Så går en helg ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Ett starkt team bestående av undertecknad, mor, far, syster (med krypet i magen), svåger, moster, morbror, kusiner x 2, samt en kusins tillhörnade pojkvän samlades i lördags för den mest traditionsenliga julaktivitet man kan företa sig. Varje år gör vi julkorv och marsipan. Det brukar även vara en rejäl dos tävlingar och drinkar involverade. Jag skulle upp och jobba på söndag morgon och var därför tvungen att ta mitt ansvar och förlägga min fylla till några timmar före alla andra. Jag var glad i korken och drack whiskey som saft vid femsnåret på eftermiddagen. Så värst illa var det nog egentligen inte, men det var gott.

Korven blev...eh... inte så bra. För första gången i mitt liv överväger jag att rata den totalt. Den smakade lite unket, kanske något skumt med köttet. Men det är som det är, inte så mycket att hänga läpp över. Marsipanen blev i alla fall kalasgod. Som vanligt. Nu gäller det bara att inte äta upp den på två dagar.

Sedan tog lekarna vid. Eller tävlingarna, för det finns ju ett pris. I jumboklassen. Här skulle jag kunna berätta att det är en sådan där anskrämlig abborre som sjunger gamla dängor när man går förbi den, och att den stackars sate som vinner den måste ha den upphängd i ett rum som används dagligen, tills dess att vi har anordnat nästa familjekalas med tävlingar. Jag skulle också kunna berätta att det var skitgrenar, såsom blåsa bomullstuss, riva papper i långa remsor och ha koll på när två minuter har gått. Jag skulle kunna berätta resultatet av tävlingen. Jag skulle kunna göra det, men jag har ingen lust. Vill inte ge min diaboliskt skrattande familj den glädjen. Det värsta är förnedringen och skammen. Jag skyller allt på spriten.

Överraskningsmyset med pojkvännen är avklarat med bravur. Tänkte att det skulle bli lugnt och mysigt, och så blev det arton gånger bättre! Tamejutusan bland det bästa jag gjort på länge. Vi möttes vid ettiden på söndagen och började med tunnelbanan till Slussen och sedan buss till Orminge. Väl där insåg han att vi skulle till Hasseludden på Yasuragi. Han blev så galet glad och hoppade som en liten studsboll, i alla fall mentalt. Vi kan sammanfatta det hela med att jag har ett rätt bra highscore på flickvänspoängtoppen nu. Jag hade inte varit där förut, men det var helt makalöst! På Hasseludden alltså, flickvänstoppen bebor jag allt som oftast.

Jag har spenderat nästan ett dygn med aktiviteter såsom att ligga i en 40-gradig källa utomhus i mörkret med vattenånga som spelar i belysningen och den kalla luften som biter lite i kinderna. Simmat i den vackra poolen. Suttit en halvtimme i sträck på en liten träpall i ett halvmörkt tvagningsrum och hällt hett vatten över mig själv med ett träkärl. Twice. Sovit i vackert rum. Ätit kalasgod mat. Jag tycker om att man halkar runt i sin rock och sina tofflor hela tiden. All yta är liksom avskalad, man kan inte se folks status. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur fantastiskt det var, men jag ska bespara er. Den som är nyfiken får fråga istället. När vi satt på bussen tillbaka till stan kunde vi bara fråga oss en sak; När ska vi åka tillbaka? Nu kan man tro att jag har blivit mutad av dem för att skriva allt det här, men det är inte sant. Noteras bör dock, ifall att någon representant för företaget läser detta, att allehanda mutgåvor och presentkort från Hasseludden välkomnas med glädje.