Mer gråt

I lördags blev jag som sagt strandad hemma på grund av min förkylning. Som tidigare konstaterat är jag lite känslig just nu, vilket resulterade i att jag grät inte mindre än tre gånger under denna dag. Dock inte på grund av hemskheter, utan för att saker (pinsamt nog alla tv-relaterade) var fint. Jag kommer nu alldeles strax att berätta om dessa tre saker som renderade en liten tårskvätt vardera, men du får bara läsa om du lovar att inte tycka att jag är dum i huvudet. Eller i alla fall lova att inte säga det till mig.

1.) Kollade på Antikrundan, detta fantastiska program. Det var en man där som samlade på gamla böcker med dedikationer i, och då främst Vilhelm Moberg. För ett par år sedan hade han kommit över ett trettiotal av hans böcker som en nyss avliden kvinna ägt. I Utvandrarna kunde man läsa någonting i stil med Till Kristina, min älskade, som har lånat ut sitt namn till den kvinliga huvudpersonen. Det var alltså den "verkliga" Kristina från Duvemåla. Han hade också fått med massa tidningsutklipp som hon samlat om Moberg och annan korrespondens dem emellan (om jag förstod rätt). De fick också veta att hon varit på premiären av musikalen. Suttit där i publiken, och bara hon visste att det var hennes namn som var så centralt. Det var så fint och starkt, så då grät jag en skvätt. Eller två.

2.) Kollade på Melodifestivaldeltävlingen och tyckte det var så fint att hon skolfröken gick vidare direkt till finalen. Hon blev så glad och det var så oväntat. Då grät jag också en liten skvätt.

3.) Nu kommer det allra mest pinsamma. Jag kollade på Fear Factor, ni vet det där programmet där puckon gör läskiga och skitäckliga saker för att tjäna lite pengar. Den här gången var det en familjespecial där en förälder och ett barn i sisådär elvaårsåldern ställde upp i varje lag. Jag kollade inte på hela programmet, men när det var finaldags var det två lag kvar; en stor, stark och lång pappa modell brandman med sin kaxige lille son som hade noll ödmjukhet, och som prompt skulle leverera kass rap stup i kvarten, vilket hans pappa bara uppmuntrade. De skulle möta en högst vanlig mamma och hennes högst vanliga dotter. Finalen bestod av att de skulle ta sig igenom någon slags hinderbana av plexiglas som hängde högt upp i luften över vatten, sedan skulle de hoppa i och simma till en flotte och ta sig upp och veva med en flagga. Typ så. Pappan och sonen började. De var hårda och fokuserade och gjorde ett snabbt och bra lopp. Efteråt var de så jäkla kaxiga och vrålade att de redan hade vunnit och att de andra inte skulle ha en chans. Den här pappan var ingen vidare förebild för sin son, men å andra sidan så hade pappan i en tidigare gren klättrat över sin son och varit så fokuserad att han inte märkte att sonen ramlade i havet från en flytmoja som studsade bakom en motorbåt i hög fart... Hur som helst så var dottern i det andra laget helt sänkt. Programledaren och mamman försökte få henne att säga att de skulle kämpa, men hon vägrade, hon hade gett upp. När hon och mamman står uppe på hinderbanan och ska börja måste mamman trösta henne för att hon inte ska börja gråta. Kanske inte de bästa grundförutsättningarna. Och så vinner de. Bara så där. De levererade som fan och spankade de andras bootys! Snacka underdog. Jag var så jäkla skadeglad över att de där arslena fick sig en läxa. Och så var mamman och dottern så glada. Då grät jag igen. Fan.