Vill inte!

Jag vill inte, vill inte, vill inte vara så lättpåverkad! Vill inte, vill inte, vill inte att jag ska ta ett par så oskyldiga och fjuttiga ord, sagda utan någon mening eller avsikt, och förstora dem så muycket. Vill inte, vill inte, vill inte låta dem älga rakt in och ta över inne i hela mig. Sedan går det över rätt fort. Alltså har det varit så pass jobbigt utan någon egentlig anledning (jag menar, om jag bryter benet är det bra att det gör ont så att jag kan fixa det) + att jag uppenbarligen inte har lärt mig någonting till nästa tillfälle. Det är lika svårt varje gång, fast att jag egentligen inte ens borde reagera på det. Vad är grejen? Jag fattar inte poängen, det är bara så jäkla dumt.