säger; och häääär har vi en ställe där smutsen inte ens syns (läs: ditt barn dör för att du inte städar bort osynlig smuts). De ångar på babysittern med mackapären och torkar sedan av den med en vit frottehandduk. De visar upp handduken, som fortfarande är lika vit, varpå den kvinliga programledaren (ni vet hon som alltid är ett våp som inte klarar någonting och som blir attans så överraskad av hur smidigt den nya produkten fungerar) tittar på den fortfarande vita och rena handduken och utbrister: Wow, it's almost invisible, but it's still there! Som en modern städinfluerad version av kejsarens nya kläder. Folk är så jävla dumma.

En person jag undrar över är Ayesha (eller hur man nu stavar). Who da fakk is she? Hon har intervjuats konstant i flera år. Det pratas om vilken entreprenör hon är, att hon är rappare, skivbolagsdirektör och gud vet vad. Men har man någonsin hört något av henne? Jag kan inte påminna mig om en enda låt. Det jag däremot kan komma ihåg väldigt distinkt är hennes uttalanden i artiklar och tv-intervjuer. Jag blir skitirriterad på henne. Jag vet inte varför. Hon får så klart jättegärna finnas och är säkert en jättebra människa, men hon gör ju inget som rimligtvis borde rendera henne den plats i rampljuset som hon ändå fått. Det är som om hon är en riktig b-bändis som ingen har genomskådat. Hon är på a-listan och jag kan inte fatta varför.

Gjorde förresten en kändisspotting igår. Jag och min syster premiäråkte rulltrappa och tunnelbana med bäbisen i vagnen. Kan vara skönt att ha någon på andra sidan farkosten sådär första gången. Vi gick av i Duvbo, och vem gick på tunnelbanan i samma dörrar som vi gick av, om inte Anders Wejryd. För er som inte är så bevandrade i den kyrkliga världen kan jag informera om att det är Svenska kyrkans ärkebiskop, högsta hönset på hela bygget. Först kunde jag inte för mitt liv förstå vad han gjorde där, tills jag kom på att Sveriges kristna råd har sina lokaler i närheten. Sedan kunde jag inte låta bli att konstatera att det är lite ballt att han åker tunnelbana som alla andra, det är inte ofta riktigt höga chefer i andra organisationer gör det. I tre sekunder grämde det mig att jag inte hade på mig kragen den dagen. Eller ens halsbandet. För då hade vi kunnat nicka sådär lite menande till varandra, ni vet som busschaförer gör när de möts i trafiken. Darn.

Sug in, stoppa i, späk och spy upp.

2007-05-30T13:54:00.001+02:00

Aldrig förr har jag varit så jävla trött på alla utseendeideal. Man ska se ut si eller så, följa den mest aktuella dieten, ta bort och lägga till, allt efter trender och smak. Jag är så förbannat jävla trött på det på ett sätt som jag aldrig varit förut. Och jag är så ofantligt trött på vad det gör med mig. Att jag aldrig någonsin bara kan duga. Att jag alltid ska gå och ha lite dåligt samvete över jag man gör eller inte gör, för jag vet ju vad jag borde. Ok det där med hälsan, jag vet att det inte är bra att släpa runt på för många extrakilon, men ska det få definiera vem jag är? Kan jag inte duga och vara bra även om jag är lite ohälsosam? Det är visserligen en parameter som inte är bra för en, men ska det avgöra allt annat?

Jag vet hur man gör för att bli av med kilona. Jag har gjort det förut. Folk blir imponerade och pratar om det, men det gör bara saken värre. Jag vill ställa mig obehagligt nära deras ansikten, fräsa så spottet skvätter och uppmana dem att fullkomligt skita i min kropp. Den ser ut som den gör, och utseendet varierar över tiden, men det har du inte någonting att göra med.

Jag är så trött på att det aldrig kan vara stabilt. Antingen är jag duktig; äter bra och motionerar, känner mig nöjd och stolt. Men det är aldrig någonting som går av sig självt. Det är ett evigt jävla slit, och när jag inte gör det jag ska så har jag per definition misslyckats. Igen. Eller så gör jag inte ett skit; rör inte på mig och äter massa extra skräp, jag har ändå förstört den veckan. Det finns inget mellanting. Jag är så trött på att alltid vara på väg upp eller på väg ner. Varför kan det inte bara få vara där det är? Tjock eller smal, skit samma, bara det inte förändras hela tiden.

För första gången i mitt liv har jag insett hur fruktansvärt mycket jag egentligen påverkas av allt det här; media, folk runt omkring mig, normer. Jag klarar inte ens av att raka benen just nu, i någon blandad känsla av att jag fan inte ska behöva och att det inte spelar någon roll vad jag gör, för min kropp kommer ändå aldrig att duga. Jag vill bli gammal och ha fött barn. Folk verkar oftare ha en mer laid back inställning till sina kroppar då. Typ Ja, brösten hänger och magen putar, men tänk att min kropp har producerat liv. Synd bara att jag vägrar föda barn, det är ett så sjukt koncept.

Och så alla dessa eviga jämförelser. Med de andra. De som är smala. De som har små jeans med låg midja. Han säger att han tycker jag är vacker. Jag tror honom, han skulle inte ljuga för mig. Men jag vågar inte lita på det. Inte innerst inne. Istället börjar det mala i mig, och upp dyker bilderna på de som är bättre. Vackrare. Smalare. Som gör som man ska. Det tär på mig. Det är så svårt att förklara hur man kan tro på någon, men ändå inte. Det handlar ju bara om mig. Att jag inte tror på det, och det är jävligt svårt att övertala en otroende.

Jag kollade på "Snygg naken" på 5:an för ett tag sedan. Är rätt skeptisk till det ur några aspekter och tyckte inte att det var så himla underhållande, men jag kom ändå till en stor insikt. I början av programmet tar de en helkroppsbild på den aktuella tjejen iförd underkläder, och projicerar den på någon stor husvägg och frågar folk vad de tycker om hennes utseende. Hon är inte där, så de säger sina kommentarer utan hennes direkta närvaro. Sedan får tjejen se en film med alla dessa människor som säger positiva saker om hennes kropp. Ibland får de ge betyg på en tiogradig skala, och somliga säger nog lite snällare saker än de menar, och de har säkert klippt bort en hel del folk som inte ger så bra betyg, men det spelar ingen roll. Att inte alla tycker att man är vacker är inte så avgörande, men att några gör det känns viktigt. Den stora aha-stunden kommer dock när de frågar vilken kroppsdel de tycker är finast och några killar svarar magen, att den var mjuk, fin och kvinlig. Jag tittar på hennes mage, som är mjuk, degig och inte platt för fem öre. Av alla kroppsdelar de hade att välja på är det den de vill lyfta fram som vacker. När de kunde kommit lätt undan och sagt händerna eller axlarna istället. Och jag förstår inte, för ingen kan väl tycka så? Ok att magen inte stör, och att man älskar sin partner och därmed även magen, men jag kan inte för mitt liv få in i huvudet att någon kan tycka att själva magen är vacker. Då förstod jag hur jag ser på min kropp; den är funktionell och går att leva med, men den är inte estetiskt tilltalande. Om jag tar på mig snygga underkläder kan jag bli lite hot, men det är bara underkläderna som står för hetpoängen, kroppen drar snarare ner betyget. Jag kan inte på något sätt tänka mig att det är kroppen som är vacker. Min kropp går absolut att leva med, både för mig och en partner, men den kan i mitt huvud inte vara någonting som i sig är attraktivt. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att min kropp bara ska vara någonting som man kan leva med, någonting att bara acceptera.

Det finns massa välmenande knep om hur man kan klä sig för att framhäva och dölja, allt efter kroppstyp, men de är nästan det värsta. Det är som en falsk vän som ger sken av att man duger som man gör, men att det skulle vara fint om man bara gjorde på ett visst sätt. Du är sååå vacker... perfekt precis som du är... om du bara använde omlottklänningar skulle du slanka ut midjan lite. Och jag lovar dig, jag vill så jävla gärna slanka ut den, men jag är så förbannat trött på att behöva göra det. Är så trött på att det inte går av sig själv. Visst, vi har alla våra kors att bära, och jag har galet mycket annat som jag har många fördelar i, men jag skulle ändå så hemskt gärna byta kors med någon.

Ofta kan det kännas väldigt paradoxalt. När jag fixar till håret, sminkar mig och klär mig snyggt kan jag tycka att jag är riktigt snygg. När jag går ut brukar massa karlar stöta på mig. Men ändå kan jag inte lita innerst inne på att jag är attraktiv. För något år sedan satt jag och snackade med en man i min klass. Jag minns inte exakt sammanhang, men han sade något i stil med Men du är ju skitsnygg, du vet det. Och jag blev så förvånad. För han menade verkligen det. Fast att han nästan bara sett mig osminkad i hästsvans, manchesterbyxor och munkjacka. Och jag blir rädd för mig själv som blir så förvånad.

Just nu tycker jag så jävla mycket om Sarah Dawn Finer. Hon säger att hon är stor, att hon trivs med sin kropp ibland, men att hon allt som oftast får kämpa med självkänslan och brottas mot idealen. Det är så skönt med någon som inte bara är skitglad och stolt över sitt hull, utan någon som faktiskt vågar öppna truten och säga att det kan vara skitjobbigt.

Och jag är ledsen, jag skiter (ja, det är ett överanvänt ord i det här inlägget) högaktningsfullt i vad du tycker. Jag vill inte att någon skriver någon kommentar om att jag är vacker, älskad och duger som jag är, det spelar ingen roll när jag inte själv är med på det. Jag lägger redan allt för mycket energi på att få bekräftelse från andra. Säger hon, och vräker ut sitt innersta i skrift för alla att läsa.

The bäbis strikes back again

2007-05-29T16:12:00.000+02:00

Bara tjugo dagar gammal börjar hans mer kolliartade drag ge vika för att ge plats åt en hel person. Helt plötsligt kan man få ögonkontakt och hålla kvar den länge. För den stackare som av någon märklig anledning kan ha suttit bredvid med ett tidtagarur kanske det inte var så många sekunder att hojta om, kanske tjugo stycken, men i min ände av upplevelsen var det magiskt länge. Och stor är han. Har gått upp ett helt kilo nästan och är ingen pyttebebis längre. Ser så galet mycket fram emot att det ska gå att kommunicera mer med honom. Längtar till när han kommer tultandes i hallen när man kommer dit, skrattar och sträcker ut sina knubbiga små armar och vill bli uppplockad och kramas. Men han duger osedvanligt bra nu också, och lite till.

Jag vill göra fina bodys med texter som The bäbis formally known as Krypet, Bajsmaskin, Smelly but cute eller Edere, Purgare, Vomere (som, om jag inte är fasligt felinformerad, är äta, skita, spy på latin). Men han växer ju så jädrans snabbt att de skulle vara för små innan de var levererade. De borde utveckla någon slags penna som man kan skriva direkt på bebisen med istället. Praktiskt och billigt.

V.I.F.

2007-05-29T16:01:00.000+02:00

Jag vill inte känna mig som en total fjortis (och när man ändå talar om fjortisar så måste du gå in på Knappnytt och kolla på inslagen, framför allt de om fjortisar och valet), varför jag valt att inte använda den nu för tiden beklagligt ofta använda förkortningen från utlandet, vilken används för att tillönska döda en rofylld vila. Detta, mina vänner, är en sorgens dag. Kvarnen har förlorat sitt tillstånd för att servera mig, och andra som känner sig hugade, alkohol. Nu har aldrig just alkoholen på Kvarnen varit något speciellt att hänga i julgranen (speciellt inte det makalöst sura vinet), men Kvarnen är ju ändå Kvarnen. Det är liksom den första och sista utposten på en och samma gång. Visst är det kul att gå på nya ställen, men om de inte visar sig vara så roliga kan man alltid slinka in på... just det; Kvarnen. Om man inte orkar tjafsa om vart man ska gå, och vill gå någonstans där man alltid har skoj så är det samma ställe man kan ramla in på.

Tydligen har de serverat överförfriskade i allt för stor utsträckning, samt att stället bedömts vara för stökigt titt som tätt. Jag har inte fört någon statistik så mina uttalanden är inte garanterat korrekta, men jag har ändå varit där så mycket att jag har kunnat bilda mig en någorlunda uppfattning. Visst är folk lite på lyset, och visst kan någon bli arg ibland, men inte mer än någon annan stans. Jag tror att en jädrans massa ställen skulle bli av med sina tillstånd om de granskades ordentligt. Jag tycker snarare att vakterna är bra på att inte släppa in de som är för tankade och att eskortera ut de som inte sköter sig. Crap.

Att alla vägar bär till Rom är bara skitsnack, det är Tjärhovsgatan som är the mother of all streets. Vart ska jag nu ta vägen? Jag fryser. Håll om mig, jag är rädd.

Integritetsbrott och cd-stajlande

2007-05-21T16:39:00.000+02:00

Jag har världens största integritetsbehov. Ibland är det lite väl stort. Det händer att jag kan tycka att det är jobbigt att ha folk sovandes hos mig (inte pojkvännen dock). Jag tycker jättemycket om människorna, och vill sååå gärna ha dem hos mig, men samtidigt så är det inte helt odelat just när det ska sovas över.

På samma sätt är det med folk som har extranycklar; det är ett big no-no att gå in utan att fråga om lov. När jag bodde i studentkorridor hade jag och bästa H (som bodde vägg i vägg) nycklar till varandra. För henne är det ingen big deal att slinka in till varandra, så en helg när jag var bortrest och hon ville kolla på en film gick hon helt sonika in till mig och lånade en. Jag blev tokig. Dock måste jag säga att det inte var illa menat från hennes sida , för henne var det ju självklart att jag fick göra så med henne. Dessutom fick hon så klart jättegärna fick låna mina filmer. I min värld är enda anledningen till att använda nyckeln oanmäld är att det luktar brandrök... Nu var det ingen fara på taket med oss två, hon fattade gränsen och jag var inte arg på henne, mer så att min integritetsgräns fick sig en rejäl törn.

I fredags gick jag dock emot alla mina egna principer. Jag och J har så klart nycklar till varandra, men vi går inte in och ut som vi vill utan att fråga. Jag hade bakat bullar (kanel till mig, vanilj till honom, för det tycker han är så gott) som jag ville överraska med. Skickade ett sms och ljög att jag hade glömt en grej hos honom och frågade om jag fick slinka förbi och hämta den. Han kunde dock inte svara under kvällen, utan gjorde det så sent att jag redan hade varit där, och jag fattade beslutet att gå dit ändå. Klockan ett på natten kunde man se mig smyga hem till honom iförd rutiga pyamasbyxor med en påse bullar i den ena näven och ett halvdrucket mjölkpaket i den andra. Ställde in allt fint och snällt tillsammans med en lapp som uttryckte min förhoppning om att jag inte hade gjort något dumt. Det hade jag inte, han blev jätteglad. Och dagen efter kom han spontancyklandes innan jobbet med blommor till mig. Jag blir alltid skeptisk som fan när dörrklockan ringer oväntat, men det var en bra överraskning denna gång (istället för grannar som vill dra oss i fördärvet genom att bilda bostadsrättsförening). Han sade att han hade velat köpa 40 rosor, men att de inte hade så många på blomsteraffären då. Tycker nästan att det var lika bra, de tio som jag fick var jättefina och fullt tillräckliga! Ni vet allt det där med svältande barn... Men samtidigt finns det någt som lockar med att ha en sugar daddy. Och vackra kärleksfulla gester är alltid fantastiskt!

I lördags var jag och K ute och hade kalaskul som vanligt. Lyckades med något jag aldrig gjort förut. Det händer titt som tätt att man blir överöst med seriösa förslag (inte så jättevanligt), skamliga förslag (obehagligt vanligt) och erbjudanden om telefonnummer (händer då och då, men folk brukar inte propsa så hårt när man avböjer flirten). Men den här gången kom jag hem med en skiva. Vi pratade med några som var jättetrevliga, men en av dem var väldigt upptagen av att han hade varit med i några filmer och att han och en kompis har gjort en platta. Han hade till och med med sig en i väskan som han tyckte att jag skulle ha. Helt oslagbart! Var tvungen att ta med den hem bara för att det var så otroligt humoristiskt och för att visa J. Kors vad vi skrattade. Men han var faktiskt trevlig, den där cd-killen, även om han var alldeles för självupptagen och ickeödmjuk för min smak.

Gårdagen gick i spontanitetens tecken för mig och J. Det mindre spontana var att vi gick på museum, vilket var bestämt sedan innan. Efter det var det så tokigt fint väder att vi inte ville hem. Det slutade med att vi gjorde följande, i nämnd ordning; åkte upp i Katarinahissen och tittade på utsikten, strosade förbi Mäster Mikaels gata och kollade på de gamla husen, åt god buffé på Hermans på Fjällgatan, tog Djurgårdsfärjan över till andra sidan (Vattnet alltså, vi dog inte. Och fatta att J aldrig har åkt med dem förut!), helt oväntat gick på Gröna Lund och åkte karuseller tills J mådde illa (dvs ett åk i vardera Jet Line och Lustiga huset...), spelade på chokladhjul, massa arkadspel (slalom är roligast) och en såndäringa när man ska smacka till stubbar som ploppar upp (jag blev så adrenalinstinn att jag blev rädd för mig själv). Oj, nu behövs det en ny mening. Efter Gröna Lund tog vi bussen till centralen, gick och handlade på Hemköp, kysstes de bästa kyssarna vi någonsin har producerat i rulltrappan ner i tunnelbanan, åkte hem till J för att käka varma mackor och kolla på Scrubs och sedan avsluta med att gå hem till mig och bada och kolla på ett par avsnitt Scrubs till i sängen. Efter det blev jag omstoppad och godnattpussad innan J gick hem till sig. Makalös dag. Och vinden var så mjuk.

Bäs!

2007-05-13T19:10:00.000+02:00

Och nu har jag träffat honom, världens vackraste bäs! Jag och J begav oss till syster och svåger och blev kvar i hela 2½ timmar, varav han sov i min famn i säkert 1½. Bästaste känslan ever.

Välkommen till världen!

2007-05-08T20:16:00.000+02:00

Och nu är han här!!! 17.39 föddes världens antagligen bästa bäbis, min systerson. Ett riktigt kvalitetsbarn! Har inte pratat med det nyblivna moder- och faderskapet, men enligt emottaget mms mår de bra allihop. Han är så rysligt fin. Jag började nästan gråta på tunnelbaneperrongen när jag fick bilden. Nu är jag alltså moster. The best one ever. Nu ska jag ägna hela mitt liv åt att övertyga honom om detta.

BÄBISDAGS!!!

2007-05-08T13:03:00.000+02:00

För tre kvart sedan åkte min syster och svåger till BB. It's so fu**ing time nu! Tretton dagar över tiden har varit jobbigt för henne. Igångsättning var planerad till torsdag, men det är ju himla bra att det satte igång av sig självt istället.

Det hela började igår när vi var på Plantagen och IKEA. Men det är ju lite svårt att veta första gången när det liksom är på allvar.

Jag är så excited att jag har lite svårt att träffa tangenterna rätt, och måste följaktligen sudda mest hela tiden.

Hisp och nervöst och euforiskt. Håll alla tummar och knäpp alla händer!

Rubriktorka (det är fasiken det svåraste av allt att skriva)

2007-04-27T10:02:00.000+02:00

Note to self: prata aldrig om saker som gör dig irriterad när båda parter i samtalet är så trötta att de knappt kan stå.

Idag är det säkert en bra dag. Men vad vet jag. Jag är jäääätte trött efter gårdagens eskapader. Vi hade personalfest med "lilla os" (typ boll i hink). Det var kul, men några blev riktigt ilskna och hätska under tävlingens gång. Vissa tycker att det är kul att fuska. Vissa blir mer och mer lika sin mamma med åren. Jag blir mer och mer lik Monica i Vänner. Men det är ju sant; rules helps to control the fun.

Min riktigt vitsiga kamrat K förärade mig ett nytt uttryck igår; Kristusfylla. Det är när man är så full så att man inte återuppstår förrän på den tredje dagen. Sagolikt bra uttryck, och jag håller med K, det här är lätt en av de bästa hädelserna ever. Det förvånade mig dock att jag aldrig hade hört den förut. Bra Jesusskämt brukar spridas rätt raskt i min bransch. Testade den på några kollegor som inte heller hört det förut. Resultatet? Tre som skrattade hysteriskt och en som satte så mycket dricka i vrångstrupen (av skratt, inte av förfäran) att han var tvungen att gå ut. Se där vad lite vin och lite dålig kyrkhumor kan göra. Och på hemvägen mitt i natten var det så varmt att jag var tvungen att ta av mig min tunna vårjacka.

Min mormor fyllde 90 år i förrgår, så idag bär det iväg för att fira stort. I förrgår var det även planerat att min syster skulle klämma ut den mindre soffgruppen ur sin kropp, a.k.a. bäbisen. Han har dock inte behagat komma ut än, så min stackars syster måste gå på övertid. Hon har dock berättat att det är så jobbigt i slutet av graviditeter att all eventuell förlossningsrädsla bara försvinner, allt är bättre än att fortsätta kånka omkring på den lilla raringen i kaggen. Inget ont som inte för något gott med sig. Jag håller i alla fall tummarna galet hårt för att det ska sätta igång snart. Spännande, spännande!

Jag läste Alex Schulmans krönika på aftonbladet. se idag. Skrattade högt gjorde jag också, minsann.

Vidare har jag förstått att alla som är något dissar Ronnie Sandahl. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker om hans krönikor. Läste dessutom hans bok Vi som aldrig sade hora igår. Jag måste dock medge att början och slutet var så galet pretatiöst skrivna att det vred sig i kroppen ibland, men däremellan ville jag så otroligt gärna veta vad som hänt och hur det skulle gå med alla. Inte den bästa bok jag läst, men jag är nöjd med att ha gjort det. Nästa bok att läsa är Samtal med Gud av Neale Donald Walsch, bara för att pojkvännen läser den och vill diskutera. Jag är lite skeptiskt och avvaktande, men nyfiken och glad över att få läsa en bok ihop. Efter det blir det nog Fakta om Finland av Erlend Loe, men den verkar lite jobbig att läsa eftersom hela boken är skrivet i ett stycke, utan kapitel- och styckesindelning.

Nu ska jag strax gå hem och powernappa innan moder- och faderskapet hämtar mig för färd till släktens matriark.

Taa.

Lite bilder, till slut

2007-04-24T12:48:00.000+02:00

Sådärja. Nu har jag varit duktig och tagit bilder på mitt ommålade hem. Dock har jag inte varit så duktig att jag ägnat tid åt komposition och ljussättning, utan snarare använt mig av titta och tryckmetoden.

Så här ser det ut i min långsmala hall. Klädhängare och grejer åt vänster när man kommer in, och klädskåp och datorhörna till höger.

Om man sedan kastar in ett getöga i mitt sovrum möts man av följande vy. Min favoritfeature, som dock tyvärr inte syns på bilderna, är stjärnhimlen i taket över sängen, som lyser i mörkret.

När man sedan beger sig in i mitt kök ser det ut så här.

Det känns dock viktigt att påtala att det inte alltid är så här fint. En mer rättvisande bild av mitt hem, här representerat av kökets matlagningsavdelning, är denna.

Det senaste verket är dock, som ni vet, vardagsrummet. Där läshörnan med fåtölj nu befinner sig har jag dock planer på att placera ett piano. När jag lyckas få tag på ett.

Avslutningsvis tänkte jag, för att skänka er största möjliga glädje, publicera ett otroligt vackert foto på jårs trooly. Jag är förtjusande, dazzeling, och inte helt nykter. Taget på långfredagen, hepp.

Lovliga omdekorationer och annat krafs

2007-04-19T16:21:00.000+02:00

Förra veckan hade jag påsklov. Jag målade om hej vilt och köpte nya möbler och grejer. Det blev jättefint och sobert, men samtidigt har jag inte riktigt vant mig än. Mitt vardagsrum har liksom varit den sista utposten för galet massa färg och tokmjuka soffor att krypa upp i. Förut var det massa färger överallt i hela lägenheten; blått, gult, grått, turkost, lila och rött... och nu är det röda också borta. En era är över och mitt hem är nu vitt, brunt och avskalat. Jag älskar det verkligen, men jag har inte riktigt fattat att jag får bo där. Plus att jag fortfarande är nojig över att spilla i min nya soffa (som för övrigt är helt fantastisk). Jag har minsann en digitalkamera, så när jag får tummen ur de bakre regionerna kan jag fotografera lite och lägga upp här. Och de gamla sofforna och soffbordet bor numer med min kusin och hennes nyblivne sambo, attans så smidigt och bra.

Jag hann faktiskt med att skriva ett genomtänkt blogginlägg under lovet. Där avhandlade jag faktumet att jag just nu övar mig mycket på att släppa grejer (alltså inte väder eller saker jag har i händerna, utan småsaker jag blir stött, sur eller ledsen över) och att inte bli bitter över skitsaker. Det går rätt bra och jag gjorde en jättefin utläggning med exempel och allt. Sedan försvann det när jag skulle publicera inlägget. Jag skrek gräsligt fula ord i min ensamhet och resten är inte historia, för jag orkade inte göra ett nytt försök.

Har kollat semester inför sommaren. Har räknat ut att jag kommer vara borta från kontoret 9½ veckor (nej, inte medvetet för att göra snuskiga filmanspelningar, but if it floats your boat - be my guest) på semester, kompledighet och läger. Pojkvännen ska jobba borta, så jag har ett par veckors semester för mig sjäv i början av juli och överväger då att åka till klostret Taizé i Frankrike, där jag varit en hel hög gånger. Har dock inte varit där på tio år utan att behöva hålla koll på ett tjugotal rara och röriga tonåringar. Hittills har jag inget resesällskap, och överväger att åka själv, men om det är någon som är sugen på att följa med så får ni gärna hojta. Det är billigt som sjutton och världens upplevelse!

En annan kul grej är att min kära väninna K ska gifta sig! Tjohoo och grattis och allt! Den blivande maken friade så fasligt fint att jag, och säkerligen alla andra hon berättade för, blev (och är) galet avundsjuk! Är dock så himla glad för hennes skull! Jag blev tillfrågad om att vara toastmaster på kalasligheterna och har sagt ja. Jätteskoj att bli ombedd, men lite läbbigt! Hon har sagt att jag får ha på mig vad jag vill och ha med mig vad jag vill för att synas och kunna pocka på folks uppmärksamhet inför kommande tal. Överväger att hyra någon slags maskeraddräkt (eventuellt räka) och ta med en hockeytuta eller mindre kanon. Såg just att jag använt rysligt många utropstecken i det här stycket, jag som inte ens gillar dem. Det måste innebära att jag veeeerkligen menar alla dessa glada utrop. Oj "!" menar jag så klart. !

Om sex dagar ska bäbisen komma, om det nu är en punktlig person det vill säga. Ser fram emot det så otroligt mycket! Håller tummarna och sänder iväg lite omtanke till Krypet, min fantastiska och älskade syster och min kalasbraiga svåger som är så himla bra för tidigare nämnda syster.

Jag vill dessutom ha nya sneakers. Helst fina och sköna. Och gratis.

Ommålning, annalkande bäbisar och internetavkall

2007-04-03T10:04:00.000+02:00

Om jag hade internet hemma skulle jag blogga mycket mer. Säkerligen skulle inläggen vara mer intressanta också, eftersom jag skulle kunna fånga de allra mest fabulösa ögonblickstankarna mycket oftare. Tyvärr är jag dock rädd att ha internet hemma i övrigt skulle leda till ett avsevärt förfall.

Detta skulle antagligen ske:
* Jag skulle komma i säng ännu senare än jag borde.
* Jag skulle vara lite yrslig och stirrig på kvällarna så att jag inte kan somna.
* Jag skulle fastna ännu oftare i spindelharpan, eftersom datorn skulle stå på.
* Jag skulle försumma mitt tv-tittande.

Det här är allvarliga grejer!

Nästa vecka ska jag ha påsklov. Då ska jag måla om mitt vardagsrum. Det ska bli sobert vitt med en riktigt mörk chokladbrun vägg. Ny soffa, bord, tv-bänk och matta och lite sånt ska också införskaffas. Gardiner ska sys. Krukor ska bytas ut. Det enda som är lite meckigt är att bli av med de soffor och grejer jag har.

Om tre veckor kommer min systers bäbis. Fast jag hävdar att den i alla fall är liiiite min också. I alla fall i smyg och till låns.

Abortdebatten

2007-03-16T14:04:00.000+01:00

Nu tänker jag skriva lite om abort. Om det är så att ni råkar vara lite gravida eller tycker att sådant är jättejobbigt kanske det är bra att skippa det här inlägget.

Just nu är det tydligen rätt mycket debatter inom Kd om den nya abortlagstiftningen. Jag blir illamående när de använder termerna "abortparadis" och "abortturism". Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet att hjälpa de kvinnor som inte har möjlighet att få hjälp i sina hemländer. Jag tror att det är oerhört få, om några kvinnor alls, som lättvindigt väljer att genomgå en abort. Som struntar i att skydda sig bara för att det är så enkelt att göra sig av med barnet om man vill. Att använda sådana uttryck är så fruktansvärt kränkande.

Jag har aldrig varit gravid, och jag kan därför så klart inte veta hur jag skulle reagera om jag hamnade i den situationen, men i dagsläget tror jag att jag skulle ha väldigt svårt att välja abort. Jag är vuxen, rätt stabil (mer vissa dagar än andra...), färdigpluggad, har lägenhet och jobb och allt det där. Nu hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver stå inför det beslutet, att bli med barn utan att verkligen vilja det, men det är svårt att inte tänka tanken. Kanske är det till och med nödvändigt. För även om man är jättenoggran och använder alla slags skydd som finns på marknaden så är inget hundraprocentigt. Man vet ju aldrig, och det är ju något som man måste vara medveten om.

En av de mer "extrema" grupperna i Sverige som kämpar för en snävare, eller helst en helt förbjudande abortlagstiftning är MänniskoRätt för Ofödda. Om man går in på deras hemsida kan man kika mer på deras argument. Det som får magen att knyta sig allra mest på mig är bilderna på aborterade foster. Jag förstår att de vill visa att det verkligen är början till en liten människa och inte bara en liten cellklump, de har ju pyttesmå fötter och tår bara efter en näve veckor, men de använder det på ett så fruktansvärt vidrigt sätt. Det gör ont i min mage och jag mår illa när jag ser bilderna på de små söndertrasade kropparna, och det är viktigt att veta hur utvecklingen fungerar, men att spela på att ge folk dåligt samvete och få dem att känna sig som usla människor är så lågt. Mina åsikter förändrades inte av att vara inne på deras sida, även om jag blev väldigt (illa) berörd. Känner att jag har svårt att formulera mig och att hitta bra ord.

En annan obehaglig sak är att de erbjuder samtallsstöd till exempelvis män som hade velat fortsätta graviditeten eller syskon till aborterade foster. De försäkrar att de kommer bemötas med största respekt, men jag tror inte riktigt att det är rätt ställe att gå till. Att genomgå en abort (eller att någon i ens närhet gör det) kan vara en väldigt stor sak som man verkligen kan behöva hjälp att bearbeta, men jag undrar verkligen om det här är rätta platsen att gå till.

Jag tycker att abortfrågan är så otroligt svår och så otroligt enkel på samma gång. Jag tycker att kvinnan och mannen, och i sista hand kvinnan, måste ha rätten att bestämma själva. Inget barn ska behöva födas oönskat. Men samtidigt så är det ett liv. Det är det, jag kan omöjligt se det på något annat sätt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa barn som inte fick bli. Men hur mycket jag än vrider och vänder på det, hur mycket jag tycker att liv måste värnas, så kan jag ändå inte tycka att vi ska göra vår lagstiftning på området mer restriktiv.

Bajs

2007-03-13T17:43:00.000+01:00

Ont i huvudet är inte ett nödvändigt ont. Därför har jag just hällt i mig en treo.

Jag har alltid uppskattat bajshumor. Undrar måhända om jag har någon fixering i den anala fasen. Det skulle i sådana fall kunna förklara mina kontrollbehov. Vad tror du, farbror Freud? Eller så är det bara faktumet att jag inte har något manligt könsorgan som spökar. Men jag fattar inte riktigt grejen, om man saknar det kan man väl bara låna någon annans ibland, det brukar jag göra. Eller så har jag en fixering i den orala fasen. Det hävdade i alla fall min psykologilärare på Socialhögskolan (halvt på skämt, halvt på allvar) att alla dessa tjejer som släpade runt med vattenflaska i väskan har. Som en nappflaska, eller som att dia sin mammas bröst, ungefär. Jag hävdar bara att vi är törstiga och att det är rysligt opraktiskt att ha ett glas vatten i väskan. Men vad vet jag, jag är ju inte psykolog.

Åter till bajset. Jag tycker att det är så hiskeligt kul. Den bästa leken är nog att byta ut ord i filmer till bajs. Mina favoriter är nog Jag vet fortfarande vart du bajsade förra sommaren, Sagan om bajset och Hon bajsade en sommar. Att detta är någonting som många, då främst kids jag jobbat med, förknippar med mig märks när jag möter dem på stan och de hojtar Bajs! eller när de signerar saker de skriver till mig med detta fantastiska ord.

Jag och J tittar galet mycket på Scrubs. Det är antagligen den bästa serien ever + att det är rätt najs att äntligen hitta någonting som vi båda tycker är kalas. I ett avsnitt häromsistens var det en kvinna som oförklarligt hörde sång hela tiden, som om hon var mitt i en musikal. Därefter följer ett fantastiskt nummer där de uppmanar henne att lämna ett avföringsprov. Att man kan säga bajs på så många sätt! Engelskan är ett nyanserat språk. Jag blev inte bara glad, utan sådär kvittrigt lycklig i själen när jag hörde det. Här kan man kolla, om man vill. Och, trust me, det vill man.

Klyftpotatis is the shit

2007-03-09T13:52:00.000+01:00

Två dagar i rad vaknade jag med halsont och en övermannande trötthet. Försökte fördriva de eventuellt annalkande förkylningsdemonerna medelst intag av c-vitamin, echinacea och (för en gångs skull) tillräckligt med sömn. Det verkar ha gjort susen, för imorse vaknade jag relativt pigg med en glad hals. Ibland är den bästa känslan att vara av med en annan. Som med halsont. Eller som för någon vecka sedan när jag fick galet mycket magknip efter bubbligt alkoholintag på fastande mage (att jag aldrig lär mig). Inte kul den stund det varade. Och så efter tio minuter en kvart så var allt som vanligt igen. Ibland är det inte superkul när allt är som vanligt igen, men just då var det fantastiskt. Att inte ha magknip is nästan the best feeling ever.

Jag lyssnar fortfarande maniskt på Accidental babies med Damien Rice. Strofen "I know I make you cry, I know sometimes you wanna die, but do you really feel alive without me? If so be free, if not leave him for me" är bland det vackraste jag hört.

Jag ska sitta själv hemma både fredag och lördag kväll. Otroligt skönt. Ska bara kolla på tv och käka klyftpotatis med timjan.

Ibland träffar jag folk i samtal som har sådana fruktansvärda livsberättelser att det knappt går att tro. Jag tror inte för en sekund att de ljuger, men det är så extrema saker att det knappt går att förstå att en enda människa ska behöva vara med om allt detta på så kort tid. Även om det inte riktigt kryper under huden på mig, eller att jag tar med det hem, så känner jag att det suger kraft. Men det är å andra sidan poängen med att de kommer för att prata med någon; att få lämna över sin berättelse till någon annan en liten stund, för att inte behöva bära allt helt själv en liten stund. Lite av det tunga landar i mitt knä, och så får jag vara med och bära. Det är sannerligen ett hedersuppdrag, även om det inte alltid är helt lätt.

Om hur Richard Marx fuckade upp min tisdagsnatt

2007-03-02T00:14:00.000+01:00

Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden. Antingen har jag jobbat stjärtpartiet av mig, eller så har jag varit någonstans utan dator och pillat mig i naveln istället. Faktum är också att jag mår rätt så bra, och då är det inte lika lätt att skriva. Få saker kan få igång min skrivarlust som irritation, deppighet, ilska eller frustration. Det finns massa skojsiga saker att berätta. T.ex. har jag och J firat vår halvårsdag på Hasseludden. Vi fick uppgradera vårt rum mycket fördelaktigt, vilket medförde att vi hamnade i deras allra finaste svit, med egen varm källa på rummet och små trevliga överraskningar som jordgubbar och mousserande vin på ett bord när vi kom tillbaks efter att ha varit ute från rummet ett tag. Jag fick förresten ett par jättefina örhängen av J. Han fick ett snyggt skärp av mig som han spanat på förut. Vi var galet nöjda, glada, varma och gosiga (ja, jag vet, det låter nästan äckligt gulligt), men ändå har jag ingen större lust att skriva om det.

Just nu sitter jag hemma hos J och väntar på att han ska komma hem från jobbet om någon timme. Om jag fortfarande är vaken då ska jag absolut yrka på att vi ska kolla på minst ett Scrubsavsnitt i sängen. Fast det kanske är en dålig idé, ska ju upp och luncha med två gamla kurskompisar imorgon. Åh, vad jag kan sakna oss som team, ska bli så kul att ses alla tre på en gång! Jag försöker säga till J att han måste sluta vara så jävla adorable på nätterna så att jag vill ligga och prata med honom istället för att sova, men han bara skrattar. Tror inte att han tar mig på allvar.

För ett par nätter sedan, när vi skulle försöka sova, hade J's granne ovanpå andra planer för oss. Musiken var mycket ljudlig, det gick att urskilja varje ord. Ett tag roade vi oss med att ha introtävling, där det så klart gäller att vara snabbast med att gissa rätt låt och artist. J är vass som fan på Bach och grabbarna, med det hade han sannerligen ingen nytta av här, för när det gäller modern musik kan jag smiska hans spänstiga lilla bak skär innan han hunnit ana vad som komma skall. Först trodde vi att det var någon tonåring en trappa upp som hade ff, men när vi hörde personens musikval så konstaterade vi att så icke kunde vara fallet. Vi tror att det var en relativt nyfrånskild pappa som har lite misär going on. Antagligen har exfrugan tagit med barnen någon stans på sportlov. När han hade lyssnat på Right here waiting med Richard Marx tre gånger i rad insåg vi att han inte kan ha det helt lätt. Det hela befästes totalt när han sedan hängav sig åt att lyssna på Dido i en halvtimme. Vid två tystnade det äntligen och vi kunde somna till slut.

God bless America

2007-02-23T11:04:00.000+01:00

Som så många andra har jag idag kollat på den "nya" filmen från WTC attacken 11:e september. drygt 26 minuters dokumentation av en händelse som kom att få så otroligt stora efterdyningar i stora delar av världen. Jag klickade på en länk från Aftonbladet för att se filmen och hamnade på en sida som heter Freedom Files. För att vara lite subtil kan jag avslöja att jag aldrig haft särskilt mycket till övers för den politik som ofta bedrivs där over seas. Bara det att man kan rösta höger eller.... eh, ja, ännu mer höger, är sannerligen lite suspekt. Jag säger inte att man är ondskefull för att man röstar höger (dock är jag tämligen säker på att så är fallet när det gäller alla aktiva Bush-anhängare), men det är onekligen lite märkligt att en så oerhört stor nation inte verkar ha några som drar åt det mer socialistiska hållet. Det kan så klart ha att göra med att folk blir av med sin rösträtt kors och tvärs och att det är krångligt att registrera sig för att rösta och att de verkar skita fullständigt i att informera och stötta de i röstningarna underrepresenterade grupperna att göra sin röst hörd. Eller, vad vet jag? Jag är så himla glad (känn sarkasmen drypa) över att U.S.A. är den vackra beskyddarinnan av demokrati som hon ofta hävdas vara, och att hon allt som oftast får agera världspolis med all den neutralitet som hon besitter (U.S.A. som medlare i Israel/Palestina-konflikten, tjena...). Men det är inte därför jag är här. (Nu ska jag göra ett litet styckesskifte så att texten blir mer lättläst.)

(Så, nu var det gjort.) Det läbbigaste är när man klickar sig vidare på sidan till Kids Freedom files. Där kan man på ett lättfattligt sätt läsa om hur det var några dummisar (vilka jämställs med stora mobbare) som bestämde att de inte gillade det som U.S.A. står för; freedom, liberty, and the rights of men and women of all races, backgrounds, and beliefs. Dummisarna kapade därför fyra plan som de kraschade lite här och var, bara för att skrämma och röra till det för tidigare nämnda stormogulnation. Ett sätt att hjälpa till, som man tipsar om, är att visa att man är stolt över sin nationalitet genom att klä sig i rött, vitt och blått, eller genom att hänga en flagga i sitt fönster. Det står dock inte vilken sorts flagga man ska använda. Antar att de inte menar Iraks.

På ett annat ställe har en soldat (stolt pilot som flugit F-14 över massa länder utan att ångra någonting enligt egen utsaga) skrivit ett öppet brev till Dixie Chicks, efter att de i London uttalat sig om att de skäms över att farbror president kommer från samma stat som dem. Den käcke militären proklamerade svulstigt att han skämdes över dem, men att han var beredd att kriga röven av sig (dock inte hans uttryck) för att de ska få uttrycka sin åsikt. Han använder inte särskilt små ord när han beskriver hur han kämpar för den frihet de alla har rätt till, och som han anser att Dixie Chicks inte riktigt gjort sig förtjänta av. Men det finns liksom inga ord med substans. Ingenstans förklarar han hur friheten skyddas genom att de dödar människor i Irak, han drar bara massa klyshor som egentligen inte säger någonting.

Sedan orkade jag inte läsa mer.

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen, att de som skedde 11:e september var fruktansvärt och oacceptabelt och jag grät när jag såg filmen, men den här ensidiga vansinnespatriotismen gör mig rädd, arg och frustrerad. Jag vill tvinga den där militären att bo med en familk i Irak några månader, lära känna dem och leva i deras vardag, och sedan se om det känns lika ok att skjuta iväg den där missilen. Visst finns det drösvis med människor på båda sidor som gör riktigt hemska saker, men jag VÄGRAR tro att det någonsin blir bättre av att döda. Och att bygga upp samhällen genom att tvinga på dem ens eget sätt blir sällan lyckat. Jag tycker att U.S.A. skulle kunna börja med att betala sina medlemsavgifter till FN (Och kan någon för Guds skull ta bort veto-rätterna på det där bygget!), och påverka den vägen. Nu är i och för sig FN inte riktigt på rätt spår hela tiden heller, men om jag måste välja så väljer jag hellre dem. Basta.

Med tanke på rubriken så måste jag bara säga att jag tycker att Gud ska blessa Amerika så det stänker om det. Irak, Sverige och Peru också. Men det är sannerligen simpelt att tro att Guds välsignelse är synonymt med att Gud gillar det man gör. Om jag inte missminner mig helt så var det en gång, för sisådär två tusen år sedan, en snubbe som sade att den som var fri från synd skulle kasta den första stenen och att vi skulle vända andra kinden till. Men det kanske inte är den Guden de menar.

Mermermer musik!

2007-02-22T16:58:00.000+01:00

Bara för att jag äntligen fick tummen ur röven så måste jag skriva mer.

Jag blir ofta besatt av låtar och lysnar igenåigenåigen. Just nu är jag fullkomligt förtrollad (vilket faktiskt är snäppet värre än vad det brukar vara) av Accidental babies med Damien Rice. Vill man kolla text kan man göra det här. Den är så vacker och jag andas liksom i en annan takt när jag hör den. Att vara "den andra". Att se så mycket i någon och undra om någon annan verkligen kan förstå. Så mycket själ och kropp och längtan och glöd. Makalöst vackra ord. Sagolikt vackert piano. Lova att ni lyssnar. Lova!

Åter.

2007-02-22T16:07:00.000+01:00

Oj, det var ett tag sedan jag skrev någonting. Har haft massor att göra. Känns ändå ganska sunt att internetbaserade aktiviteter inte är något som får ta allt för stor plats. Jag skulle kunnat hitta på någon tårdrypande historia om hur jag har pulsat genom livet och snön likt Barnen från Frostmofjället (fast utan get på släptåg), men det vore bara snicksnack. Jag har varken haft tid eller någonting att säga.

I söndags arrangerade min kompis J en liten get together i curlingens tecken. Det var bara hon som hade testat förut, vi andra var noviser. Efter genomgång av säkerhet och regler bar det iväg ut på det hala, frusna vattnet. Bambi på hal is är ett fullkomligt söndernött uttryck, men ändå kan jag inte komma på något mer lämpligt. Jag fruktade nästan för mitt liv i början (nåja, för mina arma knäns skull i alla fall), men det gick förvånansvärt fort att få styrsel på fötterna. I början trillade vi mest hela tiden, men efter en timme på isen kunde vi faktiskt spela. Vi var ju inte direkt som Anette eller Peja (även om jag övade som fan på Anettes blick över stenen, den är verkligen fierce och brutal), men det gick som sagt att spela och styra stenen någorlunda. Otroligt roligt och det gav sannerligen mersmak! Dagen efter spelade jag och J (pojkvännen denna gång) badminton. Efter det var träningsvärken ett faktum.

Min nya passion i livet är att ligga i sängen med bärbar dator och kolla på galet många Scrubs-avsnitt i rad. Det känns som att inget kan bli tokigt om man gör det.

Nästa vecka har jag sportlov (someone giv me a Hallelujah). På måndag får jag äntligenäntligenäntligen åka tillbaka till Hasseludden.

Mer gråt

2007-02-12T13:47:00.000+01:00

I lördags blev jag som sagt strandad hemma på grund av min förkylning. Som tidigare konstaterat är jag lite känslig just nu, vilket resulterade i att jag grät inte mindre än tre gånger under denna dag. Dock inte på grund av hemskheter, utan för att saker (pinsamt nog alla tv-relaterade) var fint. Jag kommer nu alldeles strax att berätta om dessa tre saker som renderade en liten tårskvätt vardera, men du får bara läsa om du lovar att inte tycka att jag är dum i huvudet. Eller i alla fall lova att inte säga det till mig.

1.) Kollade på Antikrundan, detta fantastiska program. Det var en man där som samlade på gamla böcker med dedikationer i, och då främst Vilhelm Moberg. För ett par år sedan hade han kommit över ett trettiotal av hans böcker som en nyss avliden kvinna ägt. I Utvandrarna kunde man läsa någonting i stil med Till Kristina, min älskade, som har lånat ut sitt namn till den kvinliga huvudpersonen. Det var alltså den "verkliga" Kristina från Duvemåla. Han hade också fått med massa tidningsutklipp som hon samlat om Moberg och annan korrespondens dem emellan (om jag förstod rätt). De fick också veta att hon varit på premiären av musikalen. Suttit där i publiken, och bara hon visste att det var hennes namn som var så centralt. Det var så fint och starkt, så då grät jag en skvätt. Eller två.

2.) Kollade på Melodifestivaldeltävlingen och tyckte det var så fint att hon skolfröken gick vidare direkt till finalen. Hon blev så glad och det var så oväntat. Då grät jag också en liten skvätt.

3.) Nu kommer det allra mest pinsamma. Jag kollade på Fear Factor, ni vet det där programmet där puckon gör läskiga och skitäckliga saker för att tjäna lite pengar. Den här gången var det en familjespecial där en förälder och ett barn i sisådär elvaårsåldern ställde upp i varje lag. Jag kollade inte på hela programmet, men när det var finaldags var det två lag kvar; en stor, stark och lång pappa modell brandman med sin kaxige lille son som hade noll ödmjukhet, och som prompt skulle leverera kass rap stup i kvarten, vilket hans pappa bara uppmuntrade. De skulle möta en högst vanlig mamma och hennes högst vanliga dotter. Finalen bestod av att de skulle ta sig igenom någon slags hinderbana av plexiglas som hängde högt upp i luften över vatten, sedan skulle de hoppa i och simma till en flotte och ta sig upp och veva med en flagga. Typ så. Pappan och sonen började. De var hårda och fokuserade och gjorde ett snabbt och bra lopp. Efteråt var de så jäkla kaxiga och vrålade att de redan hade vunnit och att de andra inte skulle ha en chans. Den här pappan var ingen vidare förebild för sin son, men å andra sidan så hade pappan i en tidigare gren klättrat över sin son och varit så fokuserad att han inte märkte att sonen ramlade i havet från en flytmoja som studsade bakom en motorbåt i hög fart... Hur som helst så var dottern i det andra laget helt sänkt. Programledaren och mamman försökte få henne att säga att de skulle kämpa, men hon vägrade, hon hade gett upp. När hon och mamman står uppe på hinderbanan och ska börja måste mamman trösta henne för att hon inte ska börja gråta. Kanske inte de bästa grundförutsättningarna. Och så vinner de. Bara så där. De levererade som fan och spankade de andras bootys! Snacka underdog. Jag var så jäkla skadeglad över att de där arslena fick sig en läxa. Och så var mamman och dottern så glada. Då grät jag igen. Fan.

Frieri

2007-02-12T13:10:00.000+01:00

Ok. Här kommer det.
Cdon, vill du gifta dig med mig?
Slängde vid lunchtid i fredags iväg en beställning på de prylar jag räknade upp i senaste inlägget, och imorse innan jag hann iväg till jobbet så damp de ner på mitt hallgolv. Det är för bövelen som ett litet mirakel varenda gång. Och så känns det som att det är gratis. Tills man måste betala fakturan.

I fredags hade jag över mina kollegor på middag, det blev kalasmysigt. Var dock mer förkyld än jag ville erkänna. I lördags skulle jag ut och vara fabulös med K. Hade VERKLIGEN sett fram emot det. But noooo. Förkylningen gick över i en ny fas (snorsnorsnor och mer host), så det var bara att glömma. Så surt. Men det är bättre nu, och vi ska hitta en ny dag att kalasa på.

Och nästa vecka har jag och J halvårsdag. Det har gått ruggigt fort, och samtidigt är det som om han alltid varit där. Har nog aldrig känt mig så självklar med någon förut. Därmed inte sagt att det alltid är lätt och aldrig blir fel, men det är ändå precis som det ska, att det är han och jag.

Villhavillha.

2007-02-09T09:15:00.000+01:00

Jag är hes. Försöker övertala mig själv att det låter lite lagom läckert med whiskeyröst. Det går sådär.

Igår blev jag så himla glad för en jobbgrej, sådär så att jag var tvungen att stå och le för mig själv på Fridhemsplan. Har försökt dra igång en sak, och är så klart lite osäker på om det kommer få fäste, och så visade det sig att ett par kollegor (inte de jag främst hade trott) är väldigt i gasen. Känns så himla kul. Det finns alltid hopp och förändring är möjlig.

Dagens låt är You're the only one med Maria Mena. Den är gammal som uttern, men jag hittade den på singel när jag rensade i mina skivor och blev så glad. Dessutom vill jag se ut precis som hon gör i den här videon. Det är kreddigt som fan att hon har skrivit låtarna själv. Det som dock är lite obehagligt är att hon är född 1986, och att de här låtarna och videosararna har några år på nacken. Inte fan kan man tro att vissa av låtarna (som är riktigt bra) är skrivna av en trettonåring, och att hon ser så jävla snygg och vuxen ut när hon är typ sexton. Dessutom är hon norsk, och det är ju alltid lite hot. Själv har jag en rynka vid näsroten så att jag börjar se butter ut mest hela tiden.

Återupptäckande av Maria Mena medför att jag är på väg att göra en större shopping spree på cdon, i och med att det är lika bra att köpa lite extra när man ändå ska betala frakten. Ni vet hur det är. Jag vill just nu mest ha:
* White turns blue med Maria Mena
* 9 med Damien Rice
* Säkert med Säkert, ni vet Hello Saferide på svenska
* Boken Fakta om Finland av Erlend Loe

Jag har dessutom en trevlig liten anekdot om Hello Saferide från i tisdags. Eller, hon var nog mer Annika då. Jag gick och lyssnade på hennes ep samtidigt som jag gick på tunnelbanan på S:t Eriksplan, och där var hon. Vi bytte båda vid Fridhemsplan och där hamnade vi också bredvid varandra (nej det var inte min avsikt, det var ungefär som när Lars Winnerbäck stalkade mig ett tag förra vintern). Hon gick av i Solna. Hon åkte tillsammans med, vad jag antar är, sin pojkvän. De såg sådär lugnt trygga ut med varandra och pussades lite lagom. Hon hade en galet fin turkos kappa och ett badmintonracket som stack upp ur väskan. Nu kanske det här känns rätt så irrellevant, och det är det sannerligen, men det känns alltid lite odd att se någon man tycker gör bra musik samtidigt som man råkar gå och lyssna på dem. Då undrar jag om hon tänker så ibland, att de hon möter med lurar i öronen går och lyssnar på hennes musik. Det är najs med osminkade och lite till synes vardagsglada kändisar.

Ikväll kommer några kollegor till mig på middag. Imorgon ska jag ut med K. Tjihoo. Resten av tiden ska jag sova.

Nu ska jag klä om en soffa, sedan ska jag gå hem. Hej då.

Insane jobbperiod

2007-02-06T19:45:00.000+01:00

För några veckor sedan hade jag nästan ingenting att göra. Nu har jag plenty. Men det är ju så det är i mitt jobb, det pendlar. Förra veckan jobbade jag måndag till fredag, samt hade konfirmationsläger lördag-söndag. På söndagen träffade vi också sommarkonfirmandgänget för första gången. Hade tack och lov ledigt i måndags, igår alltså, för tisdag till torsdag denna vecka jobbar jag från halv nio till kl 20 idag och 22-22.30 onsdag och torsdag. Och på fredag kommer några kollegor hem till mig på middag. Var tvungen att städa i torsdags och handla igår för att hinna med, i och med att jag inte ville städa sönder min enda lediga dag på en halv evighet. Men man sover rätt gott i alla fall. När man väl kommer i säng.

Idag hade jag förresten ett jättebra lektionspass med konfisarna. Var lite nojig och osäker innan, men det gick kalas. De är förresten en fantastisk grupp människor! De är så vettiga, nyfikna, tänkande och ifrågasättande att det är en stor ynnest att få träffa dem varje vecka. Det är helt fantastiskt att få ha som jobb att hjälpa dem att tänka på några av livets klurigheter.

Nu ska jag hem och kolla på dubbelavsnittet av Greys Anatomy. Rafflande!

Näsan över vattenytan

2007-01-30T19:51:00.000+01:00

Och nu är allt lite bättre. Igen. Allmänstämningen är fortfarande låg, men det går i alla fall att andas.

Min kollega P är helt fantastisk! Han sade att jag kunde gå hem och skippa konfirmandkvällen om jag ville. Inga skuldkänslor. Inget förmanande. Bara att bli sedd i hur det känns och en ärlig omtanke om hur vi kan underlätta. Bara för att han frågade så kändes det helt ok att vara kvar. Han tog andakten också, som jag skulle haft egentligen. Jag är så jäkla tacksam för honom. Och kvällen blev bra.

Och min världsabästa familj. Den vackraste i världen.

Och K. Tack för mailet. Det betydde nog mer än du tror.

(ungefär nu börjar det här kännas som ett tacktal efter en prisutdelning)

Tack för att jag slipper muntra tillrop om att det snart blir bättre. Jag avskyr verkligen sådana, kan bli så jäkla ilsk.

Funderade på om jag verkligen ville skriva föregående inlägg. Om jag ville fläka ut mig sådär. Och så konstaterade jag att det nog var lika bra. Dels så är det terapeutiskt som fan för mig att skriva. Men sedan är det ju också så att jag inte villorkarids ringa och säga hur det är, medan det någonstans kanske ändå är viktigt att några vet.

Håller på att kolla upp någon att prata med. Någon som inte spelar roll i mitt privatliv. Jag vet ju att det är bra att göra så. Jag är ju för sjutton en sådan själv, men det är så himla mycket svårare när det gäller en själv än när det gäller andra. Och jag vet ju det, jag har hela tiden vetat det (så klart). Men när jag är nere i den där avgrunden så måste jag verkligen få vara det. Jag orkar inte med konstruktiva lösningar. Håll bara i handen.

Emotionellt utvik

2007-01-30T15:07:00.000+01:00

Jag har antagligen gråtit mer de senaste veckorna än jag har hela mitt liv. Det är som om jag har så mycket ledsenhet innuti som inte vet riktigt hur det ska hitta ut. Och jag vet inte varför. Visst, det finns saker i mitt liv som inte är helt fantastiskt, men så är det ju alltid. Inte att jag blir så här sänkt bara för det. Jag har liksom ingen styrfart. Kan inte hålla ihop mina egna konturer. Och så är jag så himla känslig. Allt blir avgrundsjobbigt och är direkt riktat mot mig som person. Och jag vet inte varför. Jag undrar om det är så här det är att vara deprimerad, men jag har alltid tänkt att det ska vara så mycket värre. Jag pendlar så snabbt upp och ner, vilket innebär att det är bra rätt ofta, för att sedan i en handvändning bli jättetungt. Och jag vet inte varför. Jag funderar på om jag ska försöka göra något åt det (terapipsykofarmakagråtagråtagråtavästerbrongråtagråtagråta), eller om jag bara ska låta det vara. Konstatera att nu är det så här, och bara vänta ut det. Jag vet inte vad som är bäst, jag vet ju inte varför. Jag vill inte prata med någon, orkar inte hålla fokus. Försöker vara kort, artighetstrevlig och avsluta snart. Mamma ringde och ville säga hej. Hon hörde att allt inte var bra och skickade ett fint mail. Jag började gråta. Jag orkar inte prata med folk. Bara med J. Och stackars han som måste stå ut med mig. Jag är så rädd att han inte ska orka. Vill inte vara till besvär för någon, inte dumma till det mer än nödvändigt. Nu kommer ett antal människor som läser det här säkert säga till mig att jag visst är jätteviktig, att jag inte är till besvär, att det är ok att må dåligt ibland och att jag är en fantastisk människa. Jag kan förstå dem intellektuellt, men jag kan inte koppla ihop det med mig själv inombords. Och era snälla kommentarer, de är så jävla viktiga för mig, jag behöver dem. Men jag orkar inte med dem. Orkar inte med all snällhet. Mitt hjärta hinner aldrig med. Och jag vet inte varför. Det gör så ont. Och jag vet inte varför.

Strumpbyxerier

2007-01-25T13:36:00.000+01:00

Nu har jag två inlägg i rad varit oerhört fantasilös och plankat grejer hej vilt. Det är inte sådär jättekul, jag medger det. Därför tänkte jag bjuda på en riktig treat idag. Tankar kring det som ändå är bland det viktigaste här i livet; strumpbyxor.

Till att börja med är det nödvändigt att konstatera att strumpbyxor (alltså sedda i sin helhet, från tå till midja) antagligen är det osexigaste plagg som finns. Må så vara att det blir fint på benen, men att enbart strutta runt i nyligen nämnda plagg är so not hot (för att bli lite internationell). Jag har nyligen kommit till insikt om att stay ups is the shit (för att fortsätta med internationaliskan). Inte främst ur hot or not (jaja, on it goes...) synvinkel. Eller jo. Men denna gång primärt när det gäller hur man ser ut med kläderna utanpå (sedan gör det ju inget om man blir hot under också).

Grejen med strumpbyxor är ju att de går upp till armhålorna och skär in och ger en sannerligen osmickrande form när man har till exempel en relativt kroppsnära klänning utanpå. Dessutom går de sönder när de ska av och på. Man har ju ofta strumpbyxor på kalas, och ofta dricker man lite vin eller så, och då blir man jämrans kissnödig. Hela tiden. Dessutom kan det hända att ett lätt alkoholintag även kan dra ner på försiktigheten. Av och på och av och på och ritcsh, så har det gått en maska som är större än den ränna som Ymer eller någon av de andra isbrytarna gör.

Då är det sjutton så mycket bättre med stay ups. Man får inget som skär in i midjan. Det är inget som korvar ner och åker snett. Man behöver inte ta av och på dem när man ska pudra näsan (fint uttryck för att bajsa). Det enda lilla minuset är att det kan bli lite svalt om baken om man använder dem så här års. Jag har ju varit mycket medveten om stay upsens (kan man skriva så?) existens en lång tid, och jag har provat, men det är först nu jag har klickat med dem. Me like!

Vidare är det så att jag köpte nya strumpbyxor för några dagar sedan, för när det gäller den lite tjockare, vardagliga varianten är det fortfarande de som gäller. Dock går de lika mycket upp i armhålorna och skär in. Av denna anledning införskaffade jag mig en hipstervariant som alltså inte ens går upp till midjan. Den är också lite lösare så att den inte skär in någonstans. Lyckan var gjord imorse och jag var fullkomligt nöjd med mitt köp. Bekvämt och snyggt blev det. Tills jag var halvvägs till jobbet. Då konstaterade jag i mitt stilla sinne att de halkade ner istället. Så jag får rätta till dem lite då och då. Men jag undrar om de ändå inte vinner. Finns det tjockare stay ups?

Sickena bryderier.

Idag har jag använt föredömligt många parenteser.

Ankfejs gamla terrortest

2007-01-23T12:52:00.000+01:00

Igår gick jag igenom massa sparade mail och hittade Det diktatoriska terrortestet från Ankfejs. Det är komponerat 1999, minsann, så det är nästan antikt. Eftersom jag inte har något liv svarade jag på alla frågor. För det är ju så, man kan inte bara svara på de lätta. Och nu får ni läsa. Oh happy day. Och kom ihåg att det inte är mitt fel att det är så osannolikt många frågor.

1.Du får uppdraget att utföra en etnisk rensning i liten skala i lösviktsgodisdisken. Vilken sort försvinner för att aldrig mer återvända?
Allt som är surt. Surt godis smakar kräk. På riktigt.

2.Vilken färg har din själ?
Grön, just nu i alla fall.

3.Du får rösta hem en EU-delegat, vem?
Eh, här skulle jag vilja ge ett kvalificerat svar, men jag tänker inte ens försöka…

4.Vad skulle kyrkan heta som vore tillägnad din person?
Nämen alltså, jag kan nog inte säga sånt. Då får jag Domkapitlet på halsen… För min del är det good enough med Gud och Jesus och hela baletten. Men Eternal church of the almighty and devine Lena har en ganska trevlig klang. Undrar bara varför det skulle vara på engelska? Jag vill ju inte flytta utomlands.

5.Vilket barnprogram sabbade din barndom?
Inget, tror jag. Jag gillade Lillstrumpa och Systeryster.

6.Vilket djur skulle du släppa fri på ett zoo?
Bjärven.

7.Vilken vore din ultimata internetadress?
www.lena.se, bara för att det vore så jämrans smidigt.

8.Vilken glass borde aldrig försvunnit ur GB´s sortiment?
Banana Joe. Lätt.

9.Vem borde få ett eget tv-program?
Jag. Så klart. Någon däremot? Nä, trodde inte det.

10.Din blivande hustru / make kan bara laga en maträtt, vilken hoppas du att det blir?
Just nu har jag ätit kycklinglever som var riktigt god, men det kan jag inte välja, för då får jag alltid äta ensam. Men kött är ju svårslaget. Det får nog ändå bli oxfilé med någon slags potatisgratäng och rödvinssås. Eller vaffansomhelst med ingefära.

11.Vem vill du bli head-huntad av?
Någon som vill ge mig massa pengar för att skriva bra krönikor. Och massa pengar till någon slags utbildning eller work shop, så att jag kan lära mig att skriva bra krönikor.

12.Vad ska din första CD heta?
Lena – greatest hits. Jag vet hur omslaget ska se ut också.

13.Det är dags för bokbål, och alla böcker skall brännas utom:
Jag måste säga Bibeln, annars får jag stryk. Men skulle nog välja så själv också. Om vi snackar skönlitterärt ligger Den hemliga historien av Donna Tartt rysligt bra till.

14.Om du vore ett tortyrredskap, vilket vore du då?
En riktigt redig piska. Snärtig och lite het. Pain is so close to pleasure… moahaha!

15.Vilken känd person vill du ha en date med?
K-G Hammar, bara för att få prata med honom om hur han tänker och tror. Men jag vill inte hångla. Eller jo, det vill jag ju, men med pojkvännen och inte honom.

16.Vem borde inte få finnas?
Jag är inte så värst inne på att likvidera folk, men farbror Bush i rollen som U.S.A.s president och självutnämnd världspolis skulle gärna få gömma sig under en pressening en liten stund.

17.Vad tar du med dig som personlig sak i Robinson-tävlingen?
Han den tidigare Robinsondeltagaren som var same och som gjorde tandborstar av pinnar och rep och grejer. Han kan nog come in handy.

18.Vilken är din värsta diktator-fason?
Att jag alltid har rätt (fast jag har ju det).

19.Vilken www besöker du helst?
Hotmail. Hur skulle det annars gå? Och så Tjuvlyssnat. Och DN’s etikettsida. Och alla bloggar jag läser. Och så Aftonbladet (för den träffsäkra och opartiska journalistikens skull).

20.Vilken stjärnbild är tuffast?
Karlavagnen. Bara för att jag har den på min högra underarm i födelsemärken. Eller Orion.

21.Vem är du i "Voyager"?
Den som har tröttnat på allt jävla rymddravel och gått och kokat makaroner istället.

22.Det enda statliga tv-bolaget beslutar att behålla ett enda tv-program, dygnet runt, året runt. Vilket program hoppas du att det blir?
Scrubs.

23.Vilken är din mest frekvent återkommande nattliga mardröm?
Jag har faktiskt inte haft någon sådan som återkommer sedan jag var liten, men då blev jag ofta jagad upp för en husfasad av en skitläskig staty som vi skulle kasta våra tandborstar på. Drömmar är inte helt verklighetsförankrade.

24.Vem vill du klona?
Mig själv. Så att jag kunde ha tränat och städat klart innan jag kom hem från jobbet.

25.Den enda reklamfinansierade kanalen har beslutat att bara sända en enda reklamfilm - vilken?
Nuuu är det dags att filéa gösen! Eeeeen deciliiiter, tvåååå deciliiiter! Tror att det hade med mobiltelefoni att göra.

26.Vilket land är du?
Norge. Obetydlig, men tvär som fan och med oanade resurser.

27.Om du tvingades ge bort en halv miljon till välgörenhet, vem får stålarna?
Skulle nog splitta dem mellan Ersta Diakonis arbete för unga flickor som blivit utsatta för övergrepp, Stadsmissionen och Läkare utan gränser.

28.Någon tvingar dig under pistolhot att ställa upp i "Sikta mot stjärnorna", vem är du och vad sjunger du?
Pistolhot? Nu förstår jag inte. Jag är så klart Roger Pontare och sjunger Stjärnorna tillsammans med K som får spela Marie Bergman. Pax för den tokiga outfiten.

29.Alla i riket MÅSTE utöva en enda och samma sport, och det blir?
Yoga. Då skulle allt bli bättre.

30.Vem är historiens värste skurk?
Just nu är jag så oerhört fokuserad på andra världskriget, så Hitler ligger rätt risigt till.

31.Donerar du en njure till en okänd liten flicka?
Det kan jag med största ärlighet säga att jag absolut skulle.

32.Vilken är din favorit-ö?
Iona.

33.Vad är din personliga kemiska beteckning?
Vad är beteckningen för etanol?

34.Din diktsamling kommer att heta:
Vandring med vinterkalla händer. Eller Läs den här eller försmäkta.

35.Du köper en radiostation som heter:
Högerpolitiskindoktrinering 103,7
Och som mest sänder:
Vänsterpropaganda. Jag har ju köpt den.

36.Vad tror du är den bästa konsert som genomförts?
Vaffansomhelst med Marit. I alla fall i min bok.

37.Ska Bill och Hillary skilja sig?
Det är väl lite upp till dem, men om jag hade varit Hillary hade jag inte tagit så mycket skit, om man säger så.

38.Du får ge Gud ett råd:
Oj, lurigt. Det känns som att jag inte vill in och fiffla med Gud på det sättet. Men jag skulle antagligen tipsa om att vi människor borde få en fast forward-knapp som vi kunde spola fram livet med när det suger.

39.Om en blomma / växt skulle få sitt latinska namn efter dig, vad skulle den då heta?
Här går jag bet. Försökte vara vitsig. Det gick sådär. Knappt.

40.Om du vore en tortyrmetod?vilken?
Tjat.

41. Vem är den främsta kvinna som levt?
Din mamma.

42. Alla restauranger i Stockholm skall stängas, utom:
Kvarterskrogen Rosina i Sumpan, för då skulle mamma och pappa bli så ledsna.

43.På Systemet är all sprit slut utom:
Antagligen är det den äckelpäckligaste sorten som är kvar… Om jag fick välja skulle jag dock ta rödvin, även om jag vet att det formellt inte är sprit, men man blir ju full å glad ändå. Och snygg. Annars Vodka.

44.NASA har bara pengar att utforska en planet ordentligt, vilken?
Who gives? Jag tycker att rymden är överreklamerad.

45.Du får porträttera en klassisk filmskurk i en remake av en äldre film - vem?
Men inte vet jag! Jag kan inga klassiska filmskurkar.

46.Du får välja epok och plats då du helst velat leva - när och var?
Nu tänker jag vara lite pretto och svara Här och Nu. Alla tider har sin tjusning. Alla tider är kassa. Jag föredrar ändå nuet, hur trist det än må vara ibland, för oftast är det ju rätt bra.

47.Vilken möbel är du?
Ett sådant där slitet och välanvänt, fult, men stabilt köksbord i furu som ens ungar säkert kommer att ta över med tiden. Fast jag vill vara en divan.

Jesus dårå

2007-01-22T15:04:00.000+01:00

Man ska väl egentligen skriva egna tankar i en blogg.
Men jag tyckte att det här var kul.
Det finns inget som lite redigt dålig Jesus-humor.

Tre bevis för att Jesus var mexican:
1. Han hette Jesus
2. Han var tvåspråkig
3. Han blev alltid trakasserad av myndighetspersoner.

Samtidigt finns också goda bevis för att Jesus var svart:
1. Han kallade alla för "broder"
2. Han tyckte om gospel.
3. Han kunde inte få en rättvis rättegång.

Men det finns också goda bevis för att Jesus var jude:
1. Han gick i sin faders fotspår.
2. Han bodde hemma tills han var 33.
3. Han var säker på att hans mamma var oskuld och hans
mamma var säker på att han var Gud.

3 starka bevis för att Jesus var italienare:
1. Han gestikulerade med händerna när han pratade.
2. Han drack vin till varje måltid.
3. Han använde olivolja.

3 bevis för att Jesus var från Californien:
1. Han klippte aldrig håret.
2. Han gick omkring barfota.
3. Han startade en ny religion.

Men det finns också bra bevis för att Jesus var irländare:
1. Han gifte sig aldrig.
2. Han berättade alltid historier.
3. Han älskade att vara ute i landskapet.

Men kanske de mest avgörande...
TRE BEVIS FÖR ATT JESUS VAR KVINNA!
1. Han var tvungen att utfodra en stor mängd människor
med bara en kort förberedelse när det samtidigt inte
fanns någon mat.
2. Han försökte göra sin röst hörd bland massor av karlar
som inte fattade ett dugg.
3. Till och med när han var död var han tvungen att gå upp
för att det fanns mer jobb för honom att göra...

Och fördomar är bara charmiga.

I sammanhanget kan jag även rekommendera Ship of fools där de allra märkligaste Jeusugrejerna finns samlade. Sanna mina ord, kreativiteten är oerhörd.

Vissa jobbdagar är sämre än andra...

2007-01-18T14:00:00.000+01:00

... tack och lov är denna dock riktigt bra! Har suttit och utfört terapiarbete med min närmsta kollega som jag har ungdomsverksamheterna med. Vi klistrade adressetiketter och stoppade post i kuvert. 150 stycken. Men vi skrattade massor. Man får ju inte skämta om folks namn. Eller så får man göra det om de inte hör. Men för att balansera upp det hela drog vi massa andra lågvattensskämt också. Vi har så kul ihop, det gör mig glad.

Under vårt kuvertklistrande fick jag en vision inför nästa sommar. Jag lärde känna ett par killar från Kenya när jag var i Taizé (kloster i Frankrike). Tänk om de skulle kunna bli vår vän-församling. Tänk om vi kunde åka dit två, tre veckor i början av sommaren 2008 med ungdomsgruppen. Fatta vad fantastiskt att få bo med deras församlingsbor, hjälpa till med det de behöver hjälp med och se hur deras situation är. Att inte bara åka till länder med liknande kultur (kors vad de skrattade när jag berättade hur petiga vi är med tiden i Sverige), och att själv få uppleva sammanhang där man verkligen är tacksam över det man har. Att se att glädjen inte tar avstamp i dyra prylar och märkeskläder. De berättade för mig hur de rent konkret arbetar med att förebygga missbruk bland unga, vilket är jättevanligt där de bor. Hur de tar med sig av det de kan avvara till mässan, och sedan går ut och ger till de behövande efteråt. Det är verkligen så det ska vara! Att ta med sig sin oro, glädje, sina böner in i mässan, få vila och få kraft där, och sedan åter igen gå ut i världen och göra det man kan för sina medmänniskor. Nu vill jag inte romantisera deras livssituation på något sätt, men vi har mycket att lära, på samma sätt som de kan lära sig av oss.

Min vision blir sedan att vi kan ha projekt i ungdomsverksamheten, som att sälja hembakt bröd efter gudstjänsterna, jobba någonstans, eller vad det nu kan vara, och på så sätt ge våra systrar och bröder i Kenya möjlighet att hjälpa mer. Det vore helt fantastiskt att få göra en sådan resa! Att få visa ungdomarna (och mig själv också för den delen) att det finns andra sätt att ha det på än vårt, och att sedan låta det få efterverkningar i vårt liv när vi är hemma igen. Och tänk om några av dem kunde få komma hit! Jag vet hur gärna Nixon och Justus vill se snö. Fast det vill vi väl alla kanske just nu... Oj, nu blev jag alldeles till mig. Men det vore helt makalöst!

Vi i det diakonala arbetslaget har också haft ett jättebra möte idag. Vi har pratat om varför vi gör det vi gör, vad vi baserar vårt diakonala arbete på. Vi har planer och idéer på hur vi ska kunna göra hela arbetsgruppen delaktig och hörd, och inte bara de som har kragar. Vi har visionerat, men också kommit med konkreta förslag som jag tror är både bra och genomförbara!

Folk har insinuerat att jag med tiden kommer bli mer oengagerad, att jag inte kommer orka bry mig och driva lika mycket, men åh vad jag önskar att det inte blir så. Jag villvillvill så himla mycket, och jag märker att jag när mig själv genom att ta tag i saker. Jag behöver synliggöra saker som inte funkar, analysera dem, komma med konkreta förslag och sedan genomföra. Det är så kul! Och när man väl börjar så drar det ofta med andra. Det är ju det som är det braiga. Och hela poängen.

Nu konstaterar jag i mitt (inte så värst) stilla sinne att detta inlägg är lite rörigt och ostrukturerat, men det är bara för att jag blev så i gasen. Så är det.

JAG VILL TILL KEEEENYAAAA!

Två konstateranden

2007-01-17T14:01:00.000+01:00

Jag uttrycker mig inte genom musik. Jag älskar musik, både att lyssna och att utöva, men jag uttrycker inte mig själv och mina känslor genom den. Snarare är det så att musik är för mig som teater är för andra; jag lever mig in i de känslor och den story som musiken förmedlar. Det är nog därför jag kan bli så uppslukad av Kristina från Duvemåla och sånt. Eller nästan all annan musik också, om jag tänker efter. När jag har försökt hitta musik som slår an på min egen sinnesstämning så går det bara inte, i alla fall inte när jag mår åt det sämre hållet. Aldrig att jag skulle lyssna på vemodig musik och känna att det var ett lämpligt soundtrack till mig själv just i stunden. Istället känns all musik bara futtig, inget duger. För mig är musik som teater. Eller som film, om du nu föredrar det.
Under en kort liten månads tid hann jag med att åka till Prag, Hasseludden, Göteborg, samt vara på några stycken riktigt roliga kalas och någon överraskningskväll för mig. Det är mycket kul på kort tid. Den tiden är dock över sedan ett par veckor tillbaka. Aldrig har vardagen varit så förbannat grå. Så jävla trist.

Rapportering en helt vanlig måndag.

2007-01-15T14:20:00.000+01:00

Jag har blivit viktväktig idag igen. Ska damma av träningskortet. Bli en ny människa och allt det där. Igen. Jaja, vi får väl se hur länge det håller. Men jag är inte cynisk. Jag är full av tillförsikt.

Middagen igår blev jättemysig. Och snuskigt god. Jag har aldrig fattat mig på folk som inte har aptit när de själva lagat maten. Det kan så klart vara den där jantelagen som spökar. Själv gör jag tokgod mat som sannerligen är värd att höjas till skyarna. Bara för att göra er avundsjuka tänkte jag berätta vad vi åt.

Först drack vi en mojito (var alltså, vi delade inte). Det är gott. Till förrätt hade jag gjort toast skagen, bara för att J tycker att det är så gott. Det tycker i och för sig jag också, så det var ingen större uppoffring. Dock skippade jag den tråkiga formfranskan och rostade istället hembakt grovt bröd med dinkel och krossade korn och så. Vitt vin. Yum. Till varmrätt hade jag marinerat laxfilé i vitlöksolja (som jag faktiskt gjorde själv på morgonkvisten), japansk soya, honung, ingefära och lime. Ungsbakade den och serverade på en bädd av baby-bladspenat med lime- och vitlöksvinägrett på. Till det en sallad på mango, schalottenlök, limeklyftor och röd chili. Och så en liten dipsås, att doppa fisken i, gjord på vitlöksolja, japansk soya, röd chili och lite limesaft. Nu kan det låta som att det var samma ingredienser i allt, och det var det så klart i viss utsträckning, men det smakade så himla olika, och kompletterade varandra samtidigt. Laxen och såsen var fånigt goda ihop. Mer vin drack vi förresten också. Efter en lång, men trevlig, paus orkade vi ge oss på desserten; vit chokladmousse med hallon. Gott. Gott. Gott. Och som sagt så är det först idag som jag ska bli en ny människa.

Var förresten på diakon- och prästvigning i Västerås domkyrka igår. Två klasskompisar vigdes. Jag var så stolt och rörd och grät ett par skvättar.

För övrigt kan jag meddela att jag knappt har något att göra på jobbet. Alla verksamheter börjar inte ordentligt förrän i nästa vecka. I och med att jag jobbar så mycket kvällar och helger så är det inte riktigt "meningen" att jag ska vara här så mycket på dagtid som jag är nu. Resultatet är att jag hinner blogga utan problem, vilket så klart är bra för er. Utgår jag ifrån.

Nu ska jag slå ihjäl ett par minuter genom att äta en apelsin.

Fredag. Rubriktorka.

2007-01-12T13:38:00.000+01:00

Idag har jag inte så mycket att göra. Det är rätt skönt i och för sig, men jag gillar att jobba när jag jobbar. Det medför dock att jag har tid att tänka på lite annat också. Bara på kul så gjorde jag ett intressetest på Arbetsförmedlingens hemsida. Man skulle svara hur pass intresserad man var av olika saker, och sedan fick man tips på yrken som skulle kunna passa. Efter att ha svarat på typ 140 frågor (Typ Jag är mycket intresserad av att stötta folk i kris, medan jag är fullkomligt ointresserad av att laga hål i vägar) föreslog de att jag skulle bli diakon eller socionom. Det passade ju rätt bra. Men det är ändå några saker jag tycker är lite märkliga. Är man nödvändigt vis bra på det man är intresserad av? Jag menar, jag svarade att jag var mycket intresserad av att spela musik, men inte fan kan jag jobba som musiker för det. Dessutom hade jag trott att man enbart skulle svara på allmänna frågor. Om man får frågor såsom om man är intresserad av att montera saker, söka fel på tekniska prylar eller läsa om hälso- och sjukvård, så kan det ju leda mot att man kanske blir elektriker eller undersköterska. Men ofta var frågorna förvånansvärt raka. Till exempel så frågade dem om man var intresserad av att jobba som kyrkomusiker. Min gissning är att de rekommenderar någon slags kantorsutbildning om man svarar ja. Så otippat. För att jag ska kunna tycka att testet är konstruerat på ett acceptabelt sätt borde de istället fråga om man är intresserad av att arbeta med musik och sedan fråga om man är intresserad av att arbeta i en församling eller liknande. Mycket bättre. De borde ha föreslagit testutformare som karriäroption för mig. Men hur skulle de veta? De hade (antagligen med alla medel tillgängliga) undvikit frågor som på något sätt rörde denna sortens test. Undrar om man kan få som förslag att bli arbetsförmedlare?

På söndag ska pojkvännen spela på en snofsig privatfest, sedan ska han hem till mig och käka middag. Jag har komponerat, vad jag tror, en galet god trerätters meny med vin och allt. Ska duka fint. Har skrivit fina menyer bara för att det är kul. Ska ha på mig klänning och vara lite fin har jag tänkt. Hoppas att det blir fint. Och mysigt. Ibland blir det ju liksom inte det bara för att man har förväntningar. Ska nog tala om att jag tänker göra det lite fancy, så att han inte kommer hem trött och förväntar sig köttfärssås med tillhörande slackerfeeling. Aint gonna happen.

Ikväll ska jag... eh... ja... kolla på tv. Själv. Kanske dricka lite Xanté. Eller en mojito. Jag har köpt en ny muddler. Inte för att jag hade en innan, men den inköpta är inte begagnad. Det blev min enda Göteborgssouvernir. Förutom lite underkläder som jag också införskaffade. Pojkvännen shoppade dock en hel del. Han tenderar att göra det när jag är med. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag spankar booty som personal shopper. Han är så himla lättklädd också; lång och smärt, så allt sitter skitsnyggt. Jag tyckte att han borde testa grönt och chokladbrunt, men han var lite skeptisk. Resultat? En grön munkjacka, en chokladbrun munkjacka och dito skjorta (en vansinningt snygg variant som sitter slimmat), samt en grön- och brunrandig tröja. Och han blev jättenöjd och superfin. Och jag kan inte sluta titta på honom.

Jag drömmer hela tiden om att åka tillbaka till Hasseludden. Har på deras hemsida i bakgrunden stup i kvarten, den har så skön musik (med vattenplask) i bakgrunden att jag nästan kan känna det varma vattnet mot kroppen om jag blundar.

Årets allt möjligt

2007-01-11T12:48:00.000+01:00

Ok, här kommer mitt halvtappra försök till återblick över år 2006.

Bästa dagen 2006
20:e augusti. Bara att det var min systers och svågers första bröllopsdag är bra nog. Att jag dessutom blev tillsammans med (antagligen världens finaste) pojkvän, samt fick veta att jag ska bli moster, gjorde ju inte direkt dagen sämre. Det är mycket sällan två så stora saker (alltså de två sistnämnda) händer samma dag. Två dagar senare fyllde jag dessutom år och var på Kolmården och fick se Enzo. Life was sweet.

Saker jag ångrar att jag gjorde 2006
Kollade på Borat.
Kollade på Eragon.
Undvek gymet.
Tog åt mig personligt av fel saker.

Saker jag är galet nöjd att jag gjorde 2006
Tog mig igenom diakonvigning, med alla dess förberedelser.
Började på nytt jobb (och trivs så fantastiskt bra).
Vågade bli kär. Som fan.
Överraskningsturen till Hasseludden Yasuragi.
Grät när jag var ledsen. Släppte ut ilska när jag var arg.
Sydde krypets första julklapp (en snuttefilt med massa flärpar).

Bästa sakerna med mitt jobb 2006
Jag får göra det jag tycker är roligast i världen, på betald arbetstid.
Jag får vara ledig när jag varit på läger, istället för att (som tidigare) åka på läger på all min lediga tid.
Jag har massa tid till att prata med folk, fråga hur de mår och vad de klurar på.
Jag får handla saker på Panduro på faktura till jobbet.
Jag får komma på knäppa lekar och tävlingar.
Jag får laminera grejer.
Jag får lära mig att sjunga liturgisk musik.
Jag har världens skönaste stol.
Min närmsta kollega är tok-bra. Många av de andra också, men just han och jag är så samstämmiga och jobbar så bra ihop. Dessutom har vi roligt.
Och framför allt så vet jag att jag i alla fall gör lite nytta i världen, att jag ibland kan göra något besvärligt lite mindre besvärligt (eller i alla fall mindre ensamt i allt det besvärliga) för någon medmänniska.

Musik jag fastnade i 2006
Marit. Marit. Marit. (I think it's a rainbow och konserten på Berns fick mig att älska henne mer än jag trodde var möjligt)
David & the Citizens.
Hello Saferide.
Frank Sinatra.
Robbie Williams. (Swing when you're winning-plattan)

Ord som jag överdoserat 2006
Apa. (som i apa-roligt)
Brutalt. (som i brutalt kul)
Galet. (som i galet skoj)

Mat som jag ätit osedvanligt mycket av 2006
Keldas Thai-soppa, med lax och röd paprika tillsatt.
Pizza. (Jag ska bli en ny människa på måndag...)

Bästa böckerna jag läst 2006
På Y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. (har till och med köpt ett ex, fast att jag läst den jag lånade på biblioteket, bara för att jag tycker att jag behöver ha den hemma)
Doppler av Erlend Loe.
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Martina-koden av Martina Haag.
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda.

Bästa tidsfördriven 2006
Korsord.
Pussel.
Tv.
Repriser av Cityakuten.

Tv-must sees 2006
Greys Anatomy.
Cityakuten.
Scrubs.
(ja, jag gillar sjukhusserier...)
Desperate housewives.

Top of the tops-bästa grejer 2006, alla kategorier
Faktumet att jag ska bli moster.
Att jag blev kär i J. Och att han blev kär i mig.
Resan till Auschwitz/Birkenau. Det satte avtryck.

Äh, nu kommer jag inte på fler grejer. Hojta om ni kommer på några fler, annars skiter vi i det, tycker jag.

Nyårslista?

2007-01-09T15:38:00.000+01:00

Jag vill också skriva en sådan däringa lista över förra året. Det dumma är att jag bara minns det som hände sista halvan av december. Men ändå så vill jag försöka. Tycker dock inte att det känns helt lattjo att bara sno någon annans lista rakt av. Därför tänkte jag att ni andra skulle få skriva förslag på kategorier, eller varför inte en hel lista, i kommentarerna. Ni får dock gärna sno andras listor och klistra in frågorna bland kommentarerna, för då behöver jag inte låtsas om att jag vet det. Vad sägs?

Åter till der werkelighet

2007-01-08T12:10:00.000+01:00

Och så är man där igen. Det där förbenade ekorrhjulet som alla pratar om.

Jag har ofta hört folk nämna att de får ågren när de ska tillbaka till jobbet efter semestern. Jag har aldrig riktigt upplevt det, antagligen på grund att jag aldrig har varit ledig tillräckligt länge för att varva ner. Förrän nu. Har varit tok-ledig i 2½ veckor (en liten gudstjänst på annandagen borträknad) och jag har såååå ingen lust att börja jobba igen. Och då gillar jag ändå mitt jobb jättemycket! Undrar hur det ska kännas om man avskyr det man gör för att få ihop till sitt levebröd? Om ett par veckor börjar vår konfirmandgrupp, och jag har lite ågren över det också. Jag vet ju att jag har koll på grunden och förhållningssättet, men det var några år sedan sist och jag känner att jag inte har kvar några bra upplägg och knep till lektionerna. Och så ska jag jobba i helt nya sammanhang, och det blir så klart en anspänning att inte veta riktigt hur de gör här.

Har varit i Göteborg förresten. Åkte ner i onsdags och kom hem lördag kväll. Vi bodde på femstjärnigt hotell och lyxade runt så att det stänkte om det. Me like. Var och såg Cabarét, och vi var eniga (vilket alltid är skönt) om att den inte var sådär jättebra. Men det var en trevlig kväll och galet god mat. Åt den bästa dessert jag någonsin smakat. Ever. Och så var vi på bio. Tre gånger. Först såg vi Borat. Så här i efterhand undrar jag varför. Jag tycker att man kan skämta om allt om man gör det med stil, finess och respekt. Här lyste alla dessa tre med sin frånvaro. Pojkvännen blev dock ännu mer irriterad än vad jag blev. Sedan såg vi Eragon. Gör inte det. Don't do it. Vad du än överväger att göra, gör inte det. Det var antagligen det sämsta vi båda sett på bio. För första gången i mitt liv övervägde jag att gå ut ur salongen för att det var en sådan total waste of time. Sista dagen sejfade vi och kollade på Happy Feet. Igen. Den är helt fantastiskt! Jag vill ha en alldeles egen pratande och steppande, luddig, animerad kejsarpingvinbäbis. Se den. Inte de andra två.

Annars tycker jag att det är helt värdelöst att saker och ting kan bli så jävla jobbigt. Bara så ni vet. Och vad gör man när något bitit sig fast sådär innerst inne? Det går liksom inte bara att släppa, även om man vill.

God jul

2006-12-24T19:33:00.000+01:00

Då är det julaftonskväll igen. Min julfeeling har varit under all kritik. Har ingen gran. Mina lätt julfascistoida tendenser har varit under nollstrecket. Men jag saknar det inte. Ingenting. Det braiga är att jag har sluppit det där julvemodet också. Den där lilla magklumpen över livets orättvishet och sorgen över att alla inte kan få ha det lika bra som jag. Inga berg, inga dalar. Men vi har pusslat. Det är som ett gift! Är trött, men måste vara vaken en näve timmar till, ska jobba på julnattsmässan.

Jag tycker om marsipan. Och lutfisk. Och massa dagars ledighet kvar. Fick jättefina julklappar av pojkvännen, bra och genomtänkta. En av dem är att han fixat så att vi ska gå och se på Cabarét när vi är i Göteborg, och äta gott innan. Mycket bra klapp! Tid och umgänge är tusan så mycket bättre än prylar. Om det inte är Body shops bodybutter med mangolukt. Men det fick jag också, så allt är bra.

Karl Bertil är antagligen bäst i världen.

So long, suckers!

2006-12-21T14:27:00.000+01:00

Sitter på jobbet och har precis skrivit ett kick ass beredelseord till gudstjänsten 26/12. Temat är Martyrerna, så det är inte helt enkelt, men jag har lyckats riktigt bra, om jag får säga det själv. Nu ska jag bara fixa ett par grejer till, sedan är jag off. Alltså inte off som i lite ledsen och avslagen, utan off som i att sticka från jobbet och ha semester. Förutom att jag ska in och jobba 26/12 så är jag ledig i 2½ veckor. Sweet!

Var förresten och lunchade med F och hennes flickvän J idag, kalasmysigt och gott. Spank you för det.

Jag blev bjuden på nyårskalas och jag hörde mig själv tacka ja. Och vara glad över det. Wierd. Jag som alltid brukar sura på nyår. Så nu måste jag hitta en klänning. Jag skulle vilja ha en svart med mycket urringning och halvlånga ärmar. Gärna omlottvariant. Får se hur jag lyckas.

Kommer så klart blogga lite här och där under ledigheten, så frukta icke.

Slippery when cold

2006-12-20T16:03:00.000+01:00

Igår var jag hemma hos mor och far och fixade med en grej. Tog på mig alla kläder för att gå hem. Gick ut. Inspekterade vänster bakdörr på bilen, vilken blivit påkörd av en lastbil (buckligt som sjutton, men jag hade trott att det skulle vara värre). Lunkade hemåt i maklig takt. Konstaterade att jag gillar snö och vinter. Det gör jag fortfarande såhär efteråt. Det som hände strax efter den tid som jag nu kallar för strax innan är att jag hade en close encounter med marken. Jag gillar fortfarande snö. Det jag inte gillar är den glashala isen som ibland finns under snön. Jag hade ingen som helst chans att parera och dök ner i en manöver som närmast kan beskrivas som en blandning mellan spagat och "bommen kommer". Fascinerande nog så varken slog eller sträckte jag mig. Ingen såg. Men jag visste. Dessutom så hade jag avsevärt mycket mer snö på kläderna än vad som var naturligt i det minimala snöfallet som ägde rum igår.

Jag dricker Coca cola light. Det är antagligen det godaste man kan dricka.

Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2006-12-19T09:31:00.000+01:00

Ett starkt team bestående av undertecknad, mor, far, syster (med krypet i magen), svåger, moster, morbror, kusiner x 2, samt en kusins tillhörnade pojkvän samlades i lördags för den mest traditionsenliga julaktivitet man kan företa sig. Varje år gör vi julkorv och marsipan. Det brukar även vara en rejäl dos tävlingar och drinkar involverade. Jag skulle upp och jobba på söndag morgon och var därför tvungen att ta mitt ansvar och förlägga min fylla till några timmar före alla andra. Jag var glad i korken och drack whiskey som saft vid femsnåret på eftermiddagen. Så värst illa var det nog egentligen inte, men det var gott.

Korven blev...eh... inte så bra. För första gången i mitt liv överväger jag att rata den totalt. Den smakade lite unket, kanske något skumt med köttet. Men det är som det är, inte så mycket att hänga läpp över. Marsipanen blev i alla fall kalasgod. Som vanligt. Nu gäller det bara att inte äta upp den på två dagar.

Sedan tog lekarna vid. Eller tävlingarna, för det finns ju ett pris. I jumboklassen. Här skulle jag kunna berätta att det är en sådan där anskrämlig abborre som sjunger gamla dängor när man går förbi den, och att den stackars sate som vinner den måste ha den upphängd i ett rum som används dagligen, tills dess att vi har anordnat nästa familjekalas med tävlingar. Jag skulle också kunna berätta att det var skitgrenar, såsom blåsa bomullstuss, riva papper i långa remsor och ha koll på när två minuter har gått. Jag skulle kunna berätta resultatet av tävlingen. Jag skulle kunna göra det, men jag har ingen lust. Vill inte ge min diaboliskt skrattande familj den glädjen. Det värsta är förnedringen och skammen. Jag skyller allt på spriten.

Överraskningsmyset med pojkvännen är avklarat med bravur. Tänkte att det skulle bli lugnt och mysigt, och så blev det arton gånger bättre! Tamejutusan bland det bästa jag gjort på länge. Vi möttes vid ettiden på söndagen och började med tunnelbanan till Slussen och sedan buss till Orminge. Väl där insåg han att vi skulle till Hasseludden på Yasuragi. Han blev så galet glad och hoppade som en liten studsboll, i alla fall mentalt. Vi kan sammanfatta det hela med att jag har ett rätt bra highscore på flickvänspoängtoppen nu. Jag hade inte varit där förut, men det var helt makalöst! På Hasseludden alltså, flickvänstoppen bebor jag allt som oftast.

Jag har spenderat nästan ett dygn med aktiviteter såsom att ligga i en 40-gradig källa utomhus i mörkret med vattenånga som spelar i belysningen och den kalla luften som biter lite i kinderna. Simmat i den vackra poolen. Suttit en halvtimme i sträck på en liten träpall i ett halvmörkt tvagningsrum och hällt hett vatten över mig själv med ett träkärl. Twice. Sovit i vackert rum. Ätit kalasgod mat. Jag tycker om att man halkar runt i sin rock och sina tofflor hela tiden. All yta är liksom avskalad, man kan inte se folks status. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur fantastiskt det var, men jag ska bespara er. Den som är nyfiken får fråga istället. När vi satt på bussen tillbaka till stan kunde vi bara fråga oss en sak; När ska vi åka tillbaka? Nu kan man tro att jag har blivit mutad av dem för att skriva allt det här, men det är inte sant. Noteras bör dock, ifall att någon representant för företaget läser detta, att allehanda mutgåvor och presentkort från Hasseludden välkomnas med glädje.

Antagligen världens vackraste text just nu i mitt universum (kolla förra inlägget för länk till låten)

2006-12-15T14:01:00.000+01:00

This is the first day of my life
Swear I was born right in the doorway
I went out in the rain, suddenly everything changed...
They're spreading blankets on the beach

Your's is the first face that I saw
Think I was blind before I met you
I don't know where I am, dont know where I've been...
But i know where I want to go

So I thought I'd let you know
That these things take forever
I especially am slow
But I realized that I need you
And I wondered if I could come home

I remember the time you drove all night
Just to meet me in the morning
And I thougth it was strange you said everything changed...
You felt as if you'd just woke up

And you said, "This is the first day of my Life"
I'm glad I didn't die before I met you
But now I dont care, I could go anywhere with you...
And I'd probably be happy

So if you want to be with me
With these things there's no telling
We'll just have to wait and see
But I'd rahter be working for a paycheck,
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time it's different
I mean I really think you like me

Inte tillräckligt intressant inläggsinnehåll för att skriva en klatshig rubrik

2006-12-15T11:27:00.000+01:00

Dagens låt är First day of my life med Brighteyes. Tycker mycket om videon också. Folk är rara och har hörlurar. Det kanske skulle bli den nya grejen att göra i musikvideos, istället för att sångaren bara går, älgar på, oberoende av vad som händer runt om. Kanske.

Idag ska jag gå på mässa på lunchen. Det är bra. De flesta tror nog att man ska åka till Älvsjö eller Sollentuna då, men jag ska bara till Gustav Vasa kyrka.

I övermorgon ska jag ta med pojkvännen på överraskningsmys. Är i princip säker på att han inte läser det här, men jag vill inte ta några risker, så jag berättar efteråt vad det är.

Jag vill äta hamburgare med plenty ost. Eller sushi. Men allra helst vill jag kramas. Ligga nakna under täcket och bara känna hud mot hud. Kanske slumra lite, vakna, vrida på huvudet och se honom ligga där bredvid. Men det får jag göra inatt.

Inte.

2006-12-14T12:23:00.000+01:00

Ibland kan jag känna att det vore så skönt att bara inte finnas till. Ingen risk för panik, jag är inte suicidal och har inga som helst planer på att göra slut på någonting, men det är så mycket som kan bli så jobbigt i livet. Jag blir så trött på allt det. Det är klart att det finns massa bra och roligt också, men just nu skulle jag i ärlighetens namn inte vilja finnas. Eller kanske snarare trycka på fast forward tills det känns bra igen. Kanske en halvtimme, eller några veckor.

Folk säger att man blir starkare av att gå igenom svårigheter. Jag håller med om det en hel del, men det spelar ingen roll. Jag har ingen lust.

Jag tycker att det är svårt att veta vad som är normalt. Det är klart att livet inte alltid är skutt och knätofsar, men hur mycket jobbigheter får man räkna med? Hur många dumma egenheter hos sig själv ska man acceptera, leva med och kanske rycka på axlarna åt? När är det dags att ta tag i dem? Jag vet att många av er säkert tänker att det alltid är bra att ta tag i saker som inte känns bra, men jag är inte så säker. Inte för min egen del i alla fall. I hela mitt liv har jag gjort rätt. Gjort som man ska, och trivts bra med det. När något har blivit besvärligt har jag tagit tag i det. Jag har liksom aldrig fått (eller tillåtit mig själv) att bara vara besvärlig och fel. Måste jag åtgärdas? Kan jag inte bara få vara lite fucked up?

På samma sätt kan det vara lite besvärligt att vara uppväxt i kärnfamilj. Min mamma och pappa lever tillsammans sedan en herrans massa år. Vad jag förstår gillar de varandra också (det gör ju i ärlighetens namn inte alla gifta par). Min syster är gift. Jag kan inte komma på nästan någon i min direkta släkt av far- och morföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kusiner som är skilda. Jo, en har lite allmänna issues, men annars håller alla ihop. Och då vill jag tillägga att jag har en rätt stor släkt. Är min släkt osedvanligt strävsam och trofast, eller vad är grejen? Det är ju inte på något sätt representativt för riksgenomsnittet. Folk lever ihop och är rätt lyckliga. Men vad är det att vara lycklig i en relation? Jag är inte så naiv att jag tror att alla är himlastormande förälskade varje dag. Men något gör ju ändå att de stannar kvar. Allihopa. Det kan ju inte bara vara trygghet och gammal vana?

Nu får ni inte tro att jag är i göra slut-tagen. Så är det inte. Men ingenting är ju enkelt, som bekant. Min vana trogen att reda ut saker, så är det få grejer som bara får vara. Det är i och för sig i grunden bra att ta tag i grejer, men samtidigt kanske man ska skita i det ibland också. Bara vara. Men det är svårt när klumpen är på besök i magen. Nu känner jag att jag svamlar in mig på sidospår som inte är helt relevanta. Jag vet vad det är jag duckar för. I grunden handlar det om att jag inte kan vara trygg i att jag är önskad och omtyckt bara för att jag är. Det är som om jag alltid går lite på tå och är orolig för att bli påkommen. Att de andra ska märka att jag inte är så rolig att vara med, och att jag inte ska få fortsätta leka med de andra barnen. Det är nog alltid lite så, men det blir extra tydligt i kärleksrelationer.

Det som gör mig så frustrerad är att jag inte vet om det är jag som måste ta tag i det, eller om det är människorna runt om mig som inte har gjort det de "ska" för att göra mig trygg. Som jag tidigare skrivit är det ju inte helt ovanligt att folk blir perplexa när de fattar att jag kan vara osäker. Alltså har de inte riktigt bemödat sig, eller fattat värdet av, att langa över lite bekräftelse. Och samtidigt vet jag, jag vet det så väl, att det inte spelar någon roll hur mycket bekräftelse de än öser. Det kommer aldrig räcka om jag inte grundar det i mig själv först. Och jag vet redan att jag gör massa bra saker. Jag behöver veta att jag bara är ok. Att jag är bra. Som jag är. Bara därför att. Och jag vet att jag måste göra det själv. Ingen kommer göra det åt mig. Men samtidigt så blir jag så jävla förbannad på att jag alltid måste ta tag i allting själv. Kan jag inte bara få vara fel? Får vara liten? Får vara helt åt helvete ute och cykla? Är det så jävla mycket begärt?

Åter till verkligheten

2006-12-11T15:31:00.000+01:00

Jag har varit i Prag igen i helgen. Mycket gemytlig stad som jag sannerligen måste rekommendera! Ids inte ge djupgående beskrivningar av vad vi gjort, men jag kan glädja er med att jag har haft en kalashelg! Har lyckats shoppa brutalt mycket för pengarna. Drack en helt egen öl. Såg monster spy vatten från kyrktaket när det regnade. Pokerspel på hotellrummet. Mycket skratt och ömma fötter av allt promenerande. Glühwein och chokladdoppad frukt. Plenty inköpt sprit. Bara det att jag nästan aldrig dricker sprit hemma. Har säkert tio liter av olika sorter. Eller mer. Får se till att ha en riktigt brakfest snart, folk brukar inte vara så värst svårtrugade på gratisspritsfronten.

Och så glöggkalas hemma. Mysigt och varmt.

Pojkvännen har så jäkla mycket att göra och är inte helt närvarande när vi ses heller. Det är bara 1½ vecka kvar av tokjobbandet, det är skönt, ska bli skönt att få tillbaka honom. Saknar. Det är lite off att känna sig ensam när man är tillsammans. Men det blir bra, tror jag. Nästa söndag ska jag ta med honom på en over night-överraskningsmys. Jag är antagligen världens bästa flickvän. Och precis efter nyår ska vi åka till Göteborg i några dagar och bo på femstjärnigt hotell. Najs.

Läste en fantastisk liten bok idag. Den heter Sommarlandet och är skriven av Eyvind Skele. Hans väns femåriga dotter dog och undrade om han kände till någonting de kunde läsa till tröst för familjer som förlorat ett barn och syskon, då skrev han den här jättekorta boken om Han som alltid väntar, han som säger välkommen när alla andra tvingas ta farväl. Om hur barnen blir mötta, och hur de allra minsta - de som inte lärt sig gå - blir burna, när de går över till Den mörka dalen. Så vackert. Satt på mitt kontor, läste och grät. Sorgligt, närvarande, fantastiskt och hoppfullt! Vill samla alla jag känner och läsa den högt för er. Nästa gång du är på ett bibliotek, kolla om den finns och läs. Det tar bara tio minuter. Men glöm inte näsdukarna.

Hjärnblödning?

2006-12-05T16:01:00.000+01:00

Eller i alla fall ett litet hematom...? Har fortfarande ont i huvudet efter söndagsnattens encounter med taxidörren. Ibland, fast väldigt, väldigt sällan, kan jag tappa kontrollen i händerna. Jag blir fumlig, det är svårt att skriva (både på tangentbord och för hand) och det känns som att armarna mest bara hänger där. Vanligtvis oroar jag mig inte ett dugg, det går alltid över till dagen efter. Men när man just har fått sitt huvud klämt i en bildörr kan det hända att de paranioda, hypokondriska tankarna får ett eget liv.

Helt plötsligt hade jag någon slags blödning i hjärnan, eller i alla fall någon slags hjärnskakning eller -kompression av något slag. Tänkte att det vore lite nesligt att inte vakna, eller att vakna och inte kunna röra sig. Funderade på om jag skulle lyckas ringa efter hjälp med rejält nedsatt rörlighet. Är det bäst att ringa 112, eller att ringa mamma och pappa och så får de ringa efter ambulans och komma och släppa in dem, så att de skulle slippa slå in dörren - i och med att jag inte kan gå upp och öppna? Mina tankar kan ha blivit liiite färgade av att jag kollade på Cityakuten när jag kom hem. Doktor Kovac fick elak medusin så att han var helt förlamad och inte ens kunde andas, men att han samtidigt var medveten om allt. Kanske. Men jag är inte säker.

Hur som helst så lever jag idag. Har fortfarande ont, men händerna fungerar.

Osedvanligt klantigt

2006-12-04T16:31:00.000+01:00

Igår var vi på Backstageclub på Wallmans. Det var kul och jag skrattade makalöst mycket. Musikalen om Trängselskatten... moahaha.

Kvällen blev sen. Vi drack alkohol och åkte nattbussen hem 02.35. Idag har jag ont i huvudet. Inte på grund av överdriven alkoholkonsumtion, jag drack faktiskt bara två glas vin, utan på grund av någonting annat. Jag vet att jag kan vara jävligt klumpig och klantig, men det här tar för bövelen priset! Jag klämde mig i taxidörren. Inte jackan. Inte fingrarna. Utan huvudet. Fatta att jag klämde huvudet i en bildörr!!! Hur gör man? Jag är tydligen kapabel till det omöjliga och har mest ont på den sidan där själva karossen tog emot. Jag är imponerad på ett obehagligt sätt.

Kan för övrigt berätta att det gick snorbra på gudstänsten i söndags och att jag kicked ass. Nu var det ju inte något uppträdande, men det är ändå galet skönt att känna att jag är himla bra på det jag gör.

Kalsongtips

2006-12-01T15:54:00.000+01:00

Blev nyligen tipsad om en bok. Den är så galet bra och rolig.
Läs. Läs. Läs.

I detta boktipsande tänker jag främst på K, min tidiga syster i feminismen, men alla ni andra borde sannerligen läsa den!

Nu kanske ni vill veta vad det är för bok?

Jag ska tala om det.

Strax.

Nu.

På Y-fronten intet nytt - eller jakten på den nya mansrollen av Peter Eriksson. Han funderar kring vad grejen egentligen är med den klassiska mansrollen utifrån olika teman och frågor, exempelvis Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka? Författaren är påläst, skriver otroligt lättläst och underhållande (jag skrattar massor). Dessutom har han sååå rätt. Jag menar, hur kan man inte älska en bok med följande citat?

"Jämställdhet handlar inte om något kollektivt könsbyte. Det är en markant skillnad mellan att sluta bete sig som en idiot och på att operera om skrevet." (Citat sid. 28 om någon är nyfiken. Om mina gamla universitetslärare läser detta kan jag för säkerhetsskull även meddela att det är Bokförlaget DN i Stockholm som har utgivit hela härligheten.)

Jag sätter ofta små post-itremsor i marginalerna när saker är riktigt bra. Jag måste hämta fler post-its.

LÄS!!! Och förmedla den även gärna till folk som ni tycker skulle behöva läsa om sånt här. Finns på ett bibliotek nära dig. Eller i bokhandeln. Vill dock passa på att slå ett slag för biblioteken, ett mycket bra koncept.

Skulle även vilja kredda mannen som sitter i spärren i Hallonbergen de flesta vardagsmorgonar. Han är toktrevlig och småpratar alltid en liten stund. En mycket bra start på dagen! Borde ge honom lite pepparkakor eller nåt.

Bra och dåligt

2006-11-28T12:03:00.000+01:00

Dåliga saker idag:
* Jag var tvungen att gå upp halv åtta idag, trots att jag hade sovmorgon, för att en hantverkare skulle komma hem till mig.
* Jag klev på mina ipodhörlurar så att det krasade i morse.
* Vaknade med världens huvudvärk.

Bra saker idag:
* Hantverkaren satte upp en duschdraperistång, så att jag kan stå och duscha utan att blöta ner hela badrummet.
* Hörlurarna klarade sig, det var bara en liten plastgrej som sprack.
* Det finns treo.
* Tack vare att hantverkaren var så effektiv så kunde jag gå och sova en timme till. (Dålig parenetes är dock att jag blev väckt av telefonen i tuppluren)
* Det var min syster som ringde och väckte mig. De hade varit på ultraljud och fått veta att det är en liten kille som skvalpar runt där inne, och att allt såg bra ut. Har fått ultraljudsbild på mms. Det är ett bloody mirakel varenda gång det funkar med att människor blir till! Antagligen är detta dessutom världens bästa bäbis.
* Jag småpratade med en granne på väg till tunnelbanan, det var jättetrevligt och gjorde mig glad.
* Jag har köpt en liten box med tre cd-skivor med jul- och adventsmusik. Annars har man ju alla mer pop-influerade varianter, typ Absolute christmas, och de är jättebra - men det här är hard core klassiker, and I love it! Det tokiga är bara att några av de bästa dängorna framförs av gosskörer och då är det så jäkla svårt att sjunga med p.g.a. tonarten. Någon som vet vart man kan köpa en extra hals?
* Jag har lagom najs träningsvärk i den bakre regionen.
* Mina jeans sitter som en smäck igen. Det braiga med att vara lite av en viktpendlare är att man titt som tätt får glädjen att åter igen passa i kläder. Ibland på uppvägen, och ibland på nervägen, so to speak.
* Faktumet att de bra sakerna outnumbers de dåliga, by far.

Musiktips extraordinaire

2006-11-27T18:13:00.000+01:00

Hej ärade ni. Om ni inte visste det så måste ni lyssna på Svensk Pop. De är bra, roliga, svängiga och efterlämnar alltid en känsla av att man är en studsboll. Igännkänningsfaktorn är antagligen högre än de flesta vill erkänna. På deras hemsida kan man lyssna på och ladda ner deras musik aaalldeles gratis (utom den senaste fullängdsplattan).

Roligast och bäst just nu är (helt i inbördes ordning);
1.) Tänk på mig! (Goda tips för par vars kärleksliv går lite på sparlåga. Vad sägs bara om strofen Nästa gång ni älskar, tänk på mig. Då kan man hålla på längre om man är kille, å det blir skönare om man är tjej (eller gay), så nästa gång ni älskar, tänk på mig!)
2.) Hon bor i Farsta (Bittert epos över hur kollektivtrafikens kostnader påverkar - läs: kör ångvält över - kärlekslivet)
3.) Jag ska ligga med hela världen (Eh. Ja. Rätt talande titel. Lössläppthet behöver inte vara av ondo.)
4.) Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling (Tips på effektiva sätt att likvidera den person som lagt vantarna på ens ex, för att sedan kunna norpa tillbaka denne. Exet, alltså.)
5.) Busslåten (Åter igen kombination av bitterhet och kollektivtrafik. Denna gång är det tidtabellerna som får sig en känga.)

Lyssna. Lovar att du kommer gilla det. You bet. Eller så är du lite defekt som inte kan processa musiken på rätt sätt, men det är inte mitt fel.

Ordbryderier

2006-11-27T14:29:00.000+01:00

Sitter och försöker knåpa ihop ett inledningsord och en förbön till gudstjänsten på söndag. Det är första advent och det innebär att kyrkan kommer vara full av folk och att många av de som är där inte är helt regelbundna och vana kyrkbesökare. Det är så viktigt vad man säger. Jag har ingen lust att befästa folks bilder av Gud som straffande och svavelosande, det är inte min grej eller min tro.

Jag har skrivit mängder med betraktelser och böner, men en sådan här söndag känns det liksom lite extra viktigt att tänka på vad man säger. Mina ord kommer starta hela gudstjänsten, och därmed kommer de liksom sätta ribban. Jag vill att folk ska gå därifrån och inte tycka att det var tråkigt, och kanske till och med ha en bra magkänsla. Min strävan är att man ska ha upplevt någon slags direkt tilltal och hört någonting man kan identifiera sig med, så att det inte bara blir en föreställning.

Jag ska säga hon om Gud. Undrar om jag blir lynchad då? I sådana fall - so be it! Jag tänker inte slicka folk medhårs och cementera strukturer som inte är vettiga och fruktbara. Tänkt att somliga kan gå igång så extremt mycket på ett litet ord. Men å andra sidan så gör jag det själv också... fast åt andra hållet.

Jag har i alla fall fått till ett, i mina ögon, bra inledningsord. Vill du haka på och skaffa dig en egen uppfattning är det bara att komma till S:t Matteus kyrka kl 11 på söndag. I'll be there, fladdrandes i vita kläder och med ett headset som skulle göra Janet Jackson avundsjuk.

Mina räddare och riddare i skinande rustningar

2006-11-22T16:46:00.000+01:00

Måste kredda två företeelser som är bra för mig. Det finns mycket annat också så klart, men just nu blir det dessa två.

Det första är min kära vän J. Hon är fantastisk på alla sätt och vis. Hon ger mig nya perspektiv och en grundkänsla av att jag duger som jag är. Hon är faktiskt den första människa som jag ringer för att be om råd. Andra har jag ringt för att prata av mig med, och det är jättebra, men med henne kan jag få göra det och få bra tankar till hur jag ska agera, utan att det känns som att hon säger åt mig vad jag ska göra. Det är inte ofta man får så goda nya vänner i vuxen ålder. Tack för att du finns!

Sak två är Tjuvlyssnat som ger mig en ofantlig mängd småfniss och gapskratt. Det är ett ställe där folk skriver in knäppa saker de hört folk säga. De flesta av er har säkert redan tokkoll på denna sida, men till er som inte har det kan jag bara säga en sak; gör dig beredd på att inte kunna sluta läsa. Jag har kommit fram till att bland det roligaste jag vet är lyteskomik light. Alltså inte när man skrattar åt att någon är fel, utan åt att de gör fel. Framför allt felsägningar är galet skoj! Jag måste vara en av få som faktiskt köper böcker med dumma citat till mig själv. Roligaste tjuvlyssningen just nu är denna. Enjoy.

Magklumpen strikes back och Nyaga

2006-11-22T16:08:00.000+01:00

Magklumpen kom. Den gick. Den kom tillbaka. Det pratades. Det gräts (läs: jag grät). Nu är det bättre. Saker är avhandlade och det är bra, men samtidigt så tar det alltid en stund att skaka av sig all gråt. Och så finns ju alltid oron kvar. Tänk om jag har förstört något? Men jag måste ju våga säga till, våga ta plats. Ni som känner mig kanske tycker det låter lite suspekt att jag kan ha svårt att ta plats, men jag kan vara otippat mycket självuppoffrande. Som att mina känslor inte gills lika mycket. Dumt. Dumt. Dumt. Nu vågade jag. Det är bra. Men samtidigt blir jag alltid lite orolig över konsekvenserna innan allt har lagt sig igen.

Nu över till bättre saker. Nyaga har en bra blogg. Han är i och för sig bra som person också (förutom att han skulle vinna VM i att tvingas avboka luncher... nudge, nudge), men eftersom han kanske inte är beredd att träffa er alla över en fika sådär i brådrasket så kan jag rekommendera hans blogg. Ett ytterst bra exempel på inlägg är det om en mycket känd kedja av närbutiker. Läs och skratta. Elakt är bra.

I knew it!

2006-11-21T16:13:00.000+01:00

Nu är det bra igen. Bara sådär. Fick andas lite. Äta ett päron. Byta några ord igen. Och så är allt som bortblåst. Detta stärker min teori ytterligare att det är exceptionellt okonstruktivt att må purjo sådär i onödan.

Jag behöver en ny mascara. Bara så ni vet.

Vill inte!

2006-11-21T14:51:00.000+01:00

Jag vill inte, vill inte, vill inte vara så lättpåverkad! Vill inte, vill inte, vill inte att jag ska ta ett par så oskyldiga och fjuttiga ord, sagda utan någon mening eller avsikt, och förstora dem så muycket. Vill inte, vill inte, vill inte låta dem älga rakt in och ta över inne i hela mig. Sedan går det över rätt fort. Alltså har det varit så pass jobbigt utan någon egentlig anledning (jag menar, om jag bryter benet är det bra att det gör ont så att jag kan fixa det) + att jag uppenbarligen inte har lärt mig någonting till nästa tillfälle. Det är lika svårt varje gång, fast att jag egentligen inte ens borde reagera på det. Vad är grejen? Jag fattar inte poängen, det är bara så jäkla dumt.

Rädda lite liv!

2006-11-21T11:19:00.000+01:00

Nu är det dags för bövelen! Jag har gjort mitt idag, nu är det din tur. Min åsikt, och den är synnerligen strikt, är att det är vår förbaskade skyldighet att ge blod. Självklart finns det undantag; typ om man av hälsoskäl behöver sitt blod själv, om man tar mediciner eller har allergier så att man inte får ge blod, eller om man är paniskt rädd för nålar. Det är legitimt förfall. Det är inte legitimt förfall att bara strunta i det för att man inte ids, har lust eller tycker sig ha tid. Hallå, det tar en halvtimme tre eller fyra gånger om året. Och om du letar lite där inne så finns det väl en förväntan om att du skulle få blod om du var med i en olycka... eller? Då kanske det är dags att kavla upp ärmen och kolla på blodcentralernas hemsida för att ta reda på vart du kan ge blod. Om du tycker att det känns läbbigt, eller bara vill ha sällskap, så följer jag gladeligen med - bara du går dit!

När jag ändå är i gasen tänkte jag även uppmana er alla att anmäla er til donationsregistret! Oavsett om du vill donera dina organ eller inte så är det skitviktigt att ha meddelat det så att ens anhöriga vet vad man vill, om man olyckligtvis skulle hamna i en sådan sits. Nu har jag inte några siffror, men merparten av svenskarna kan tänka sig att donera sina organ. Och ändå är det så få som får chansen till ett längre liv genom transplantation. Dels måste sjukvården bli bättre på att fråga, men att verkligen känna till den dödes eget önskemål kan förhoppningsvis göra beslutet mindre svårt.

Det är få som ångrar att de givit en medmänniska livet tillbaks.

Då var det avklarat!

2006-11-20T12:49:00.000+01:00

Igår var det en rätt stor dag. Avslappnad, men ändå av ganska stor relevans. The big meet the parents-day. För att inte ge er en allt för energikrävande cliff hanger kan jag avslöja att allt förlöpte bra. På något sätt så blev det så att vi träffade alla, utom hans mammas nya man, på samma dag.

Picture it; pojkvännen har köpt nya högtalare. Stora. Med facit i hand större än vad han trodde, fast de gick in i bilen tack och lov. Högtalarna inhystes hemma hos hans pappa, varför vi skulle bege oss dit. Dock är det lite svårt att släpa varsin högtalare storlek kylskåp (nåja, nästan i alla fall) på Uppsalapendeln, så vi lånade helt sonika mina pärons bil. Det innebär att han fick träffa mina föräldrar och fika lite. Det gick fint. Jag var i och för sig helt säker på att de skulle tycka om varandra, men det är ändå skönt när det verkligen blir så. Syster och svåger har han träffat tidigare.

Jag hävdar att det var lite orättvist att han bara behövde hålla koll på två nya människor, medan jag fick repa av sex personer. Staaackars mig. Vi (läs: jag) körde till Uppsala och fick där träffa hans pappa med fru och hans tre småsyskon. Den sexåriga lillasystern gillade mig. Jag har insett att det verkligen är jättekul att snacka med småkids, men att det inte alls är lika kul att leka med leksaker med dem. Jag var tapper och uthärdade Barbielek rätt länge. Dock spenderade vi även en ansenlig stund till att samtala om allt möjligt (även sånt som vi behövde stänga dörren för, så att inte J skulle höra), sjunga Prästens lilla kråka och studsa upp och ner. Vi fixade med håret också. Jag blev mycket imponerad av hennes integritet. Hans bröder var lite äldre och inte fullt så intresserade av mig, men det känns ju inte så skumt.

Vi skulle egentligen ätit middag hos J's mamma med man, men maken blev sjuk, så hans mamma ploppade över till oss där vi var istället. De var alla gemytliga människor, och det kändes avslappnat och bra. Blev till och med välkomnad till en snart stundande begravning. Kändes fint.

När vi kom hem var vi båda galet trötta. Femminuterspromenaden har aldrig varit så lång. Även om allt gick bra och vi var muntra, så är det väldigt energikrävande med så mycket intryck och möten. Och hur avslappnat det än må vara, så är det något speciellt med att träffa sin partners föräldrar första gången.

Nymodigheter; alltid av godo?

2006-11-17T14:59:00.000+01:00

Tack, tack, tack kära K för att du upplyser mig om sådana här vansinnigheter! Ny produkt i findus sortiment är *trumvirvel* JULTALLRIK 375 gram. I denna lilla påse får man enligt innehållsförteckningen 39 g köttbullar, 40 g prinskorv, 120 g Janssons frestelse, 55 g brunkål, samt 121 g risgrynsgröt med sylt...

För er som tror att det här är ljug, eller om ni vill veta näringsinnehåll eller annat skoj så kan ni kolla vidare här.

Hur klarade vi oss förut?

Jävla skitcancer

2006-11-16T11:54:00.000+01:00

Jag är så förbannat trött på att folk ska behöva få cancer kors och tvärs hela tiden! Pappa får sin sista strålbehandling idag, men då fick jag istället veta att en annan jag känner har blivit sjuk. Min familj har ändå haft tur, behandlingen har gått bra och efter dagens behandling ska förhoppningsvis allt vara lugnt. De botar många, men alla har inte sådan tur. Jag är så jävla trött på det. Och ingenting kan man göra. Jo, man kan be, finnas där och allt sånt, men jag kan inte karva ut det sjuka och ta bort allt det onda. Nu känner jag visserligen ingen skuld för att jag inte kan göra det, men om jag kunde skulle jag så klart göra det utan att blinka. Det är bara det att det är så fruktansvärt meningslöst med allt sjukdomslidande, det lidande man får över sig då och då bara av farten i livet räcker ju liksom till som det är, man behöver inte spä på mer. Men man får ju inte välja. Det är ju så. Bara att gilla läget. Be. Finnas där.

Antagligen världens bästa pojkvän (cheesy, I know)

2006-11-15T17:24:00.000+01:00

Igår var jag på Wallmans salonger och inspekterade pojkvännens jobbande. Han är så bra. Jag blev så stolt. Och lite mallig över att jag är den som får gå hem och hångla med honom! Yay me! På fikat i måndags konstaterade K att jag torde vara kär i och med att jag nämner honom så pass ofta i bloggen. Jag erkänner. Så är fallet. And I like it!

Kvällen var i alla fall jätteskoj och maten var sagolikt god. Död ko och rödvin är antagligen det godaste som finns! Istället för dessert fick man gå in i en vrå med maaaaassa godis och tårtor och plocka hej vilt. Som att få free axcess (stavar man så?) till en godisaffär. Alla fancy schmancy chokladpraliner var bäst. Särskilt tryffeln på vit choklad och absinth.

Och så kom vi hem. Så mysig kväll och natt. Tog ett bad tillsammans. Låg och småpratade till halv sex i morse. Fast inte i badet, då hade vi haft sjukt mycket russinfingrar. Varm i magen idag. Dock även lite sömnig.

Tack för alla kompletteringar av infomercials till DVD'n, by the way. Ska göra en uppdaterad lista. Note to self: skaffa finansiärer och någon som vill göra allt jobb utöver att kläcka idén och att bestämma allt.

Dagens skojsigheter

2006-11-14T15:53:00.000+01:00

Det finns mycket skit på internet. Tack och lov finns det mycket kul också. Det är fasligt rart när lille William skrattar så han kiknar när hans pappa imiterar en microvågsugn. Något annat som är galet kul är Arnold Schwarzeneggers Pizza shop. Ingen har någonsin haft en så brutal telefonsvarare. Ever.

Antagligen världens mest efterlängtade DVD

2006-11-14T09:25:00.000+01:00

Gårdagens seneftermiddag och tidiga afton spenderades i gammalt och nygammalt sällskap i den mysiga källaren på Kaffekoppen i Gamla stan. Tack K och A för en jättekul fika, härligt att skratta så mycket!

Jag har sagt det förut, och nu droppade även K idén igår. Är ni beredda...? Ok, here we go; man borde sannerligen göra en DVD med best of Tv-shop från the days of yore.

Följande infomercials borde vara med;

*The Flow (Märkligt och rogivande träningsredskap i form av en låååång plastpåse med handtag på och blå vätska i som man skulle snurra runt. The Flo-sången är fantastisk.... My body's my friend, I'm in harmony. My body's my friend, now I'm flowing free, and noone can take that feeling away from me... Om ni ringer mig kan jag sjunga den för er.)

*Egentligen allting med Mike Levy från Amazing discoverys.

*Crystal earth (Små korn som man blandade med vatten så att de blev gelékristaller som man kunde arrangera blommor i. Det följde även med färger så att man kunde anpassa till högtiderna, typ green for S:t Patricks day)

*Super glide (Hette den så? En plastmatta som man lade framför t.ex. tv'n, sedan tog man på sig typ sådana där skoskydd man får hos tandläkaren och sedan halkade man fram och tillbaka som om man åkte långfärdsskridskor)

*Didi7 (Mirakelrengöringsmedel som tog bort allt. Antagligen huden också.)

*MrMixer (För att man kunde vispa minimjölk till grädde och för att det var första gången som man introducerades för gurksnurrskäraren, världens minsta juicepress och en moja som delade på tomaterna så att de blev taggiga)

*Topsy tail (K och A, jag kom på vad den hette! En liten plastpinne med ögla som man använde för att snurra till sin hästsvans. I ett nafs kunde man tydligen se ut som om man var på väg till Nobelfesten)

*Gardinmojan som var en massa plastringar som satt ihop, som man sedan drog upp tyget igenom så att det blev stora tygblubbar. Skitfult och jätteamerikanskt. Någon som kommer ihåg vad den hette?

*The Flo-bee (Fantastisk hårklippningsmaskin som väldigt starkt påminner om "The suck n' cut" från Waynes world. Man kopplade ihop klippmojan med dammsugaren, satte på olika munstycken beroende på hur kort man ville klippa håret, sedan sög man in håret i maskinen som kapade det lite där den hade lust.)

*En grej för direkt ansiktslyftning (Vad heter den???). Man hade två små tejplappar som var förbundna med ett resårband. Man satte tejplapparna i tinningarna och sedan lade man resårbandet under håret, och vips så drogs hela ansiktet bakåt. Det fanns även en kortare variant som man satte på halsen. Undrar om det inte hade varit lättare att bara sätta en klädnypa om rynket bak i nacken?)

Jag skulle köpa DVD'n any day!

Ni tappra och ärade bloggläsare, ni har aldrig varit så viktiga som ni nu kommer vara. Dels behöver jag er för att komma på vad gardingrejen och ansiktssnörena hette, men också för att komplettera min lista med de bästa infomercials som Sverige har skådat. Begrunda och skriv sedan i kommentarerna, så att mitt förslag är komplett när jag presenterare det för mina finansiärer. Ni får självklart varsin gratiskopia och en påse chips när allt är klart.

Frälsare med hörselskada och aliens

2006-11-09T11:38:00.000+01:00

Nu ska jag inte älta Auschwitz mer. I alla fall inte idag.

På personalmötet idag gick vi igenom andra trosartikeln i trosbekännelsen. Ni vet... Vi tror på Jesus Kristus, Hans enfödde son vår Herre... osv. Det som handlar om Jesus. Vi roade oss med att skriva "Korsfäst,döv och uppstånden" istället för död. Dessutom ställde vi oss stilla frågan vem Hans egentligen är, eftersom han ändå är pappa till Jesus. Jag som trodde det var Gud, eller möjligtvis Josef. Hm. Och så säger de att kristna inte har humor.

En annan kul sak, som i ärlighetens namn är väldigt mycket roligare, är att min syster börjar bli tjock. Nu kanske ni tänker att det är elakt att glädjas åt andras viktuppgång bara för att själv känna sig smärtare i kontrast. Det fallerar dock dels på att även jag själv har ätit min beskärda del av chokladmuffins, men främst på att hennes putighet är lokaliserad i mittsektionen. Hon har alltså fått en ny inneboende och jag ska bli moster. Alla tror att det blir en pojke. Jag är glad så länge det inte blir en hundvalp, eller någonting som kommer ut rätt genom magen, som en alien. Jag har aldrig gillat hundar. Eller elaka aliens. Hur som helst så är det antagligen det roligaste som hänt mig ever, och då kan man tänka sig hur roligt det är för henne och min svåger! Tjoho!

En annan sak är att alla borde läsa Stefan Sundströms krönikesamling Om mjölkens symbolvärde. Återkommer konstant till den och konstaterar varenda gång att mitt liv blir lite bättre när jag får bläddra i den. Man kan läsa mer om den här.

Vill inte glömma

2006-11-08T15:34:00.000+01:00

Nu är jag jättehemma. Har landat rätt bra efter Auschwitz/Birkenau-resan. Lite för bra, kanske. Känner ett så otroligt stort ansvar att förmedla kunskapen vidare. Jag vet att det är lite förmätet att tro att jag är så viktig, men samtidigt är det faktiskt ett ansvar som kommer med att ha kunskap. Det svåra är att det inte går att förklara, utan att man snarare måste förmå folk att själva ta sig dit och uppleva. Om någon vill åka och önskar lite bra res- och boendetips kan ni ju hojta. Det rekommenderas sannerligen!

Man glömmer så fort. Det är nästan det som känns jobbigast. Alla dessa människor som har varit med om så mycket vidriga saker. Det minsta jag kan göra är att minnas. Jag vill inte ha ångest och må dåligt över allt, men jag vill inte glömma.

Vill inte glömma känslan av att stå inne i ett cementrum där tusentals och åter tusentals människor blivit mördade.

Vill inte glömma synen av alla skor som ligger i en hög, allt från halm- och träskor till finskor med klackar.

Vill inte glömma träbarackerna i Birkenau där man tvingade människor att bo. Oisolerade trähus med hål i väggarna, egentligen menade att vara flyttbara provisoriska stall för hästar. 4-500 personer intryckta på samma yta som 52 hästar annars stod på.

Vill inte glömma Aurelias ansikte (har dock redan glömt hennes efternamn), och hennes trotsiga och lite sneda leende på fångbilden.

Vill inte glömma hur fångarna inte fick gå på toaletten när de ville, och hur de kunde bli dödade om de uträttade behov utan tillstånd. Hur det var vanligt att de svagaste fångarna drunknade i latrinen.

Vill inte glömma Malka. Malka och en annan fånge som blev kära genom taggtrådsstängslen i Birkenau, män och kvinnor var ju åtskilda. Hur han lyckades stjäla en SS-uniform och smugglade ut henne genom huvudgrinden med ett handfat över huvudet. Hur de klarade sig i en vecka, men hur de sedan blev fasttagna. Hur hon skulle avrättas, men själv skar upp sin handled med en glasbit medan lägervakten stod och skrek på henne. Hur hon tog sin handled och smetade in sitt blod i hans ansikte så att han slutade skrika. Hennes stolthet och mod. Hon brändes antagligen levande. Förhoppningsvis var hon medvetslös av blodförlust.

Vill inte glömma synen av de välkända tågspåren i Birkenau som leder in under ett torn, men som sedan tar slut. Det var inte meningen att man skulle komma vidare.

Vill inte glömma Ruth Elias som födde ett barn. Läkarna ville se hur länge ett barn kunde överleva utan modersmjölk, och gipsade därför Ruths bröst. Efter sju dagar tog hon beslutet att ge sitt barn en överdos av morfin, för att slippa lidandet.

Vill inte glömma hur nazisterna körde med ambulanser längs med leden som gick mot gaskammaren för att hålla lugn och ge intryck av att de sjuka och gamla skulle få hjälp. I själva verket använde de ambulanserna för att frakta det Cyklon-B som de skulle döda dessa människor med.

Vill inte glömma bilden av den Ungerska, judiska kvinna som skrattande, kurvig och lycklig är på semester med sin familj, i kontrast med en bild på henne precis efter befrielsen. Hon var så mager att jag knappt tror att själen fick plats i kroppen. Det gick inte att förstå att det var samma människa. Eller det kanske det inte var, man kan inte bli den man var igen.

Vill inte glömma Maksymilian Kolbe, munken som tog en medfånges plats i cellen för att svältas ihjäl i hans ställe. Hur han försökte hålla allas mod uppe med sång och bön, hur han levde längre än de andra nio i cellen och att vakterna till slut sköt honom, och att den man som Kolbe räddade faktiskt överlevde och dog först för tio år sedan.

Vill inte glömma. Hur gör man för att minnas? För att verkligen minnas? För att leva sina minnen och inte bara prata om dem?

På minnesstenarna i Birkenau står det bland annat; For ever let this place be a cry of despair. Låt för evigt denna plats bli ett rop av förtvivlan. Så passande ord. Och ändå så otillräckliga.

Drama i mindre skala

2006-11-05T19:41:00.000+01:00

Och så är man hemma igen. Efter överdoser av schnitzel, mänsklig grymhet och lidande. Kom visserligen hem vid fyrarycket på lördag morgon, men jag var inte här igår. Inte hemma. Inte närvarande. Var så trött, så trött och kände mig som en urkramad trasa. Hade känslorna ute på huden och grät åt allt.

Idag är allt lite bättre. Lite lättare. Pojken skulle sovit hemma hos sig i natt. Ödet, eller en pyroman, ville annorlunda. Vid halv tvårycket i natt hör jag att det står ett fordon på tomgång utanför porten. Det underliga var att det lät som en stor buss. Tittade ut och ser inte en, utan tre (3) brandbilar. Det är även ett par, tre poliser där. Som den lätt paranoida och oroliga person jag är halkade jag ut på balkongen, harklade mig och frågade konstaplarna vänligt vad som försigick. Det luktade tydligen rök i garaget under huset. Jag ville gå ut och fråga dem var tredje minut om de hittade något, men jag lät bli i skräck för att de verkligen skulle tända eld på huset om de blev allt för irriterade på mig. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna på dem genom en glipa i balkongdörren (som befinner sig rakt ovanför porten). De skrattade, pratade om ungar och öl, och verkade lugna och glada. Till slut började de röra sig tillbaks till sina stationer, eller var de nu kamperar när de inte är ute på missions. Först tänkte jag skita i att fråga vad det var, men sedan konstaterade jag att det ingår i deras, av mina skatter finansierade, arbete att lugna och upplysa mig om fakta. Det hade tydligen varit något i sopnedkastet som brann. Fast det luktade ingen rök alls i porten. Hoppas bara att det inte var någon som gjorde det med vilja och som kommer göra nya attempts.

Kändes lite läbbigt att knoppa själv. Samtidigt ville jag inte sova någon annan stans. Så länge jag ligger i lägenheten kan jag ju liksom vara säker på att den är kvar. Skulle jag sova hos pojkvännen skulle jag vara skitnojig att den brann upp medan jag var annorstedes. I ärlighetens namn så är det dock bättre att ens hem brinner upp när man inte befinner sig i det, men ändå. Jag sov och vaknade alldeles levande i en högst existerande lägenhet.

Nu ska vi strax laga jättegod middag och korka upp en flaska rödvin.

Siffror

2006-11-01T18:02:00.000+01:00

Det kan vara ratt svart att relatera till att 1,5 miljoner manniskor mordades i Ausczwitz och Birkenau. Om man skulle halla en tyst minut for varje person skulle man fa sta i 2 ar och 11 manader, dygnet runt. Skulle man halla en sekund per person blir det over 17 dygn...

En Polsk rapport

2006-10-31T16:34:00.000+01:00

Forst och framst sa ar det lite brist pa ringar och prickar att slanga upp ovanfor vissa bokstaver. Det kanske finns nagot knep, men det kanner i ala fall inte jag till...

Befinner mig just nu i Polen. Igar var vi i Auschwitz och idag i Birkenau. Svart att fanga saker i ord. Det ar sadana vidrigheter som vi manniskor kan utsatta varandra for!!! Jag kan inte forsta vad som kravs for att en vanlig manniska, som du och jag, ska kunna utfora dessa bestialiska dad. Det varsta ar att sa mycket ar sa genomtankt och utstuderat grymt och fornedrande, samt den fruktansvarda effektivitet, med vilken man mordade manniskor. Vad skulle kravas for att jag skulle bli sa dar avtrubbad? Vad skulle kravas for att du skulle kunna doda en mamma och hennes nyfodda barn med giftsprutor rakt in i hjartat? Och vad ar det som gor att vissa ger upp och att vissa klarar av att kampa emot?

Forra gangen jag var har kande jag mig ratt robotartad, det var svart att vara nara kanslorna. Den har gangen kunde jag grata. Barnkladerna. Alla skor. Bilden pa kvinnan som hon sag ut innan, pa semester med familjen, och hur hon sag ut nar lagret hade befriats.

Det svara ar att halla kvar kanslan och upplevelsen nar man kommer hem. Att inte bara glomma bort och sortera in det i bakhuvudet och ge plats at viktigare saker. Som Desperate Housewives och rodvin.

Å revoarr

2006-10-27T09:42:00.000+02:00

Nu åker jag snart. Eller snarare på söndag. Till Polen. Det innebär att jag kommer att blogga avsevärt mindre under en vecka eller så, typ inte alls. Men frukta icke, jag kommer åter. Se det snarare som en chans att verkligen få sakna kon, samtidigt som du kan vila i tryggheten att båset snart kommer fyllas igen.

Det tar emot lite att skriva idag, eftersom jag vet att varje nytt inlägg kommer att putta Giffelglädje-inläggget längre ner, och det är en så attans snygg bild att ha tillsammans med den gröna bakgrunden. Jag vet, jag vet, jag är knäpp, men det är ok. Jag gillar detaljer, så är det bara.

Annars är det fredag och det är ju alltid bra. I afton skall jag inmundiga hemgjord hummersoppa med de parentala enheterna, varefter ett större antal vinglas skall snudda mina läppar i H's sällskap. Av nostalgiska traditionsskäl ska vi bege oss till Kvarnen, så om ni kommer dit kan ni räkna med att springa på oss. Ifall att du inte hittar oss direkt kan du fråga vem som helst där efter de svårt smarta och charmerande damerna som minglar runt inne på H2O, glor med finess på ölhaket eller dansar nere på Eld så att svetten lackar och alla vill ha oss (fast de får tamejtusan inte talla, för då armbågas vi!), då kommer de peka er i rätt riktning direkt.

Giffelglädje

2006-10-25T15:49:00.000+02:00

Idag var jag på Konsum på Östermaaaaaalm. Jag känner mig alltid lite fel när jag är där (Östermalm alltså, inte Konsum). Lite off. Lite sunkig. To top it of var jag på NK innan, var tvungen att slinka in på Forex där. Lite klassresevarning. Fast inga fulla nior. Inte heller någon förändring i min egen samhällsklass. Snarare så att jag var på resa, på utflykt, för att hälsa på i andras klasser. Och jag är andraklassens. Haha. Vet inte om någon annnan tänkte så om mig, oftast är ju ens egna nojor just bara ens egna. Jag var ute på shoppingrunda för att hitta ett bra andaktskors att ta med på Polenresan. För er som inte är så värst kyrkligt bevandrade kan jag berätta att det inte direkt vimlar av dylika kors på Åhléns och så, därav att jag var tvungen att flänga runt och slutligen landade i de fiiinare delarna av hufvudstaden. Till slut hittade jag ett acceptabelt exemplar, och beslöt att fira med att halka in på tidigare nämnda Konsum för att införskaffa någon slags dryck. Väl där inne var det som om himlen öppnade sig och en änglakör sjöng medan de bars fram för min syn. De är här nu. Tjoho.

Livet blir alltid lite bättre när man får käka saffransbullar med mandelmassa i. Nu var det visserligen bra innan (den enda smolken som går att skönja i bägaren är faktumet att jag har två små olivoljefläckar på min ärm efter luncheskapaderna), så det innebär att allt gick från att vara bra till att bli väldigt bra.

Ska masa mig iväg till Wallmans snart och se pojkvännen sjunga, spela och charma brallorna av alla medelålders damer. Och jag ska fasen inte bli sotis, men om han ger mig en sådan där fejkblink med ena ögat så kommer jag peta ut det med min gaffel. Ehm. Japp...

Jag har sett alldeles för lite (och då har jag ändå kollat massor) på konsert-DVDn med Robbie Williams där han sjunger massa Sinatra och liknande tillsammans med en stor symfoniorkester. Jag blir trollbunden. Hänförd. Det är så jäkla bra! När har sjunger "I will talk & Hollywood will listen" har jag ståpäls i själen, och när han avslutar med "My way" och nästan börjar gråta på slutet kan jag liksom inte vara någon annan stans än just i den stunden.

Jo, förresten, jag vill bli triss-miljonär. Glömde säga det.

Varje dag är jul

2006-10-23T20:26:00.000+02:00

Jag gillar att vara kompledig på måndagar. Dels får jag ju träffa den människa som är bärare av rollen pojkvän. Men på något sätt så är det också extra lyxigt att vara ledig på måndagar. Även om jag jobbat på söndagen. Lite som att skolka, men helt legitimt.

Det bor massa lövbiff i min mage. Den är fullproppad och putar ut sådär lagom mycket.

Har haft heldag på Outleten i Barkarby samt IKEA. Köpte ett par träningsskor som faktiskt ger stöd i hela hålfoten. Det blev ett par fina byxor från Polarn och Pyret också. Rea. Hundra baloobas. Bästa priset ever. Men jag måste sy upp dem. Jag måste ALLTID sy upp byxor. Jaja, det är lättare att sy upp byxor än att sy ner dem. Det enda inköpet som inte var planerat var en rulle omslagspapper på IKEA. Måste vara personbästa. Hur som helst så var det en mysig dag. Ett bestående intryck är att jag vill ha chokladbruna lakan i bomullssatin och att jag vill måla mitt vardagsrum vitt och köpa ljusgröna soffor. Och bruna grejer. Jag vill ha chokladbrunt och grönt, and plenty of it.

Förkylningen försvann tack och lov nästan lika fort som den kom. I onsdags och torsdags mådde jag purjo, i fredags och lördags bara scharlottenlök och helt ok på söndagen. Nu är jag bara lite eftersnörvlig och hostig, men det är man ju mest hela tiden så här års. Man blir väl av med det lagom till när vitsipporna slår ut.

Det var så fint på IKEA med alla julgrejer. Pojkvännen frågade om jag inte tycker att det är lite tacky och smaklöst i alla fall. Jag höll med om att så onekligen är fallet, men ändå är det något i mig som blir alldeles skuttigt av det. Jag ska ha glöggfest i år har jag bestämt. En söndagseftermiddag tror jag, det är en underskattad tid att ha kalas på. Då ska jag baka mina oerhört populära saffransskorpor som jag norpat receptet till från en f.d. kollega. Tack för det!

Och den snörvlande framtid är vår

2006-10-19T16:31:00.000+02:00

Jag har ont. Under näsan. Darn you, känsliga hud! Att man dessutom aldrig lär sig och envist snyter sig i toa- eller hushållspapper i början. Sedan är det kört. Har lock för öronen mest hela tiden också. Och det är minsann synd om mig. En hel del. Är bjuden på maskerad imorgon, men icke. Jag måste kurera mig.

Igår blev jag entledigad och fick gå hem vanlig tid istället för 22.30. Det var bra. Låg på soffan och kollade på veckans inspelade avsnitt av Cityakuten och Desperate Housewives. Pojkvännen tjatade in sig för att pyssla om mig. Jag är inte så värst keen på att bli ompysslad när jag är sjuk, men beslöt mig för att ge honom en chans. Han lagade mat åt mig. Det bästa var att han ställde ett ljus på brickan. Det är kärlek. Sedan köpte han dajm till mig, fast jag vet inte om det gills riktigt, för han gick faktiskt främst för att köpa glass och chips till sig själv. Hur som helst så var det helt ok att bli ompysslad lite, framför allt känslan av att han faktiskt vill göra det.

Om en liten stund ska jag ta min stackars nariga näsa, gå till apoteket och köpa mer nässpray och sedan halka iväg till vårt kapell och snacka med 20+gruppen om hur ens tro kan ta sig uttryck i vardagen. Intressant må jag säga.

Imorgon ska jag vara kompledig. Och på måndag. Ska visserligen tjänstgöra i mässan på söndag, men det tycker jag om ändå, så det känns som att jag får en hel fyradagars helg, bara sådär. Tjihoo.

Om 1½ vecka flyger jag till Polen med några av kidsen. Vi ska till Auschwitz och Birkenau i knappt en vecka tillsammans med två andra församlingar. Totalt blir vi 65 personer... plenty många. Ska bli intressant att åka tillbaka, och att denna gång ha mycket mer tid till att lära sig och ta in. Bra och nyttigt. Men likaväl skönt att vi också ska halka runt i Krakow och gå ner i den balla saltgruvan, för att väga upp allt det tunga.

Tjosan, vad jag nyser!

Bacillusker

2006-10-17T21:30:00.000+02:00

Jag är torr i halsen, på det där sättet när det inte spelar någon roll hur mycket läckerol man käkar (OBS! Kan ha "lätt" laxerande effekt...) eller hur mycket vatten man dricker. För mig är det det säkraste tecknet på en eventuellt annalkande förkylning. Nu har torrheten (den i halsen alltså, oroa er inte, jag är fortfarande skitrolig) fått sällis av nässnörvel. Jag ska nog bege mig hem alldeles strax och sörpla i mig lite c-vitamin och echinagard. För det är ju inte alls läge att vara sjuk. Det är ju aldrig läge, men just nu är det särskilt illa. Ungefär som; Ni är den bääästa publik vi nååågonsin haft (och det säger jag inte bara för att vara snäll). Nu är det i ärlighetens namn inte så illa. Det jag verkligen vill och behöver vara frisk för är för att se pojkvännen spänsta runt och sjunga på scenen på söndag + att jag måste vara allert när jag ska åka till Polen på söndag i nästa vecka. I övrigt kan jag vara hur sjuk som helst nästan, men jag vill helst slippa. Eller förresten så har jag ett hembesök och ett själavårdssamtal nästa vecka som inte direkt går att lägga över på någon annan heller. Men blir man sjuk så blir man, och de flesta brukar förstå.

Jag skulle vilja kunna leva på Noblesse med apelsinsmak.

När jaaag blir stooor....

2006-10-16T20:49:00.000+02:00

... ska jag nog bli personal shopper. Eller inte. I mitt tycke gjorde jag dock ett mycket bra jobb idag! Har konstaterat att detta måste vara det bästa sättet att shoppa på; man får tycka en jävla massa, men man behöver varken bli varm av att klä av och på sig och prova allt + att man inte behöver betala för hela faderullan. Nu är det dock så att jag redan har mitt drömjobb. Men ändå. En annan karriär som skulle funka skitbra vore att starta en organisationskonsultfirma. Jag är skitbra på att organisera både abstrakta projekt och rent fysiska grejer. Ge mig ett rörigt förråd, plastbackar och en sådan där Dymo-grej som man skriver textremsor med, så blir jag alldeles till mig!

Nu har pojkvännen just visat sina nya kläder. Han är galet tjusig! I did good!

What's the deal?

2006-10-16T09:41:00.000+02:00

Vad är grejen? Jag verkar ha ett otroligt masochistiskt drag som gör att jag väljer tidsmässigt otillgängliga personer att inleda relationer med. Den senaste tiden (för att vara mer bestämd, de senaste åren) har jag hamnat med folk som inte kan ses så mycket. Jag vill tro att de faktiskt ville träffa mig, men att de hade olika förhinder (typ att jobba så mycket att de kreverar, eller att bo 40 mil bort - eller som han själv så fyndigt sade; jag är geografiskt oattraktiv). Nu är det inte så värst mycket bättre. Tiden är svårpusslad. Jag tycker inte att jag har några övermänskliga krav i stil med att ses flera gånger i veckan och att göra allt tillsammans, så därför har jag dragit slutsatsen att jag tenderar att träffa personer med scheman och andra förutsättningar som inte är helt lättförenliga med mig och mitt liv. Och varför ger jag mig då in i det? Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Men det är onekligen så att jag hellre är med någon jag tycker om men träffar sällan, än att vara tillsammans med ett pucko, alternativt en bra snubbe som jag dock inte är kär i, som kan ses stup i kvarten.

I lördags var jag ute med K och drack vin. Vi var fabulösa. Det kan ha att göra med att vi drack tre drinkar på 20 minuter innan vi gick hemifrån mig, men jag är inte säker.

På söndagen hann jag med följande saker;
*Vakna
*Vara bakfull
*Titta på TV
*Dricka Treo
*Äta frukost
*Säga hej då
*Glo
*Titta på tusen avsnitt av Project Runway (Jay vann, thank God!)
*Glo lite till
*Ligga på min säng och stirra apatiskt
*Sparka i höstfärgade lönnlöv som låg på marken
*Sitta på en bänk i den fantastiska höstluften och ha en livskris
*Glo ännu mer
*Skita i att diska och städa (kände att jag inte riktigt klarade av att ha för ordnat omkring mig)
*Äta helt ok pasta med citronsås
*Lösa korsord
*Glo even moore
*Lösa mer korsord
*Prata i telefon
*Vrida mig i sängen
*Gråta en skvätt
*Somna

En devis som jag tror på är att det i grunden är ensamt att vara människa (ingen annan kan ju liksom veta hur det är att vara du), men att det kan vara fantastiskt att dela den känslan med andra. Eller som Marit säger; Let's be alone together. Och så är det ju, men även om det är ensamt att vara själv, så är det fasen så mycket mer markant att vara ensam när man inte är det.

Nya barn i kvarteret

2006-10-13T13:16:00.000+02:00

Sist skrev jag om New Kids on the Block. Fick en frågande kommentar från någon anonym om jag minns vem jag fick biljetterna av. Detta får mig att tro att det är min älskade moster, tillika extramamma som är anonym av sig, eftersom det var henne och hennes familj jag fick biljetten av. Om det är så att man inte vill vara anonym så kan man klicka på "other" när man ska skriva kommentaren och ange sitt namn (eller ett ballt alias), man behöver inte skriva någon web-adress. Om man vill fortsätta vara lite hemlig går det så klart också bra. Så, det var dagens undervisning. Nu åter till det viktiga.

Jag tror att jag fyllde 12 år. Vi firade mig. Jag hade på mig en cerise kavaj utan slag. Det finns bildbevis. Jag fick ett paket i kassettbandsfodralsstorlek, och det skramlade precis som en kassett gör. Här drog jag snabbt slutsatsen att det var någon slags musik som jag skulle kunna pilla ner i min bandspelare (som mamma och pappa envisades med att kalla bergsprängare fast att den knappt skulle kunnat flytta på minsta lilla gruskorn, men det är bara lite sött såhär i efterhand). Alla andra måste vetat vad som komma skulle, för det finns två kort tagna i serie (kan en serie bestå av bara två bilder?). På det första kortet är jag en glad, korthårig ceriseklädd ung dam som med ett stort leende håller på att öppna ett paket. På det andra kortet står jag halvt upp med uppspärrad blick och en mun som ser ut att rymma en tennisboll eller två. Om det hade gått att höra skriket hade även du förstått poängen med öronproppar. I ett kassettfodral (med lagom skramlande stenar, era sluga jäklar!) ligger en biljett till NKOTB's konsert i Globen. Undrar om jag någonsinn kommer vara så lycklig igen som jag var just då. Jag hoppas att jag kommer vara det, men jag vill bara illustrera hur otroligt lycklig jag blev. Inte bara glad, utan lycklig.

Jag hade hela mina väggar tapetserade med affischer och bilder av dem. När jag fyllde år ville jag inte bli väckt av familjen som sjöng på morgonen, så jag ställde min bandspelare... förlåt, bergssprängare, på timer så att Jonathan Knight (han var den blyga och känsliga) skulle väcka mig med att sjunga Happy birthday. På nyårsafton sköt jag iväg mina rakter till Joe's ära, han fyllde år då. För mig var det relevant att denne Joseph MacIntyre rent hypotetiskt åldersmässigt skulle kunna vara min bror, i och med att han var född 31/12 1972 och att mina föräldrar träffades 11/1 1972. Dock var det i ärlighetens namn lite inscestuöst att tänka så i och med att jag nog var lite förälskad i honom, sådär som man kan vara när man är strax under tonåren. Det jag vill få fram är i alla fall att NKOTB var en tämligen stor del av mitt liv under en, visserligen väldigt kort, men intensiv period.

Det gjorde mig inte ens något att jag bara hade en biljett och fick gå själv. Jag minns att jag tänkte att jag ändå kunde prata dagen efter med klasskompisarna som hade biljetter på andra platser i Globen, och att jag kände sådan gemenskap med de andra runt mig, så jag var liksom aldrig ensam. Måste säga att det var rätt morskt av mig att gå alldeles själv på Globen första gången och att inte vara rädd för att hamna fel. Det får mig att tänka på en annan anekdot om när jag flög första gången. Jag var nog tolv då också och flög ner till en kompis i Falkenberg (fast man flög nog till Halmstad). Jag blev lämnad på Arlanda, och sedan klarade jag mig helt själv. Jag var tamejtusan ett kompetent barn, men det är en annan historia.

Under konserten sattt mamma på föräldradagiset i annexet och mötte mig efteråt. Jag var så hes att jag knappt kunde säga ett ord, och så lycklig att jag kunde känna hur själen glittrade. Jag kan nästan fortfarande känna det. Vi åkte hem, men missade 11:an och fick åka 10:an till Sundbybergs centrum istället. Jag minns att rulltrappan där var trasig och att vi fick gå upp, men att vi var tvungen att pausa halvvägs eftersom att den är så himla lång. Jag kommer ihåg att jag kände mig så stor som klarade mig själv, och att jag fick vara ute så sent med mamma på en vardagskväll, och att vi hade varit så tokiga att vi tog fel tunnelbana. Jag minns allt så väl.

Jag har övervägt lite att skämmas för den där perioden, och skulle jag bli såld på NKOTB nu (och då inte bara en liten stund av nostalgiskäl) så skulle jag i ärlighetens namn söka upp psykiatrisk hjälp, men jag har ändå valt att vara glad över att jag fick uppleva så mycket glädje, så mycket eufori. Det blir liksom inte på samma sätt när man är vuxen. Man går inte upp i saker och ting lika förbehållslöst. Man är mer förnuftig. Mer jordad. Och tur är kanske det, men då är det fantastiskt att kunna tänka tillbaka och bli alldeles varm och upprymd i magen av att minnas när jag stod där inne, skrek och var så lycklig som bara ett barn kan vara.

Aaron, en väldigt stor liten hjälte

2006-10-11T17:18:00.000+02:00

Men kors i jösse namn! Två inlägg på en dag!

Egentligen handlar allt om att jag vill lära mig att göra länkar, och nu har jag förhoppningsvis gjort det. Istället för att länka till något meningslöst (recept på pannkakor i ICA's receptbank) eller något obehagligt (Moderaternas hemsida) så tänkte jag att ni (ärade läsare (observera här hur jag på ett föredömligt sätt överdoserat parenteser)) ska få läsa om Aaron.

Aaron är en fantastiskt märklig ung man som delar med sig av sin kunskap när det gäller bland annat orientering, flyttahemifrånplaner och vikten av att leka och äta mycket glass. Efter läsning renderade han följande kommentar från min högt aktade vän K (som för övrigt är bäst i världen på att vara syrlig och vitsig i skrift); "Oh my god, den där Aaron vet verkligen vad han pratar om. Jättegulligt måste jag säga, och det bevisar också min tes om att alla barn är idioter. Trevliga, förvisso, men helt väck i skallen." Kunde inte sagt det bättre själv. Ni som inte har läst ska göra det, och ni som redan har läst ska göra det igen. Läs först här och sedan här.

For the love of Marit

2006-10-11T15:40:00.000+02:00

I knew it! Jag visste att det skulle bli en bra kväll, men inte sååå bra! Jag måste, utan någon större tvekan, säga att det här lätt var min allra bästa konsertupplevelse. Marit Bergman är för bövelen det bästa som hänt mänskligheten på lääänge.

Till att börja med var båda förbanden riktigt bra. Sedan fick vi vänta alldeles för länge, och jag drog mig till minnes varför jag inte alltid är helt pigg på konserter. Men allt blev förlåtet. Marit öppnade med min favoritlåt från nya plattan (You can't help me now) och fortsatte sedan att köra över oss som en ångvält som fullkomligt manglade ner energi, känslor, ord och musik. Några lugna sånger var bra att andas lite i, men det är euforipopen som hon är så galet bra på. Vanligtvis blir jag trött i fötterna, aktar mig för tinnitus medelst hjälp av öronproppar och konstaterar att det är behagligare att lyssna på plattorna. Icke så denna afton. Jag hoppade. Svettades. Sjöng med så att jag trodde halsen skulle ramla av. Sket i öronpropparna (konstaterade att om det är något som ska ringa i mina öron i all evighet så är det det här). Sveptes med. Och helt plötsligt var det slut. Inte en tanke på tiden som gått. Bara ett nu. Makalöst bra!

Bästa orden stod dock Consequenses för; "You don't fall in love, you've got to throw yourself in". Så snyggt att jag var tvungen att skriva ner det i mobilen.

Var på konserten med S. Hon är det bäst tänkbara konsertsällskapet när det gäller Marit. Hon är lite som jag. Kär så det stänker om det. Vi satt och konstaterade för oss själva att alla de andra tror att de älskar Marit och hennes musik, men att de inte förstår att de i verkligheten inte gör det. Inte om man jämför med oss. Jag tycker det är sunt att vara besatt av en artist. Jag har faktiskt inte varit det sedan New Kids on the Block.

Tack S för kalasbra sällskap. Tack Fnula för att du gav mig Marit. Tack Marit.

Tack. Tack. Tack.

Men jag har ju inte ens någon guldfisk!

2006-10-10T11:00:00.000+02:00

Ibland är det så mycket att man blir alldeles yrslig.

Först och främst vill jag credda mig själv som har varit så galet duktig och tränat mycket senaste veckorna. Igår måste jag gjort något rätt med benpressen, för jag har lite lagom med skön träningsvärk.

Jag var galet overdressed i fredags, och det kändes bra ändå. Skönt när man är som man är. Det blev en fantastiskt trevlig kväll i alla fall. Åkte hem senare än jag hade trott, och varmare i magen än jag förväntat mig. Inte så att jag hade tänkt något annat, men det är alltid najs när saker blir bättre än vad man trott.

Gårdagen och natten var full av stora känslor åt alla håll och kanter, och stora ord av det braiga slaget. Inser mer och mer att jag har fel i huvudet och att en particiell lobotomi skulle vara att föredra. Synd bara att man dreglar så attans mycket efteråt.

Blev förresten upplyst om att det där lilla gnaget i magen inte behöver ingå i att vara människa. Vet inte om jag ska bli hoppfull eller känna mig knäppare. Hm. Eller så är det helt enkelt olika. Ibland känner jag mig mest bara olik mig själv. En skum sak med mig är att det är så viktigt för mig (egentligen mer än vad jag vill erkänna) att andra tycker om mig. Det är inte så skumt i sig, det skumma är att jag dock inte är beredd att ändra mig för att göra fler till lags. De flesta som har stort behov av att vara omtyckta brukar ju slå knut på sig själva för att passa in. Jag fortsätter att bara vara jag och istället stundvis må purjo när allt inte funkar med alla.

Mitt eviga gissel är att vara för snabb. För snabb i ord. För snabb i tanke. Det är liksom inte mitt fel att det mesta i mig sker i ett sjujävla tempo. Trots att det inte är mitt fel får jag ta smällen när folk inte orkar hänga med. Blä.

Dagens mer eller mindre förtjänta martyrpris går till... *trumvirvel* MIG! Tjoho. Jag vill tacka min guldfisk som alltid är där för mig, och min svajiga självkänsla - utan dig hade inget av det här varit möjligt! Ehum...

För övrigt kan jag berätta att jag ska åka till Prag i december. Ska bli otroligt skoj och mysigt! Dessutom ska jag gå och se Marit ikväll. Marit. Maaaaarit. Det kan inte hjälpas, men jag är nog tamejtusan lite kär i den kvinnan.

Ska man behöva må så här?

2006-10-06T16:30:00.000+02:00

Någon som vill ha fruktnickel? Anyone?

Jag har ont i nacken. Ett lättare fall av nackspärr, eller nackskott om någon så föredrar. Jag föredrar det inte och vill gärna återfå full rörlighet. I ärlighetens namn skulle jag faktiskt nöja mig med att bli plain full.

Ikväll ska jag på middag tillsammans med mina diakonkollegor och deras fruar. Jag ska gå själv. För min pojkvän jobbar minsann på helgkvällar... hm. Tur att jag i alla fall är bundis med ena frun och att jag är så rolig att jag knappt kan bli ett femte hjul. Jag ska ha på mig en fin klänning, med risk för att vara overdressed. Men det är så sällan man får läge att ha på sig klänning att jag ändå passar på.

Idag har de utsett alla ministrar och grejer. Det som känns genuint obehagligt är att jag tycker att Carl Bildt är ett bra val till utrikesministerposten. Hela mitt inre skriker och bökar emot när bara en endaste liten fiber av mig tycker att någonting högerpolitiskt är bra. Visserligen är det endast under rådande förutsättningar (läs: det galet felaktiga valresultatet) som det är ett bra alternativ, men ändå.

Jag skulle vilja klämma fram ett kul tema som aaaaalla läsare skulle bli fnissiga och inspirerade av. Det går inte så bra. Ju. Jo, förresten så kan jag med kraft framföra min åsikt att Kanal 5 snarast måste (MÅSTE) börja sända nya avsnitt av Greys Anatomy!

Hej då.

Gäääääsp

2006-10-05T11:18:00.000+02:00

Har ni någon gång varit andradagsbakis? Ni vet när man super på fredagen och fortfarande vadar runt i efterdyningarna på söndagen. Man är ju inte 20 längre, som jag brukar säga innan jag får stryk av mina medelålders vänner. Sådan är jag i alla fall idag, fast inte bakfull, utan trött. Sov skräpdåligt natten till onsdag, och då hjälper det inte att jag sov bra i natt, tröttheten släpar med i ett par dagar. Tur att jag ska gå hem vid lunch. Ska nog ta en tupplur och kolla på film.

Vi hade personalmöte i morse. Generellt har jag inget emot möten, om de inte är dåligt strukturerade, för då är det nog bland det värsta jag vet. Hur som helst så skulle det hålla på till tolv. Jag gäspade. Drack vatten. Käkade läckerol. Bytte sittställning. Planerade in när jag skulle gå på muggen och blaska vatten i ansiktet. Min mentala närvaro var inte den bästa, skulle man kunna säga. Då hände det. Plötsligt. Ungefär som i trisslottsreklamerna. Mötet avslutades redan klockan halv elva. HALV ELVA. 10.30! Och så finns det de som inte tror på Gud...

Skit-misär-onsdag

2006-10-04T15:30:00.000+02:00

Idag har jag lite mer heavy shit att bjucka på. Inte bara varma reflektioner om föräldrar på för små stolar. Vaknade i morse. Eller förresten, räknas det som att vakna när man knappt sovit? Sov galet dåligt i natt, och det blev sannerligen inte bättre av att vi hade strömavbrott. Inte för att det stör så värst mycket när man ligger i sin säng med lamporna släckta, men ändå. När jag sover dåligt ramlar tankarna iväg. Denna gång blev jag lite nojig över att det skulle vara ett massivt fel och att jag skulle vara tvungen att leva i mörker och med ruttnande mat i flera dagar. Strömavbrottet höll i sig i nästan en timme. Det räckte. Vaknade, gäspade, sträckte på mig och tänkte att det här nog blir en strålande dag. Inte. Nacken värkte och sömnigheten dominerade galet mycket. På något sätt ramlade jag ner i ett mentalt hål, större än på länge. De flesta har väl mått purjo, så ni kanske kan relatera till det. För er som inte har testat (och det borde man faktiskt göra någon gång i livet, det suger, men gör en till en bättre människa i längden) kan jag berätta att det inte är helt lattjo när massa dumheter trängs inombords; känslor av att vara ful, äcklig, tråkig, jobbig, i vägen, besvärlig och oönskad. När det är så mycket, i ärlighetens namn relativt ogrundade grejer, som tar plats så finns det liksom inget utrymme för att känna att jag kanske ändå duger bara för att jag är jag. Tanken och intellektet är förnuftiga, men magen knyter sig och jag vill bara gråta. Fast det kommer inget.

Stackars J, pojkvännen alltså, som fick börja sin morgon med att se mig ligga som en boll på sängen och knappt svara på tilltal mer än med huvudskakningar eller axelryckningar. Men sådan är jag nog. Det här måste få komma ut ibland. Jag måste få gräva ner mig i det. Sedan är det rätt bra. Nu är det helt ok igen, men jag är otroligt trött, inte riktigt närvarande och har ont i nacken. På något sätt så tar det mer än man tror att må dåligt.

Måste förresten credda K, a.k.a. storasyster Björk, för gårdagskvällens gemytliga sällskap och för kalasbra presenter. Fick Jonas Gardells platta. Karln kan absolut inte sjunga, men han bara etsar sig fast inne i mig. Tycker så galet mycket om hans ord.

Något som är lite trist är att J och jag uppskattar musik på så otroligt olika sätt. Han lyssnar på melodier, harmonier, arrangemang och sånt. Jag lyssnar på texter och tycker att melodier är ett fantastiskt verktyg för att lyfta fram texterna ännu bättre. Han är musiker, utbildad och äckligt begåvad, och det är ballt som fan. Det som är så jävla dumt är att jag får mindervärdeskomplex och känner att mitt sätt är lite mindre värt. Jag är så van att vara om inte bäst så i alla fall bra. Nu ligger jag i lä så att det stänker om det. Big time. Vi snackar kemtvätt av allt man har på sig när han kör förbi. Det stör mig att det stör mig. Jag vill vara sådär galet trygg och ball och bara förstå att jag också duger. Varför ska det vara så jävla svårt att banka in i mig??? Dessutom är det inte alltid så lätt att ha lite semi-kass självkänsla när man samtidigt har skitbra självförtroende. Folk märker det liksom inte och tror att man pallar nästan allt. Så är dock inte fallet. Det är nog mitt livsmål; inte att resa till vissa ställen och uppleva grejer, utan att bli rotad och trygg. Någon som har ett bra tips på hur man gör? Anyone?

En alldeles ovanlig måndag

2006-10-03T10:05:00.000+02:00

Igår gick jag förbi ett dagis, eller förskola som det väl heter nu för tiden. Annat var det när jag var ung. De hade tydligen föräldramöte. Massa vuxna sitter i en ring på pyttesmå stolar. Knäna är i nivån med hakan, och de såg ut att försöka upprätthålla någon slags värdighet och vuxenpondus medan de mumsade på en hembakad kaka som såg ut att ha chokladsmak. Det såg så utomordentligt fånigt ut, och samtidigt är det rätt vackert med engagerade föräldrar som vill ta del av sina barns vardag. Jag kommer ihåg när jag själv gick i lågstadiet och det skulle vara föräldramöte på kvällen. Vi städade i bänkarna så att det skulle vara fint (föräldrarna satt ju alltid vid sitt eget barns bänk). Jag brukade rita teckningar eller skriva söta lappar och lämna till dem under locket. Shit, vilket bra barn jag var! Över huvud taget har jag börjat bli tvungen att omdefiniera mig själv. Har alltid vägrat erkänna att jag är romantisk och hårdnackat hållit fast vid att sånt krafs inte är för mig. Men nu har jag blivit upplyst om att det tydligen räknas som romantiskt att baka frukostbröd åt sin partner medan han sover, att stoppa in vykort i hans brevlåda tills när han kommer hem, eller att säga söta saker vid rätt tillfälle. Who could have known?

Gratis är så jäkla gott. Allt som oftast är det rätt najs att vara jag. Under två dagars tid har det varit ännu bättre. Söndagens afton spenderades på Orionteatern och deras nycirkusföreställning ”Fusk”. Den var bra. Dessutom var den gratis. Det är inte så jäkla ofta man blir bjuckad på gratisgrejer för att man jobbar i kyrkan, så det gäller att ta chansen. Förresten fick en kompis till mig gratis dog tag till årets Pride. Han hade på sig kragen, halkade över till biljettluckan och sade ”Svenska kyrkan” och så var saken biff. Jag ska nog köra samma moove nästa år. Fast det går inte förresten, jag och min jäkla krage är på läger då. Hur har de mage att lägga konfirmationsläger över Pride??? Bättring, för bövelen! Åter till cirkusen. Jag fattade inte ett jota av själva storyn, om det nu fanns någon. Min danska är inte den bästa, men hon sjöng väldigt fint. Dovt och lugnt. Musikerna spelade attans så många instrument var. Och dessa saker som artisterna gjorde med sina kroppar… Jeebus! Själv kan jag bara spela gitarr, kazoo, lite ukulele och göra kullerbyttor. Jag får nog inte jobb i deras ensemble. Hur som helst så var det riktigt bra. Under ett trapetsnummer tror jag nästan inte att någon i publiken andades på flera minuter.

Igår var gratis också gott. Var på en Stand up-historia med Babben Larsson, Lennie Norman och Adde Malmberg. Som alltid när man bara halkar in på gratisgrejer hinner man varken få koll på vad man ska göra eller skaffa sig några större förväntningar. Kors i jösse namn vad jag skrattade. Jag brukar annars vara liiite svårflirtad med sådan sorts humor, men här var det bara att kapitulera. När jag blir stor ska jag gifta mig med Babben. Efteråt gick vi och drack öl. Eller, jag drack vin, men skämdes lite för det. Jag måste lära mig att uppskatta denna skummande dryck snart. Gillar dock konceptet ”att ta en öl”, även om det råkar vara vin i mitt glas. Anywho, jag fick träffa ett par av pojkvännens kompisar, och det var sannerligen gemytligt. En sådan där bra kväll som man mår bra i magen av. Och så avslutades den med massa kramar plus moms, innan jag slängde ut honom så att jag skulle få sova. Det är så galet bra att ha en pojke som bor alldeles nästgårds. Jag ska nog alltid se till att ha pojkvän boende inom två minuters gångväg. Jag skulle så klart kunna spara den jag har, han är faktiskt ett synnerligen bra exemplar.

Jungfrubloggningen

2006-10-02T17:20:00.000+02:00

Jag har länge kämpat emot. Försökt säga nej. Bestämt nej. Ivrigt påhejad av horder av folk (Nåja, en person i alla fall. Och sååå ivrigt var det kanske inte. Men tack ändå Nyaga.) så har jag gjort slag i saken och startat en egen blog. Alla har en nu för tiden. Man ska ju det.

Pojkvännen upplyste mig om att han inte förstår poängen med bloggande (Hur många g’n är det egentligen? Feel free att upplysa mig). Jag övervägde att säga att jag inte förstod poängen med honom. Men det sade jag inte. Dels vore det rätt taskigt, och dessutom är det inte ett dugg sant. Om jag ska vara riktigt ärlig, och det ska jag nog vara – strävan efter att inte ljuga i onödan är ett galet bra skäl att tala sanning, så tänkte jag det inte ens. Förrän i efterhand. Och då bara för att jag tyckte det var lite vitsigt. Jag är sådan att jag inte kan hålla truten om jag kommer på något vitsigt. Why waste a good spydighet, liksom? Folk som inte tycker att de själva är roliga är antingen lögnare eller lite lätt dumma i huvudet. Om man inte tycker att skämten är kul öppnar man väl inte truten. Eller?

Jag lider i den lilla stunden som är nu av prestationsångest. Nu när jag äntligen har skaffat en virtuell hang out så måååste jag ju leverera något klatschigt, genomtänkt, eller i vart fall något som inte skriker av patetisk desperation över att vilja bli läst och sedd. Hm. Det går så där. Får utgå från att man har en liten startsträcka innan man får in den rätta feelingen.

När jag skulle registrera det här jäkla åbäket så förvånade det mig storligen hur många olika adresser man INTE fick ha. Ok att det inte funkade med bara lena, men hallå. Jag testade de mest suspekta varianterna och fick som svar endast ett brutalt nej (utan motivering varför det inte gick), samt en massa ännu skummare förslag. Tänkte att jag skulle försöka fly från detta alias som jag nu ändå dragits med ett tag. Men det är som om världsalltet, i alla fall den del som är stationerad på nätet, vill säga mig något. Jag tar ödmjukt emot hinten, reser mig stolt upp och säger med stadig stämma ”Hej, jag heter Lena (det är här ni ska säga ’Hej Lena’), och min pappa brukade kalla mig Lenaloppan när jag var liten.” Så, nu vet ni. Saker är som de är, och vi kan ändå inte komma undan vårt förflutna.

Känner på mig att det här inlägget kommer bli galet trist att läsa, men det är i ärlighetens namn inte riktigt mitt problem, jag skriver ju bara. Lovar dock att klämma hit lite mer misär och smärta så fort det dyker upp.
Nä, nu får det tamejtusan vara nog! Ska strax gå och inmundiga lite sushi och sedan gå på någon slags Stand Up-föreställning. Enligt affischen ska det vara en rolig föreställning. Hör och häpna. Om det inte stämmer ska jag ringa Sverker. Undrar om han kan hjälpa till med ersättning för fribiljetter?