Darn you bebisförkylningsbacillusker!

Jag och pojkvännen har varit i stugan och haft det sinnessjukt bra. Umgåtts nästan varenda dag i två veckor nu. Det är ju bara så det ska vara.

På måndag åker han bortbortbort och lämnar mig i flera veckor. Denna vecka skulle avslutas med två fabulösa tillställningar, vilka jag sett fram emot rysligt mycket.

Fredag: Ut och äta på thaibåten med K och T. Jätteroligt och gott. Jag skulle ha på mig mina nya apasnygga trekvartsjeans, en ny fin kortärmad svart skjorta, mina röda högklackade lackskor och ett par tjusiga svarta handskar. Ville ha fishnet knästrumpor också, men jag hittade inga bra. Men jag var sjuk. Klarade inte konsumtestet för fem öre och kom visserligen hem med lite mat, men framför allt med plaskvåt rygg och en energinivå som kan mäta sig med den hos nyss in i mål sprungna maratonlöpare. Bara att bita i det sura äpplet och säga som det är. Det sugigaste är att vi inte kommer kunna göra om det förrän i slutet av augusti. Crap.

Lördag: En av pojkvännens bästa vänner har gemensamt födelsedagskalas med två kompisar i fucking jävla Buppsala. Jag vill jättegärna gå, men är fortfarande sjuk. Inte lika risig som igår, men inte tillräckligt bra. Det är nästan värre att bara vara nästansjuk. Är man jättedålig är det inte så mycket att snacka om, men nu måste jag välja. Och jag har valt. Och pojkvännen är på väg mot centralen själv nu. Jag som skulle ha på mig min jättefina svarta omlottklänning och de röda skorna. Fin i håret, svarta ögon och läppglans. Istället är jag sunkig och luktar säkert illa, men jag är inte säker, för luktsinnet har havererat. Egentligen känner jag mig inte så sjuk längre, bara det att jag inte riktigt ids vara social + att det i ärlighetens namn inte är särskilt trevligt att sitta och snyta sig stup i kvarten på en middag. Om kalaset hade varit i Stockholm hade det varit annorlunda, då hade man inte behövt komma dit så tidigt, och om jag inte hade orkat hade jag bara kunnat ta en taxi hem, men ska man till Buppsala måste man åka tidigt och sedan ska vi sova hos pojkvännens mamma och då är det inte lika lätt att bara sticka hem själv om behovet finns. Så jag ska sitta ensam hemma och äta saker som inte smakar någonting. Och J ska vara toastmaster, och jag missar det. Arsle.

Till på köpet har jag mensmage.

Och allt det här (förutom mensmagen) för att jag inte kunde låta bli att gosa med bäsen när han var snörvlig.