Två konstateranden

1. Jag uttrycker mig inte genom musik. Jag älskar musik, både att lyssna och att utöva, men jag uttrycker inte mig själv och mina känslor genom den. Snarare är det så att musik är för mig som teater är för andra; jag lever mig in i de känslor och den story som musiken förmedlar. Det är nog därför jag kan bli så uppslukad av Kristina från Duvemåla och sånt. Eller nästan all annan musik också, om jag tänker efter. När jag har försökt hitta musik som slår an på min egen sinnesstämning så går det bara inte, i alla fall inte när jag mår åt det sämre hållet. Aldrig att jag skulle lyssna på vemodig musik och känna att det var ett lämpligt soundtrack till mig själv just i stunden. Istället känns all musik bara futtig, inget duger. För mig är musik som teater. Eller som film, om du nu föredrar det.
2. Under en kort liten månads tid hann jag med att åka till Prag, Hasseludden, Göteborg, samt vara på några stycken riktigt roliga kalas och någon överraskningskväll för mig. Det är mycket kul på kort tid. Den tiden är dock över sedan ett par veckor tillbaka. Aldrig har vardagen varit så förbannat grå. Så jävla trist.