Lite kalas i alla fall

Och så satt jag där hemma. Pojkvännen var i Uppsala och började så smått förbereda för att bli glad i korken. Och jag mår... bra. Inga förkylningsspår kvar helt plötsligt. Istället för snörvel fick jag en idé om att åka till festen och komma dit efter maten. Beslutsångest, gråt och tandagnislan avlöste varandra. Syster och svåger gjorde ett bra jobb och stöttade och lånade även ut bilen, varför jag under aftonen körde alla milen dit (ungefär som i en film, fast med en volvo istället för vit springare) och hade en kalaskväll! Pojkvännens mamma hade bäddat iordning så fint och lagt fram morgonrockar och tofflor... man blir så varm i magen av sånt.

Liten familjeångest idag dock. Syster och svåger har valt att inte låta döpa sitt barn, vilket äldre släkting inte riktigt är med på. Det svåra är att hon gråter, är helt förtvivlad och verkligen tror att det är kört för det här underbara lilla krypet. De står på sig, vilket är bra, men det är tamejtusan inte så lätt när det snurrar till sig.