I huvudet (och hjärtat) på Lena

Om livet (för att hålla mig till små, nätta ämnen). Om förmågan att överdosera parenteser. Om saker som gör att man skrattar med själen. Om det där gnaget i magen som man tydligen aldrig blir av med. Om att försöka göra lite nytta i världen. Och så en hel del irrelevant skitsnack, så klart.

tisdag, oktober 10, 2006

Men jag har ju inte ens någon guldfisk!

Ibland är det så mycket att man blir alldeles yrslig.

Först och främst vill jag credda mig själv som har varit så galet duktig och tränat mycket senaste veckorna. Igår måste jag gjort något rätt med benpressen, för jag har lite lagom med skön träningsvärk.

Jag var galet overdressed i fredags, och det kändes bra ändå. Skönt när man är som man är. Det blev en fantastiskt trevlig kväll i alla fall. Åkte hem senare än jag hade trott, och varmare i magen än jag förväntat mig. Inte så att jag hade tänkt något annat, men det är alltid najs när saker blir bättre än vad man trott.

Gårdagen och natten var full av stora känslor åt alla håll och kanter, och stora ord av det braiga slaget. Inser mer och mer att jag har fel i huvudet och att en particiell lobotomi skulle vara att föredra. Synd bara att man dreglar så attans mycket efteråt.

Blev förresten upplyst om att det där lilla gnaget i magen inte behöver ingå i att vara människa. Vet inte om jag ska bli hoppfull eller känna mig knäppare. Hm. Eller så är det helt enkelt olika. Ibland känner jag mig mest bara olik mig själv. En skum sak med mig är att det är så viktigt för mig (egentligen mer än vad jag vill erkänna) att andra tycker om mig. Det är inte så skumt i sig, det skumma är att jag dock inte är beredd att ändra mig för att göra fler till lags. De flesta som har stort behov av att vara omtyckta brukar ju slå knut på sig själva för att passa in. Jag fortsätter att bara vara jag och istället stundvis må purjo när allt inte funkar med alla.

Mitt eviga gissel är att vara för snabb. För snabb i ord. För snabb i tanke. Det är liksom inte mitt fel att det mesta i mig sker i ett sjujävla tempo. Trots att det inte är mitt fel får jag ta smällen när folk inte orkar hänga med. Blä.

Dagens mer eller mindre förtjänta martyrpris går till... *trumvirvel* MIG! Tjoho. Jag vill tacka min guldfisk som alltid är där för mig, och min svajiga självkänsla - utan dig hade inget av det här varit möjligt! Ehum...

För övrigt kan jag berätta att jag ska åka till Prag i december. Ska bli otroligt skoj och mysigt! Dessutom ska jag gå och se Marit ikväll. Marit. Maaaaarit. Det kan inte hjälpas, men jag är nog tamejtusan lite kär i den kvinnan.