Klyftpotatis is the shit

Två dagar i rad vaknade jag med halsont och en övermannande trötthet. Försökte fördriva de eventuellt annalkande förkylningsdemonerna medelst intag av c-vitamin, echinacea och (för en gångs skull) tillräckligt med sömn. Det verkar ha gjort susen, för imorse vaknade jag relativt pigg med en glad hals. Ibland är den bästa känslan att vara av med en annan. Som med halsont. Eller som för någon vecka sedan när jag fick galet mycket magknip efter bubbligt alkoholintag på fastande mage (att jag aldrig lär mig). Inte kul den stund det varade. Och så efter tio minuter en kvart så var allt som vanligt igen. Ibland är det inte superkul när allt är som vanligt igen, men just då var det fantastiskt. Att inte ha magknip is nästan the best feeling ever.

Jag lyssnar fortfarande maniskt på Accidental babies med Damien Rice. Strofen "I know I make you cry, I know sometimes you wanna die, but do you really feel alive without me? If so be free, if not leave him for me" är bland det vackraste jag hört.

Jag ska sitta själv hemma både fredag och lördag kväll. Otroligt skönt. Ska bara kolla på tv och käka klyftpotatis med timjan.

Ibland träffar jag folk i samtal som har sådana fruktansvärda livsberättelser att det knappt går att tro. Jag tror inte för en sekund att de ljuger, men det är så extrema saker att det knappt går att förstå att en enda människa ska behöva vara med om allt detta på så kort tid. Även om det inte riktigt kryper under huden på mig, eller att jag tar med det hem, så känner jag att det suger kraft. Men det är å andra sidan poängen med att de kommer för att prata med någon; att få lämna över sin berättelse till någon annan en liten stund, för att inte behöva bära allt helt själv en liten stund. Lite av det tunga landar i mitt knä, och så får jag vara med och bära. Det är sannerligen ett hedersuppdrag, även om det inte alltid är helt lätt.