Jungfrubloggningen

Jag har länge kämpat emot. Försökt säga nej. Bestämt nej. Ivrigt påhejad av horder av folk (Nåja, en person i alla fall. Och sååå ivrigt var det kanske inte. Men tack ändå Nyaga.) så har jag gjort slag i saken och startat en egen blog. Alla har en nu för tiden. Man ska ju det.

Pojkvännen upplyste mig om att han inte förstår poängen med bloggande (Hur många g’n är det egentligen? Feel free att upplysa mig). Jag övervägde att säga att jag inte förstod poängen med honom. Men det sade jag inte. Dels vore det rätt taskigt, och dessutom är det inte ett dugg sant. Om jag ska vara riktigt ärlig, och det ska jag nog vara – strävan efter att inte ljuga i onödan är ett galet bra skäl att tala sanning, så tänkte jag det inte ens. Förrän i efterhand. Och då bara för att jag tyckte det var lite vitsigt. Jag är sådan att jag inte kan hålla truten om jag kommer på något vitsigt. Why waste a good spydighet, liksom? Folk som inte tycker att de själva är roliga är antingen lögnare eller lite lätt dumma i huvudet. Om man inte tycker att skämten är kul öppnar man väl inte truten. Eller?

Jag lider i den lilla stunden som är nu av prestationsångest. Nu när jag äntligen har skaffat en virtuell hang out så måååste jag ju leverera något klatschigt, genomtänkt, eller i vart fall något som inte skriker av patetisk desperation över att vilja bli läst och sedd. Hm. Det går så där. Får utgå från att man har en liten startsträcka innan man får in den rätta feelingen.

När jag skulle registrera det här jäkla åbäket så förvånade det mig storligen hur många olika adresser man INTE fick ha. Ok att det inte funkade med bara lena, men hallå. Jag testade de mest suspekta varianterna och fick som svar endast ett brutalt nej (utan motivering varför det inte gick), samt en massa ännu skummare förslag. Tänkte att jag skulle försöka fly från detta alias som jag nu ändå dragits med ett tag. Men det är som om världsalltet, i alla fall den del som är stationerad på nätet, vill säga mig något. Jag tar ödmjukt emot hinten, reser mig stolt upp och säger med stadig stämma ”Hej, jag heter Lena (det är här ni ska säga ’Hej Lena’), och min pappa brukade kalla mig Lenaloppan när jag var liten.” Så, nu vet ni. Saker är som de är, och vi kan ändå inte komma undan vårt förflutna.

Känner på mig att det här inlägget kommer bli galet trist att läsa, men det är i ärlighetens namn inte riktigt mitt problem, jag skriver ju bara. Lovar dock att klämma hit lite mer misär och smärta så fort det dyker upp.
Nä, nu får det tamejtusan vara nog! Ska strax gå och inmundiga lite sushi och sedan gå på någon slags Stand Up-föreställning. Enligt affischen ska det vara en rolig föreställning. Hör och häpna. Om det inte stämmer ska jag ringa Sverker. Undrar om han kan hjälpa till med ersättning för fribiljetter?