Bitterfitta, moi?

Har precis läst Bitterfittan av Maria Sveland, med undertiteln Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar? På något sätt lyckas hon sätta fingret på alla de där smågrejerna som man inte riktigt får gnälla om, men som ändå spelar så stor roll, speciellt när de staplas på varandra i travar. Boken är en underlig och bra blandning av fiktiv berättelse och verkliga händelser och forskning. Jag blir glad och upprymd över att någon klarar av att sätta ord på det där som man ibland bara kan ana, men samtidigt så blir jag så jäklarns arg och ledsen att det ska vara så här. Utöver allt detta så är det en lättläst och underhållande roman. Rekommenderas sannerligen!

Lite kalas i alla fall

Och så satt jag där hemma. Pojkvännen var i Uppsala och började så smått förbereda för att bli glad i korken. Och jag mår... bra. Inga förkylningsspår kvar helt plötsligt. Istället för snörvel fick jag en idé om att åka till festen och komma dit efter maten. Beslutsångest, gråt och tandagnislan avlöste varandra. Syster och svåger gjorde ett bra jobb och stöttade och lånade även ut bilen, varför jag under aftonen körde alla milen dit (ungefär som i en film, fast med en volvo istället för vit springare) och hade en kalaskväll! Pojkvännens mamma hade bäddat iordning så fint och lagt fram morgonrockar och tofflor... man blir så varm i magen av sånt.

Liten familjeångest idag dock. Syster och svåger har valt att inte låta döpa sitt barn, vilket äldre släkting inte riktigt är med på. Det svåra är att hon gråter, är helt förtvivlad och verkligen tror att det är kört för det här underbara lilla krypet. De står på sig, vilket är bra, men det är tamejtusan inte så lätt när det snurrar till sig.

Darn you bebisförkylningsbacillusker!

Jag och pojkvännen har varit i stugan och haft det sinnessjukt bra. Umgåtts nästan varenda dag i två veckor nu. Det är ju bara så det ska vara.

På måndag åker han bortbortbort och lämnar mig i flera veckor. Denna vecka skulle avslutas med två fabulösa tillställningar, vilka jag sett fram emot rysligt mycket.

Fredag: Ut och äta på thaibåten med K och T. Jätteroligt och gott. Jag skulle ha på mig mina nya apasnygga trekvartsjeans, en ny fin kortärmad svart skjorta, mina röda högklackade lackskor och ett par tjusiga svarta handskar. Ville ha fishnet knästrumpor också, men jag hittade inga bra. Men jag var sjuk. Klarade inte konsumtestet för fem öre och kom visserligen hem med lite mat, men framför allt med plaskvåt rygg och en energinivå som kan mäta sig med den hos nyss in i mål sprungna maratonlöpare. Bara att bita i det sura äpplet och säga som det är. Det sugigaste är att vi inte kommer kunna göra om det förrän i slutet av augusti. Crap.

Lördag: En av pojkvännens bästa vänner har gemensamt födelsedagskalas med två kompisar i fucking jävla Buppsala. Jag vill jättegärna gå, men är fortfarande sjuk. Inte lika risig som igår, men inte tillräckligt bra. Det är nästan värre att bara vara nästansjuk. Är man jättedålig är det inte så mycket att snacka om, men nu måste jag välja. Och jag har valt. Och pojkvännen är på väg mot centralen själv nu. Jag som skulle ha på mig min jättefina svarta omlottklänning och de röda skorna. Fin i håret, svarta ögon och läppglans. Istället är jag sunkig och luktar säkert illa, men jag är inte säker, för luktsinnet har havererat. Egentligen känner jag mig inte så sjuk längre, bara det att jag inte riktigt ids vara social + att det i ärlighetens namn inte är särskilt trevligt att sitta och snyta sig stup i kvarten på en middag. Om kalaset hade varit i Stockholm hade det varit annorlunda, då hade man inte behövt komma dit så tidigt, och om jag inte hade orkat hade jag bara kunnat ta en taxi hem, men ska man till Buppsala måste man åka tidigt och sedan ska vi sova hos pojkvännens mamma och då är det inte lika lätt att bara sticka hem själv om behovet finns. Så jag ska sitta ensam hemma och äta saker som inte smakar någonting. Och J ska vara toastmaster, och jag missar det. Arsle.

Till på köpet har jag mensmage.

Och allt det här (förutom mensmagen) för att jag inte kunde låta bli att gosa med bäsen när han var snörvlig.

Du vill väl det bästa för ditt barn?

Morgontimmarna känns tidigare än de egentligen är. Näsan har konstant snytbehov och jag är så tröttröttrött. Här hade jag egentligen velat ha tre t'n i rad, men jag har förstått att det inte är acceptabelt.

Frukosten intogs snörvlandes framför min tv med ögonen i kors av sömnighet. Det är bra att M.A.S.H. går på morgonen, jag har ingen lust att kolla på nyhetsprogrammen. I reklampausen zappade jag runt lite och landade på nya tv-shopreklamer. Det är oroväckande när det kommer två i rad som man inte känner till. Som om man har legat i dvala en alldeles för lång tid och har missat när någon har ropat ut de nya rönen att jorden faktiskt var platt i alla fall. Först var det en sminkpalett som Lauren Hutton hade utvecklat efter sina många års erfarenhet som modell. Jag har torkat mig själv i baken en bra bit över tjugo år nu, man skulle kanske till och med våga drista sig att säga att jag har ganska gedigen erfarenhet på området, men inte fan skulle jag kunna utveckla ett nytt fantastiskt dasspapper för det. Visst kan jag säga att det ska vara mjukt, fint, billigt, miljövänligt och inte ludda, men jag vet väl inte hur man gör det bara för att jag vet hur jag vill ha det. Anywho. Reklamen som följde var för någon slags vattenflaska som producerade massa ånga. Denna manick kunde tydligen användas till allt från att städa till att träna magmusklerna. Nåja, kanske mer av det första, men ändå. Och så kunde man stryka kläder och gardiner med den. Det avsnitt som bäst fångade min uppmärksamhet var när de kom till någon slags babysitter gjord av stoppning och tyg. Alltså en riiiiiktig smutshärd, enligt dem. Och veeeem vill inte ha de bästa för sina barn. Att de alltid ska anspela på föräldraångesten. Det lär vara jobbigt nog ändå, utan att någon överspänd typ förklarar att ens barn riskerar att skadas allvarligt, eller kanske till och med dö, om man inte har rätt vagn och städgrejer. Hur som helst så pekade de på den till synes helt rena babysittern och säger; och häääär har vi en ställe där smutsen inte ens syns (läs: ditt barn dör för att du inte städar bort osynlig smuts). De ångar på babysittern med mackapären och torkar sedan av den med en vit frottehandduk. De visar upp handduken, som fortfarande är lika vit, varpå den kvinliga programledaren (ni vet hon som alltid är ett våp som inte klarar någonting och som blir attans så överraskad av hur smidigt den nya produkten fungerar) tittar på den fortfarande vita och rena handduken och utbrister: Wow, it's almost invisible, but it's still there! Som en modern städinfluerad version av kejsarens nya kläder. Folk är så jävla dumma.

En person jag undrar över är Ayesha (eller hur man nu stavar). Who da fakk is she? Hon har intervjuats konstant i flera år. Det pratas om vilken entreprenör hon är, att hon är rappare, skivbolagsdirektör och gud vet vad. Men har man någonsin hört något av henne? Jag kan inte påminna mig om en enda låt. Det jag däremot kan komma ihåg väldigt distinkt är hennes uttalanden i artiklar och tv-intervjuer. Jag blir skitirriterad på henne. Jag vet inte varför. Hon får så klart jättegärna finnas och är säkert en jättebra människa, men hon gör ju inget som rimligtvis borde rendera henne den plats i rampljuset som hon ändå fått. Det är som om hon är en riktig b-bändis som ingen har genomskådat. Hon är på a-listan och jag kan inte fatta varför.

Gjorde förresten en kändisspotting igår. Jag och min syster premiäråkte rulltrappa och tunnelbana med bäbisen i vagnen. Kan vara skönt att ha någon på andra sidan farkosten sådär första gången. Vi gick av i Duvbo, och vem gick på tunnelbanan i samma dörrar som vi gick av, om inte Anders Wejryd. För er som inte är så bevandrade i den kyrkliga världen kan jag informera om att det är Svenska kyrkans ärkebiskop, högsta hönset på hela bygget. Först kunde jag inte för mitt liv förstå vad han gjorde där, tills jag kom på att Sveriges kristna råd har sina lokaler i närheten. Sedan kunde jag inte låta bli att konstatera att det är lite ballt att han åker tunnelbana som alla andra, det är inte ofta riktigt höga chefer i andra organisationer gör det. I tre sekunder grämde det mig att jag inte hade på mig kragen den dagen. Eller ens halsbandet. För då hade vi kunnat nicka sådär lite menande till varandra, ni vet som busschaförer gör när de möts i trafiken. Darn.

Sug in, stoppa i, späk och spy upp.

Aldrig förr har jag varit så jävla trött på alla utseendeideal. Man ska se ut si eller så, följa den mest aktuella dieten, ta bort och lägga till, allt efter trender och smak. Jag är så förbannat jävla trött på det på ett sätt som jag aldrig varit förut. Och jag är så ofantligt trött på vad det gör med mig. Att jag aldrig någonsin bara kan duga. Att jag alltid ska gå och ha lite dåligt samvete över jag man gör eller inte gör, för jag vet ju vad jag borde. Ok det där med hälsan, jag vet att det inte är bra att släpa runt på för många extrakilon, men ska det få definiera vem jag är? Kan jag inte duga och vara bra även om jag är lite ohälsosam? Det är visserligen en parameter som inte är bra för en, men ska det avgöra allt annat?

Jag vet hur man gör för att bli av med kilona. Jag har gjort det förut. Folk blir imponerade och pratar om det, men det gör bara saken värre. Jag vill ställa mig obehagligt nära deras ansikten, fräsa så spottet skvätter och uppmana dem att fullkomligt skita i min kropp. Den ser ut som den gör, och utseendet varierar över tiden, men det har du inte någonting att göra med.

Jag är så trött på att det aldrig kan vara stabilt. Antingen är jag duktig; äter bra och motionerar, känner mig nöjd och stolt. Men det är aldrig någonting som går av sig självt. Det är ett evigt jävla slit, och när jag inte gör det jag ska så har jag per definition misslyckats. Igen. Eller så gör jag inte ett skit; rör inte på mig och äter massa extra skräp, jag har ändå förstört den veckan. Det finns inget mellanting. Jag är så trött på att alltid vara på väg upp eller på väg ner. Varför kan det inte bara få vara där det är? Tjock eller smal, skit samma, bara det inte förändras hela tiden.

För första gången i mitt liv har jag insett hur fruktansvärt mycket jag egentligen påverkas av allt det här; media, folk runt omkring mig, normer. Jag klarar inte ens av att raka benen just nu, i någon blandad känsla av att jag fan inte ska behöva och att det inte spelar någon roll vad jag gör, för min kropp kommer ändå aldrig att duga. Jag vill bli gammal och ha fött barn. Folk verkar oftare ha en mer laid back inställning till sina kroppar då. Typ Ja, brösten hänger och magen putar, men tänk att min kropp har producerat liv. Synd bara att jag vägrar föda barn, det är ett så sjukt koncept.

Och så alla dessa eviga jämförelser. Med de andra. De som är smala. De som har små jeans med låg midja. Han säger att han tycker jag är vacker. Jag tror honom, han skulle inte ljuga för mig. Men jag vågar inte lita på det. Inte innerst inne. Istället börjar det mala i mig, och upp dyker bilderna på de som är bättre. Vackrare. Smalare. Som gör som man ska. Det tär på mig. Det är så svårt att förklara hur man kan tro på någon, men ändå inte. Det handlar ju bara om mig. Att jag inte tror på det, och det är jävligt svårt att övertala en otroende.

Jag kollade på "Snygg naken" på 5:an för ett tag sedan. Är rätt skeptisk till det ur några aspekter och tyckte inte att det var så himla underhållande, men jag kom ändå till en stor insikt. I början av programmet tar de en helkroppsbild på den aktuella tjejen iförd underkläder, och projicerar den på någon stor husvägg och frågar folk vad de tycker om hennes utseende. Hon är inte där, så de säger sina kommentarer utan hennes direkta närvaro. Sedan får tjejen se en film med alla dessa människor som säger positiva saker om hennes kropp. Ibland får de ge betyg på en tiogradig skala, och somliga säger nog lite snällare saker än de menar, och de har säkert klippt bort en hel del folk som inte ger så bra betyg, men det spelar ingen roll. Att inte alla tycker att man är vacker är inte så avgörande, men att några gör det känns viktigt. Den stora aha-stunden kommer dock när de frågar vilken kroppsdel de tycker är finast och några killar svarar magen, att den var mjuk, fin och kvinlig. Jag tittar på hennes mage, som är mjuk, degig och inte platt för fem öre. Av alla kroppsdelar de hade att välja på är det den de vill lyfta fram som vacker. När de kunde kommit lätt undan och sagt händerna eller axlarna istället. Och jag förstår inte, för ingen kan väl tycka så? Ok att magen inte stör, och att man älskar sin partner och därmed även magen, men jag kan inte för mitt liv få in i huvudet att någon kan tycka att själva magen är vacker. Då förstod jag hur jag ser på min kropp; den är funktionell och går att leva med, men den är inte estetiskt tilltalande. Om jag tar på mig snygga underkläder kan jag bli lite hot, men det är bara underkläderna som står för hetpoängen, kroppen drar snarare ner betyget. Jag kan inte på något sätt tänka mig att det är kroppen som är vacker. Min kropp går absolut att leva med, både för mig och en partner, men den kan i mitt huvud inte vara någonting som i sig är attraktivt. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att min kropp bara ska vara någonting som man kan leva med, någonting att bara acceptera.

Det finns massa välmenande knep om hur man kan klä sig för att framhäva och dölja, allt efter kroppstyp, men de är nästan det värsta. Det är som en falsk vän som ger sken av att man duger som man gör, men att det skulle vara fint om man bara gjorde på ett visst sätt. Du är sååå vacker... perfekt precis som du är... om du bara använde omlottklänningar skulle du slanka ut midjan lite. Och jag lovar dig, jag vill så jävla gärna slanka ut den, men jag är så förbannat trött på att behöva göra det. Är så trött på att det inte går av sig själv. Visst, vi har alla våra kors att bära, och jag har galet mycket annat som jag har många fördelar i, men jag skulle ändå så hemskt gärna byta kors med någon.

Ofta kan det kännas väldigt paradoxalt. När jag fixar till håret, sminkar mig och klär mig snyggt kan jag tycka att jag är riktigt snygg. När jag går ut brukar massa karlar stöta på mig. Men ändå kan jag inte lita innerst inne på att jag är attraktiv. För något år sedan satt jag och snackade med en man i min klass. Jag minns inte exakt sammanhang, men han sade något i stil med Men du är ju skitsnygg, du vet det. Och jag blev så förvånad. För han menade verkligen det. Fast att han nästan bara sett mig osminkad i hästsvans, manchesterbyxor och munkjacka. Och jag blir rädd för mig själv som blir så förvånad.

Just nu tycker jag så jävla mycket om Sarah Dawn Finer. Hon säger att hon är stor, att hon trivs med sin kropp ibland, men att hon allt som oftast får kämpa med självkänslan och brottas mot idealen. Det är så skönt med någon som inte bara är skitglad och stolt över sitt hull, utan någon som faktiskt vågar öppna truten och säga att det kan vara skitjobbigt.

Och jag är ledsen, jag skiter (ja, det är ett överanvänt ord i det här inlägget) högaktningsfullt i vad du tycker. Jag vill inte att någon skriver någon kommentar om att jag är vacker, älskad och duger som jag är, det spelar ingen roll när jag inte själv är med på det. Jag lägger redan allt för mycket energi på att få bekräftelse från andra. Säger hon, och vräker ut sitt innersta i skrift för alla att läsa.

The bäbis strikes back again

Bara tjugo dagar gammal börjar hans mer kolliartade drag ge vika för att ge plats åt en hel person. Helt plötsligt kan man få ögonkontakt och hålla kvar den länge. För den stackare som av någon märklig anledning kan ha suttit bredvid med ett tidtagarur kanske det inte var så många sekunder att hojta om, kanske tjugo stycken, men i min ände av upplevelsen var det magiskt länge. Och stor är han. Har gått upp ett helt kilo nästan och är ingen pyttebebis längre. Ser så galet mycket fram emot att det ska gå att kommunicera mer med honom. Längtar till när han kommer tultandes i hallen när man kommer dit, skrattar och sträcker ut sina knubbiga små armar och vill bli uppplockad och kramas. Men han duger osedvanligt bra nu också, och lite till.

Jag vill göra fina bodys med texter som The bäbis formally known as Krypet, Bajsmaskin, Smelly but cute eller Edere, Purgare, Vomere (som, om jag inte är fasligt felinformerad, är äta, skita, spy på latin). Men han växer ju så jädrans snabbt att de skulle vara för små innan de var levererade. De borde utveckla någon slags penna som man kan skriva direkt på bebisen med istället. Praktiskt och billigt.

V.I.F.

Jag vill inte känna mig som en total fjortis (och när man ändå talar om fjortisar så måste du gå in på Knappnytt och kolla på inslagen, framför allt de om fjortisar och valet), varför jag valt att inte använda den nu för tiden beklagligt ofta använda förkortningen från utlandet, vilken används för att tillönska döda en rofylld vila. Detta, mina vänner, är en sorgens dag. Kvarnen har förlorat sitt tillstånd för att servera mig, och andra som känner sig hugade, alkohol. Nu har aldrig just alkoholen på Kvarnen varit något speciellt att hänga i julgranen (speciellt inte det makalöst sura vinet), men Kvarnen är ju ändå Kvarnen. Det är liksom den första och sista utposten på en och samma gång. Visst är det kul att gå på nya ställen, men om de inte visar sig vara så roliga kan man alltid slinka in på... just det; Kvarnen. Om man inte orkar tjafsa om vart man ska gå, och vill gå någonstans där man alltid har skoj så är det samma ställe man kan ramla in på.

Tydligen har de serverat överförfriskade i allt för stor utsträckning, samt att stället bedömts vara för stökigt titt som tätt. Jag har inte fört någon statistik så mina uttalanden är inte garanterat korrekta, men jag har ändå varit där så mycket att jag har kunnat bilda mig en någorlunda uppfattning. Visst är folk lite på lyset, och visst kan någon bli arg ibland, men inte mer än någon annan stans. Jag tror att en jädrans massa ställen skulle bli av med sina tillstånd om de granskades ordentligt. Jag tycker snarare att vakterna är bra på att inte släppa in de som är för tankade och att eskortera ut de som inte sköter sig. Crap.

Att alla vägar bär till Rom är bara skitsnack, det är Tjärhovsgatan som är the mother of all streets. Vart ska jag nu ta vägen? Jag fryser. Håll om mig, jag är rädd.

Integritetsbrott och cd-stajlande

Jag har världens största integritetsbehov. Ibland är det lite väl stort. Det händer att jag kan tycka att det är jobbigt att ha folk sovandes hos mig (inte pojkvännen dock). Jag tycker jättemycket om människorna, och vill sååå gärna ha dem hos mig, men samtidigt så är det inte helt odelat just när det ska sovas över.

På samma sätt är det med folk som har extranycklar; det är ett big no-no att gå in utan att fråga om lov. När jag bodde i studentkorridor hade jag och bästa H (som bodde vägg i vägg) nycklar till varandra. För henne är det ingen big deal att slinka in till varandra, så en helg när jag var bortrest och hon ville kolla på en film gick hon helt sonika in till mig och lånade en. Jag blev tokig. Dock måste jag säga att det inte var illa menat från hennes sida , för henne var det ju självklart att jag fick göra så med henne. Dessutom fick hon så klart jättegärna fick låna mina filmer. I min värld är enda anledningen till att använda nyckeln oanmäld är att det luktar brandrök... Nu var det ingen fara på taket med oss två, hon fattade gränsen och jag var inte arg på henne, mer så att min integritetsgräns fick sig en rejäl törn.

I fredags gick jag dock emot alla mina egna principer. Jag och J har så klart nycklar till varandra, men vi går inte in och ut som vi vill utan att fråga. Jag hade bakat bullar (kanel till mig, vanilj till honom, för det tycker han är så gott) som jag ville överraska med. Skickade ett sms och ljög att jag hade glömt en grej hos honom och frågade om jag fick slinka förbi och hämta den. Han kunde dock inte svara under kvällen, utan gjorde det så sent att jag redan hade varit där, och jag fattade beslutet att gå dit ändå. Klockan ett på natten kunde man se mig smyga hem till honom iförd rutiga pyamasbyxor med en påse bullar i den ena näven och ett halvdrucket mjölkpaket i den andra. Ställde in allt fint och snällt tillsammans med en lapp som uttryckte min förhoppning om att jag inte hade gjort något dumt. Det hade jag inte, han blev jätteglad. Och dagen efter kom han spontancyklandes innan jobbet med blommor till mig. Jag blir alltid skeptisk som fan när dörrklockan ringer oväntat, men det var en bra överraskning denna gång (istället för grannar som vill dra oss i fördärvet genom att bilda bostadsrättsförening). Han sade att han hade velat köpa 40 rosor, men att de inte hade så många på blomsteraffären då. Tycker nästan att det var lika bra, de tio som jag fick var jättefina och fullt tillräckliga! Ni vet allt det där med svältande barn... Men samtidigt finns det någt som lockar med att ha en sugar daddy. Och vackra kärleksfulla gester är alltid fantastiskt!

I lördags var jag och K ute och hade kalaskul som vanligt. Lyckades med något jag aldrig gjort förut. Det händer titt som tätt att man blir överöst med seriösa förslag (inte så jättevanligt), skamliga förslag (obehagligt vanligt) och erbjudanden om telefonnummer (händer då och då, men folk brukar inte propsa så hårt när man avböjer flirten). Men den här gången kom jag hem med en skiva. Vi pratade med några som var jättetrevliga, men en av dem var väldigt upptagen av att han hade varit med i några filmer och att han och en kompis har gjort en platta. Han hade till och med med sig en i väskan som han tyckte att jag skulle ha. Helt oslagbart! Var tvungen att ta med den hem bara för att det var så otroligt humoristiskt och för att visa J. Kors vad vi skrattade. Men han var faktiskt trevlig, den där cd-killen, även om han var alldeles för självupptagen och ickeödmjuk för min smak.

Gårdagen gick i spontanitetens tecken för mig och J. Det mindre spontana var att vi gick på museum, vilket var bestämt sedan innan. Efter det var det så tokigt fint väder att vi inte ville hem. Det slutade med att vi gjorde följande, i nämnd ordning; åkte upp i Katarinahissen och tittade på utsikten, strosade förbi Mäster Mikaels gata och kollade på de gamla husen, åt god buffé på Hermans på Fjällgatan, tog Djurgårdsfärjan över till andra sidan (Vattnet alltså, vi dog inte. Och fatta att J aldrig har åkt med dem förut!), helt oväntat gick på Gröna Lund och åkte karuseller tills J mådde illa (dvs ett åk i vardera Jet Line och Lustiga huset...), spelade på chokladhjul, massa arkadspel (slalom är roligast) och en såndäringa när man ska smacka till stubbar som ploppar upp (jag blev så adrenalinstinn att jag blev rädd för mig själv). Oj, nu behövs det en ny mening. Efter Gröna Lund tog vi bussen till centralen, gick och handlade på Hemköp, kysstes de bästa kyssarna vi någonsin har producerat i rulltrappan ner i tunnelbanan, åkte hem till J för att käka varma mackor och kolla på Scrubs och sedan avsluta med att gå hem till mig och bada och kolla på ett par avsnitt Scrubs till i sängen. Efter det blev jag omstoppad och godnattpussad innan J gick hem till sig. Makalös dag. Och vinden var så mjuk.