Nya barn i kvarteret

Sist skrev jag om New Kids on the Block. Fick en frågande kommentar från någon anonym om jag minns vem jag fick biljetterna av. Detta får mig att tro att det är min älskade moster, tillika extramamma som är anonym av sig, eftersom det var henne och hennes familj jag fick biljetten av. Om det är så att man inte vill vara anonym så kan man klicka på "other" när man ska skriva kommentaren och ange sitt namn (eller ett ballt alias), man behöver inte skriva någon web-adress. Om man vill fortsätta vara lite hemlig går det så klart också bra. Så, det var dagens undervisning. Nu åter till det viktiga.

Jag tror att jag fyllde 12 år. Vi firade mig. Jag hade på mig en cerise kavaj utan slag. Det finns bildbevis. Jag fick ett paket i kassettbandsfodralsstorlek, och det skramlade precis som en kassett gör. Här drog jag snabbt slutsatsen att det var någon slags musik som jag skulle kunna pilla ner i min bandspelare (som mamma och pappa envisades med att kalla bergsprängare fast att den knappt skulle kunnat flytta på minsta lilla gruskorn, men det är bara lite sött såhär i efterhand). Alla andra måste vetat vad som komma skulle, för det finns två kort tagna i serie (kan en serie bestå av bara två bilder?). På det första kortet är jag en glad, korthårig ceriseklädd ung dam som med ett stort leende håller på att öppna ett paket. På det andra kortet står jag halvt upp med uppspärrad blick och en mun som ser ut att rymma en tennisboll eller två. Om det hade gått att höra skriket hade även du förstått poängen med öronproppar. I ett kassettfodral (med lagom skramlande stenar, era sluga jäklar!) ligger en biljett till NKOTB's konsert i Globen. Undrar om jag någonsinn kommer vara så lycklig igen som jag var just då. Jag hoppas att jag kommer vara det, men jag vill bara illustrera hur otroligt lycklig jag blev. Inte bara glad, utan lycklig.

Jag hade hela mina väggar tapetserade med affischer och bilder av dem. När jag fyllde år ville jag inte bli väckt av familjen som sjöng på morgonen, så jag ställde min bandspelare... förlåt, bergssprängare, på timer så att Jonathan Knight (han var den blyga och känsliga) skulle väcka mig med att sjunga Happy birthday. På nyårsafton sköt jag iväg mina rakter till Joe's ära, han fyllde år då. För mig var det relevant att denne Joseph MacIntyre rent hypotetiskt åldersmässigt skulle kunna vara min bror, i och med att han var född 31/12 1972 och att mina föräldrar träffades 11/1 1972. Dock var det i ärlighetens namn lite inscestuöst att tänka så i och med att jag nog var lite förälskad i honom, sådär som man kan vara när man är strax under tonåren. Det jag vill få fram är i alla fall att NKOTB var en tämligen stor del av mitt liv under en, visserligen väldigt kort, men intensiv period.

Det gjorde mig inte ens något att jag bara hade en biljett och fick gå själv. Jag minns att jag tänkte att jag ändå kunde prata dagen efter med klasskompisarna som hade biljetter på andra platser i Globen, och att jag kände sådan gemenskap med de andra runt mig, så jag var liksom aldrig ensam. Måste säga att det var rätt morskt av mig att gå alldeles själv på Globen första gången och att inte vara rädd för att hamna fel. Det får mig att tänka på en annan anekdot om när jag flög första gången. Jag var nog tolv då också och flög ner till en kompis i Falkenberg (fast man flög nog till Halmstad). Jag blev lämnad på Arlanda, och sedan klarade jag mig helt själv. Jag var tamejtusan ett kompetent barn, men det är en annan historia.

Under konserten sattt mamma på föräldradagiset i annexet och mötte mig efteråt. Jag var så hes att jag knappt kunde säga ett ord, och så lycklig att jag kunde känna hur själen glittrade. Jag kan nästan fortfarande känna det. Vi åkte hem, men missade 11:an och fick åka 10:an till Sundbybergs centrum istället. Jag minns att rulltrappan där var trasig och att vi fick gå upp, men att vi var tvungen att pausa halvvägs eftersom att den är så himla lång. Jag kommer ihåg att jag kände mig så stor som klarade mig själv, och att jag fick vara ute så sent med mamma på en vardagskväll, och att vi hade varit så tokiga att vi tog fel tunnelbana. Jag minns allt så väl.

Jag har övervägt lite att skämmas för den där perioden, och skulle jag bli såld på NKOTB nu (och då inte bara en liten stund av nostalgiskäl) så skulle jag i ärlighetens namn söka upp psykiatrisk hjälp, men jag har ändå valt att vara glad över att jag fick uppleva så mycket glädje, så mycket eufori. Det blir liksom inte på samma sätt när man är vuxen. Man går inte upp i saker och ting lika förbehållslöst. Man är mer förnuftig. Mer jordad. Och tur är kanske det, men då är det fantastiskt att kunna tänka tillbaka och bli alldeles varm och upprymd i magen av att minnas när jag stod där inne, skrek och var så lycklig som bara ett barn kan vara.