What's the deal?

Vad är grejen? Jag verkar ha ett otroligt masochistiskt drag som gör att jag väljer tidsmässigt otillgängliga personer att inleda relationer med. Den senaste tiden (för att vara mer bestämd, de senaste åren) har jag hamnat med folk som inte kan ses så mycket. Jag vill tro att de faktiskt ville träffa mig, men att de hade olika förhinder (typ att jobba så mycket att de kreverar, eller att bo 40 mil bort - eller som han själv så fyndigt sade; jag är geografiskt oattraktiv). Nu är det inte så värst mycket bättre. Tiden är svårpusslad. Jag tycker inte att jag har några övermänskliga krav i stil med att ses flera gånger i veckan och att göra allt tillsammans, så därför har jag dragit slutsatsen att jag tenderar att träffa personer med scheman och andra förutsättningar som inte är helt lättförenliga med mig och mitt liv. Och varför ger jag mig då in i det? Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Men det är onekligen så att jag hellre är med någon jag tycker om men träffar sällan, än att vara tillsammans med ett pucko, alternativt en bra snubbe som jag dock inte är kär i, som kan ses stup i kvarten.

I lördags var jag ute med K och drack vin. Vi var fabulösa. Det kan ha att göra med att vi drack tre drinkar på 20 minuter innan vi gick hemifrån mig, men jag är inte säker.

På söndagen hann jag med följande saker;
*Vakna
*Vara bakfull
*Titta på TV
*Dricka Treo
*Äta frukost
*Säga hej då
*Glo
*Titta på tusen avsnitt av Project Runway (Jay vann, thank God!)
*Glo lite till
*Ligga på min säng och stirra apatiskt
*Sparka i höstfärgade lönnlöv som låg på marken
*Sitta på en bänk i den fantastiska höstluften och ha en livskris
*Glo ännu mer
*Skita i att diska och städa (kände att jag inte riktigt klarade av att ha för ordnat omkring mig)
*Äta helt ok pasta med citronsås
*Lösa korsord
*Glo even moore
*Lösa mer korsord
*Prata i telefon
*Vrida mig i sängen
*Gråta en skvätt
*Somna

En devis som jag tror på är att det i grunden är ensamt att vara människa (ingen annan kan ju liksom veta hur det är att vara du), men att det kan vara fantastiskt att dela den känslan med andra. Eller som Marit säger; Let's be alone together. Och så är det ju, men även om det är ensamt att vara själv, så är det fasen så mycket mer markant att vara ensam när man inte är det.