Näsan över vattenytan

Och nu är allt lite bättre. Igen. Allmänstämningen är fortfarande låg, men det går i alla fall att andas.

Min kollega P är helt fantastisk! Han sade att jag kunde gå hem och skippa konfirmandkvällen om jag ville. Inga skuldkänslor. Inget förmanande. Bara att bli sedd i hur det känns och en ärlig omtanke om hur vi kan underlätta. Bara för att han frågade så kändes det helt ok att vara kvar. Han tog andakten också, som jag skulle haft egentligen. Jag är så jäkla tacksam för honom. Och kvällen blev bra.

Och min världsabästa familj. Den vackraste i världen.

Och K. Tack för mailet. Det betydde nog mer än du tror.

(ungefär nu börjar det här kännas som ett tacktal efter en prisutdelning)

Tack för att jag slipper muntra tillrop om att det snart blir bättre. Jag avskyr verkligen sådana, kan bli så jäkla ilsk.

Funderade på om jag verkligen ville skriva föregående inlägg. Om jag ville fläka ut mig sådär. Och så konstaterade jag att det nog var lika bra. Dels så är det terapeutiskt som fan för mig att skriva. Men sedan är det ju också så att jag inte villorkarids ringa och säga hur det är, medan det någonstans kanske ändå är viktigt att några vet.

Håller på att kolla upp någon att prata med. Någon som inte spelar roll i mitt privatliv. Jag vet ju att det är bra att göra så. Jag är ju för sjutton en sådan själv, men det är så himla mycket svårare när det gäller en själv än när det gäller andra. Och jag vet ju det, jag har hela tiden vetat det (så klart). Men när jag är nere i den där avgrunden så måste jag verkligen få vara det. Jag orkar inte med konstruktiva lösningar. Håll bara i handen.