For the love of Marit

I knew it! Jag visste att det skulle bli en bra kväll, men inte sååå bra! Jag måste, utan någon större tvekan, säga att det här lätt var min allra bästa konsertupplevelse. Marit Bergman är för bövelen det bästa som hänt mänskligheten på lääänge.

Till att börja med var båda förbanden riktigt bra. Sedan fick vi vänta alldeles för länge, och jag drog mig till minnes varför jag inte alltid är helt pigg på konserter. Men allt blev förlåtet. Marit öppnade med min favoritlåt från nya plattan (You can't help me now) och fortsatte sedan att köra över oss som en ångvält som fullkomligt manglade ner energi, känslor, ord och musik. Några lugna sånger var bra att andas lite i, men det är euforipopen som hon är så galet bra på. Vanligtvis blir jag trött i fötterna, aktar mig för tinnitus medelst hjälp av öronproppar och konstaterar att det är behagligare att lyssna på plattorna. Icke så denna afton. Jag hoppade. Svettades. Sjöng med så att jag trodde halsen skulle ramla av. Sket i öronpropparna (konstaterade att om det är något som ska ringa i mina öron i all evighet så är det det här). Sveptes med. Och helt plötsligt var det slut. Inte en tanke på tiden som gått. Bara ett nu. Makalöst bra!

Bästa orden stod dock Consequenses för; "You don't fall in love, you've got to throw yourself in". Så snyggt att jag var tvungen att skriva ner det i mobilen.

Var på konserten med S. Hon är det bäst tänkbara konsertsällskapet när det gäller Marit. Hon är lite som jag. Kär så det stänker om det. Vi satt och konstaterade för oss själva att alla de andra tror att de älskar Marit och hennes musik, men att de inte förstår att de i verkligheten inte gör det. Inte om man jämför med oss. Jag tycker det är sunt att vara besatt av en artist. Jag har faktiskt inte varit det sedan New Kids on the Block.

Tack S för kalasbra sällskap. Tack Fnula för att du gav mig Marit. Tack Marit.

Tack. Tack. Tack.