Skit-misär-onsdag

Idag har jag lite mer heavy shit att bjucka på. Inte bara varma reflektioner om föräldrar på för små stolar. Vaknade i morse. Eller förresten, räknas det som att vakna när man knappt sovit? Sov galet dåligt i natt, och det blev sannerligen inte bättre av att vi hade strömavbrott. Inte för att det stör så värst mycket när man ligger i sin säng med lamporna släckta, men ändå. När jag sover dåligt ramlar tankarna iväg. Denna gång blev jag lite nojig över att det skulle vara ett massivt fel och att jag skulle vara tvungen att leva i mörker och med ruttnande mat i flera dagar. Strömavbrottet höll i sig i nästan en timme. Det räckte. Vaknade, gäspade, sträckte på mig och tänkte att det här nog blir en strålande dag. Inte. Nacken värkte och sömnigheten dominerade galet mycket. På något sätt ramlade jag ner i ett mentalt hål, större än på länge. De flesta har väl mått purjo, så ni kanske kan relatera till det. För er som inte har testat (och det borde man faktiskt göra någon gång i livet, det suger, men gör en till en bättre människa i längden) kan jag berätta att det inte är helt lattjo när massa dumheter trängs inombords; känslor av att vara ful, äcklig, tråkig, jobbig, i vägen, besvärlig och oönskad. När det är så mycket, i ärlighetens namn relativt ogrundade grejer, som tar plats så finns det liksom inget utrymme för att känna att jag kanske ändå duger bara för att jag är jag. Tanken och intellektet är förnuftiga, men magen knyter sig och jag vill bara gråta. Fast det kommer inget.

Stackars J, pojkvännen alltså, som fick börja sin morgon med att se mig ligga som en boll på sängen och knappt svara på tilltal mer än med huvudskakningar eller axelryckningar. Men sådan är jag nog. Det här måste få komma ut ibland. Jag måste få gräva ner mig i det. Sedan är det rätt bra. Nu är det helt ok igen, men jag är otroligt trött, inte riktigt närvarande och har ont i nacken. På något sätt så tar det mer än man tror att må dåligt.

Måste förresten credda K, a.k.a. storasyster Björk, för gårdagskvällens gemytliga sällskap och för kalasbra presenter. Fick Jonas Gardells platta. Karln kan absolut inte sjunga, men han bara etsar sig fast inne i mig. Tycker så galet mycket om hans ord.

Något som är lite trist är att J och jag uppskattar musik på så otroligt olika sätt. Han lyssnar på melodier, harmonier, arrangemang och sånt. Jag lyssnar på texter och tycker att melodier är ett fantastiskt verktyg för att lyfta fram texterna ännu bättre. Han är musiker, utbildad och äckligt begåvad, och det är ballt som fan. Det som är så jävla dumt är att jag får mindervärdeskomplex och känner att mitt sätt är lite mindre värt. Jag är så van att vara om inte bäst så i alla fall bra. Nu ligger jag i lä så att det stänker om det. Big time. Vi snackar kemtvätt av allt man har på sig när han kör förbi. Det stör mig att det stör mig. Jag vill vara sådär galet trygg och ball och bara förstå att jag också duger. Varför ska det vara så jävla svårt att banka in i mig??? Dessutom är det inte alltid så lätt att ha lite semi-kass självkänsla när man samtidigt har skitbra självförtroende. Folk märker det liksom inte och tror att man pallar nästan allt. Så är dock inte fallet. Det är nog mitt livsmål; inte att resa till vissa ställen och uppleva grejer, utan att bli rotad och trygg. Någon som har ett bra tips på hur man gör? Anyone?