Sug in, stoppa i, späk och spy upp.

Aldrig förr har jag varit så jävla trött på alla utseendeideal. Man ska se ut si eller så, följa den mest aktuella dieten, ta bort och lägga till, allt efter trender och smak. Jag är så förbannat jävla trött på det på ett sätt som jag aldrig varit förut. Och jag är så ofantligt trött på vad det gör med mig. Att jag aldrig någonsin bara kan duga. Att jag alltid ska gå och ha lite dåligt samvete över jag man gör eller inte gör, för jag vet ju vad jag borde. Ok det där med hälsan, jag vet att det inte är bra att släpa runt på för många extrakilon, men ska det få definiera vem jag är? Kan jag inte duga och vara bra även om jag är lite ohälsosam? Det är visserligen en parameter som inte är bra för en, men ska det avgöra allt annat?

Jag vet hur man gör för att bli av med kilona. Jag har gjort det förut. Folk blir imponerade och pratar om det, men det gör bara saken värre. Jag vill ställa mig obehagligt nära deras ansikten, fräsa så spottet skvätter och uppmana dem att fullkomligt skita i min kropp. Den ser ut som den gör, och utseendet varierar över tiden, men det har du inte någonting att göra med.

Jag är så trött på att det aldrig kan vara stabilt. Antingen är jag duktig; äter bra och motionerar, känner mig nöjd och stolt. Men det är aldrig någonting som går av sig självt. Det är ett evigt jävla slit, och när jag inte gör det jag ska så har jag per definition misslyckats. Igen. Eller så gör jag inte ett skit; rör inte på mig och äter massa extra skräp, jag har ändå förstört den veckan. Det finns inget mellanting. Jag är så trött på att alltid vara på väg upp eller på väg ner. Varför kan det inte bara få vara där det är? Tjock eller smal, skit samma, bara det inte förändras hela tiden.

För första gången i mitt liv har jag insett hur fruktansvärt mycket jag egentligen påverkas av allt det här; media, folk runt omkring mig, normer. Jag klarar inte ens av att raka benen just nu, i någon blandad känsla av att jag fan inte ska behöva och att det inte spelar någon roll vad jag gör, för min kropp kommer ändå aldrig att duga. Jag vill bli gammal och ha fött barn. Folk verkar oftare ha en mer laid back inställning till sina kroppar då. Typ Ja, brösten hänger och magen putar, men tänk att min kropp har producerat liv. Synd bara att jag vägrar föda barn, det är ett så sjukt koncept.

Och så alla dessa eviga jämförelser. Med de andra. De som är smala. De som har små jeans med låg midja. Han säger att han tycker jag är vacker. Jag tror honom, han skulle inte ljuga för mig. Men jag vågar inte lita på det. Inte innerst inne. Istället börjar det mala i mig, och upp dyker bilderna på de som är bättre. Vackrare. Smalare. Som gör som man ska. Det tär på mig. Det är så svårt att förklara hur man kan tro på någon, men ändå inte. Det handlar ju bara om mig. Att jag inte tror på det, och det är jävligt svårt att övertala en otroende.

Jag kollade på "Snygg naken" på 5:an för ett tag sedan. Är rätt skeptisk till det ur några aspekter och tyckte inte att det var så himla underhållande, men jag kom ändå till en stor insikt. I början av programmet tar de en helkroppsbild på den aktuella tjejen iförd underkläder, och projicerar den på någon stor husvägg och frågar folk vad de tycker om hennes utseende. Hon är inte där, så de säger sina kommentarer utan hennes direkta närvaro. Sedan får tjejen se en film med alla dessa människor som säger positiva saker om hennes kropp. Ibland får de ge betyg på en tiogradig skala, och somliga säger nog lite snällare saker än de menar, och de har säkert klippt bort en hel del folk som inte ger så bra betyg, men det spelar ingen roll. Att inte alla tycker att man är vacker är inte så avgörande, men att några gör det känns viktigt. Den stora aha-stunden kommer dock när de frågar vilken kroppsdel de tycker är finast och några killar svarar magen, att den var mjuk, fin och kvinlig. Jag tittar på hennes mage, som är mjuk, degig och inte platt för fem öre. Av alla kroppsdelar de hade att välja på är det den de vill lyfta fram som vacker. När de kunde kommit lätt undan och sagt händerna eller axlarna istället. Och jag förstår inte, för ingen kan väl tycka så? Ok att magen inte stör, och att man älskar sin partner och därmed även magen, men jag kan inte för mitt liv få in i huvudet att någon kan tycka att själva magen är vacker. Då förstod jag hur jag ser på min kropp; den är funktionell och går att leva med, men den är inte estetiskt tilltalande. Om jag tar på mig snygga underkläder kan jag bli lite hot, men det är bara underkläderna som står för hetpoängen, kroppen drar snarare ner betyget. Jag kan inte på något sätt tänka mig att det är kroppen som är vacker. Min kropp går absolut att leva med, både för mig och en partner, men den kan i mitt huvud inte vara någonting som i sig är attraktivt. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att min kropp bara ska vara någonting som man kan leva med, någonting att bara acceptera.

Det finns massa välmenande knep om hur man kan klä sig för att framhäva och dölja, allt efter kroppstyp, men de är nästan det värsta. Det är som en falsk vän som ger sken av att man duger som man gör, men att det skulle vara fint om man bara gjorde på ett visst sätt. Du är sååå vacker... perfekt precis som du är... om du bara använde omlottklänningar skulle du slanka ut midjan lite. Och jag lovar dig, jag vill så jävla gärna slanka ut den, men jag är så förbannat trött på att behöva göra det. Är så trött på att det inte går av sig själv. Visst, vi har alla våra kors att bära, och jag har galet mycket annat som jag har många fördelar i, men jag skulle ändå så hemskt gärna byta kors med någon.

Ofta kan det kännas väldigt paradoxalt. När jag fixar till håret, sminkar mig och klär mig snyggt kan jag tycka att jag är riktigt snygg. När jag går ut brukar massa karlar stöta på mig. Men ändå kan jag inte lita innerst inne på att jag är attraktiv. För något år sedan satt jag och snackade med en man i min klass. Jag minns inte exakt sammanhang, men han sade något i stil med Men du är ju skitsnygg, du vet det. Och jag blev så förvånad. För han menade verkligen det. Fast att han nästan bara sett mig osminkad i hästsvans, manchesterbyxor och munkjacka. Och jag blir rädd för mig själv som blir så förvånad.

Just nu tycker jag så jävla mycket om Sarah Dawn Finer. Hon säger att hon är stor, att hon trivs med sin kropp ibland, men att hon allt som oftast får kämpa med självkänslan och brottas mot idealen. Det är så skönt med någon som inte bara är skitglad och stolt över sitt hull, utan någon som faktiskt vågar öppna truten och säga att det kan vara skitjobbigt.

Och jag är ledsen, jag skiter (ja, det är ett överanvänt ord i det här inlägget) högaktningsfullt i vad du tycker. Jag vill inte att någon skriver någon kommentar om att jag är vacker, älskad och duger som jag är, det spelar ingen roll när jag inte själv är med på det. Jag lägger redan allt för mycket energi på att få bekräftelse från andra. Säger hon, och vräker ut sitt innersta i skrift för alla att läsa.