Vill inte glömma

Nu är jag jättehemma. Har landat rätt bra efter Auschwitz/Birkenau-resan. Lite för bra, kanske. Känner ett så otroligt stort ansvar att förmedla kunskapen vidare. Jag vet att det är lite förmätet att tro att jag är så viktig, men samtidigt är det faktiskt ett ansvar som kommer med att ha kunskap. Det svåra är att det inte går att förklara, utan att man snarare måste förmå folk att själva ta sig dit och uppleva. Om någon vill åka och önskar lite bra res- och boendetips kan ni ju hojta. Det rekommenderas sannerligen!

Man glömmer så fort. Det är nästan det som känns jobbigast. Alla dessa människor som har varit med om så mycket vidriga saker. Det minsta jag kan göra är att minnas. Jag vill inte ha ångest och må dåligt över allt, men jag vill inte glömma.

Vill inte glömma känslan av att stå inne i ett cementrum där tusentals och åter tusentals människor blivit mördade.

Vill inte glömma synen av alla skor som ligger i en hög, allt från halm- och träskor till finskor med klackar.

Vill inte glömma träbarackerna i Birkenau där man tvingade människor att bo. Oisolerade trähus med hål i väggarna, egentligen menade att vara flyttbara provisoriska stall för hästar. 4-500 personer intryckta på samma yta som 52 hästar annars stod på.

Vill inte glömma Aurelias ansikte (har dock redan glömt hennes efternamn), och hennes trotsiga och lite sneda leende på fångbilden.

Vill inte glömma hur fångarna inte fick gå på toaletten när de ville, och hur de kunde bli dödade om de uträttade behov utan tillstånd. Hur det var vanligt att de svagaste fångarna drunknade i latrinen.

Vill inte glömma Malka. Malka och en annan fånge som blev kära genom taggtrådsstängslen i Birkenau, män och kvinnor var ju åtskilda. Hur han lyckades stjäla en SS-uniform och smugglade ut henne genom huvudgrinden med ett handfat över huvudet. Hur de klarade sig i en vecka, men hur de sedan blev fasttagna. Hur hon skulle avrättas, men själv skar upp sin handled med en glasbit medan lägervakten stod och skrek på henne. Hur hon tog sin handled och smetade in sitt blod i hans ansikte så att han slutade skrika. Hennes stolthet och mod. Hon brändes antagligen levande. Förhoppningsvis var hon medvetslös av blodförlust.

Vill inte glömma synen av de välkända tågspåren i Birkenau som leder in under ett torn, men som sedan tar slut. Det var inte meningen att man skulle komma vidare.

Vill inte glömma Ruth Elias som födde ett barn. Läkarna ville se hur länge ett barn kunde överleva utan modersmjölk, och gipsade därför Ruths bröst. Efter sju dagar tog hon beslutet att ge sitt barn en överdos av morfin, för att slippa lidandet.

Vill inte glömma hur nazisterna körde med ambulanser längs med leden som gick mot gaskammaren för att hålla lugn och ge intryck av att de sjuka och gamla skulle få hjälp. I själva verket använde de ambulanserna för att frakta det Cyklon-B som de skulle döda dessa människor med.

Vill inte glömma bilden av den Ungerska, judiska kvinna som skrattande, kurvig och lycklig är på semester med sin familj, i kontrast med en bild på henne precis efter befrielsen. Hon var så mager att jag knappt tror att själen fick plats i kroppen. Det gick inte att förstå att det var samma människa. Eller det kanske det inte var, man kan inte bli den man var igen.

Vill inte glömma Maksymilian Kolbe, munken som tog en medfånges plats i cellen för att svältas ihjäl i hans ställe. Hur han försökte hålla allas mod uppe med sång och bön, hur han levde längre än de andra nio i cellen och att vakterna till slut sköt honom, och att den man som Kolbe räddade faktiskt överlevde och dog först för tio år sedan.

Vill inte glömma. Hur gör man för att minnas? För att verkligen minnas? För att leva sina minnen och inte bara prata om dem?

På minnesstenarna i Birkenau står det bland annat; For ever let this place be a cry of despair. Låt för evigt denna plats bli ett rop av förtvivlan. Så passande ord. Och ändå så otillräckliga.