Emotionellt utvik

Jag har antagligen gråtit mer de senaste veckorna än jag har hela mitt liv. Det är som om jag har så mycket ledsenhet innuti som inte vet riktigt hur det ska hitta ut. Och jag vet inte varför. Visst, det finns saker i mitt liv som inte är helt fantastiskt, men så är det ju alltid. Inte att jag blir så här sänkt bara för det. Jag har liksom ingen styrfart. Kan inte hålla ihop mina egna konturer. Och så är jag så himla känslig. Allt blir avgrundsjobbigt och är direkt riktat mot mig som person. Och jag vet inte varför. Jag undrar om det är så här det är att vara deprimerad, men jag har alltid tänkt att det ska vara så mycket värre. Jag pendlar så snabbt upp och ner, vilket innebär att det är bra rätt ofta, för att sedan i en handvändning bli jättetungt. Och jag vet inte varför. Jag funderar på om jag ska försöka göra något åt det (terapipsykofarmakagråtagråtagråtavästerbrongråtagråtagråta), eller om jag bara ska låta det vara. Konstatera att nu är det så här, och bara vänta ut det. Jag vet inte vad som är bäst, jag vet ju inte varför. Jag vill inte prata med någon, orkar inte hålla fokus. Försöker vara kort, artighetstrevlig och avsluta snart. Mamma ringde och ville säga hej. Hon hörde att allt inte var bra och skickade ett fint mail. Jag började gråta. Jag orkar inte prata med folk. Bara med J. Och stackars han som måste stå ut med mig. Jag är så rädd att han inte ska orka. Vill inte vara till besvär för någon, inte dumma till det mer än nödvändigt. Nu kommer ett antal människor som läser det här säkert säga till mig att jag visst är jätteviktig, att jag inte är till besvär, att det är ok att må dåligt ibland och att jag är en fantastisk människa. Jag kan förstå dem intellektuellt, men jag kan inte koppla ihop det med mig själv inombords. Och era snälla kommentarer, de är så jävla viktiga för mig, jag behöver dem. Men jag orkar inte med dem. Orkar inte med all snällhet. Mitt hjärta hinner aldrig med. Och jag vet inte varför. Det gör så ont. Och jag vet inte varför.