Ibland kan jag känna att det vore så skönt att bara inte finnas till. Ingen risk för panik, jag är inte suicidal och har inga som helst planer på att göra slut på någonting, men det är så mycket som kan bli så jobbigt i livet. Jag blir så trött på allt det. Det är klart att det finns massa bra och roligt också, men just nu skulle jag i ärlighetens namn inte vilja finnas. Eller kanske snarare trycka på fast forward tills det känns bra igen. Kanske en halvtimme, eller några veckor.
Folk säger att man blir starkare av att gå igenom svårigheter. Jag håller med om det en hel del, men det spelar ingen roll. Jag har ingen lust.
Jag tycker att det är svårt att veta vad som är normalt. Det är klart att livet inte alltid är skutt och knätofsar, men hur mycket jobbigheter får man räkna med? Hur många dumma egenheter hos sig själv ska man acceptera, leva med och kanske rycka på axlarna åt? När är det dags att ta tag i dem? Jag vet att många av er säkert tänker att det alltid är bra att ta tag i saker som inte känns bra, men jag är inte så säker. Inte för min egen del i alla fall. I hela mitt liv har jag gjort rätt. Gjort som man ska, och trivts bra med det. När något har blivit besvärligt har jag tagit tag i det. Jag har liksom aldrig fått (eller tillåtit mig själv) att bara vara besvärlig och fel. Måste jag åtgärdas? Kan jag inte bara få vara lite fucked up?
På samma sätt kan det vara lite besvärligt att vara uppväxt i kärnfamilj. Min mamma och pappa lever tillsammans sedan en herrans massa år. Vad jag förstår gillar de varandra också (det gör ju i ärlighetens namn inte alla gifta par). Min syster är gift. Jag kan inte komma på nästan någon i min direkta släkt av far- och morföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kusiner som är skilda. Jo, en har lite allmänna issues, men annars håller alla ihop. Och då vill jag tillägga att jag har en rätt stor släkt. Är min släkt osedvanligt strävsam och trofast, eller vad är grejen? Det är ju inte på något sätt representativt för riksgenomsnittet. Folk lever ihop och är rätt lyckliga. Men vad är det att vara lycklig i en relation? Jag är inte så naiv att jag tror att alla är himlastormande förälskade varje dag. Men något gör ju ändå att de stannar kvar. Allihopa. Det kan ju inte
bara vara trygghet och gammal vana?
Nu får ni inte tro att jag är i göra slut-tagen. Så är det inte. Men ingenting är ju enkelt, som bekant. Min vana trogen att reda ut saker, så är det få grejer som bara får vara. Det är i och för sig i grunden bra att ta tag i grejer, men samtidigt kanske man ska skita i det ibland också. Bara vara. Men det är svårt när klumpen är på besök i magen. Nu känner jag att jag svamlar in mig på sidospår som inte är helt relevanta. Jag vet vad det är jag duckar för. I grunden handlar det om att jag inte kan vara trygg i att jag är önskad och omtyckt bara för att jag är. Det är som om jag alltid går lite på tå och är orolig för att bli påkommen. Att de andra ska märka att jag inte är så rolig att vara med, och att jag inte ska få fortsätta leka med de andra barnen. Det är nog alltid lite så, men det blir extra tydligt i kärleksrelationer.
Det som gör mig så frustrerad är att jag inte vet om det är jag som måste ta tag i det, eller om det är människorna runt om mig som inte har gjort det de "ska" för att göra mig trygg. Som jag tidigare skrivit är det ju inte helt ovanligt att folk blir perplexa när de fattar att jag kan vara osäker. Alltså har de inte riktigt bemödat sig, eller fattat värdet av, att langa över lite bekräftelse. Och samtidigt vet jag, jag vet det så väl, att det inte spelar någon roll hur mycket bekräftelse de än öser. Det kommer aldrig räcka om jag inte grundar det i mig själv först. Och jag
vet redan att jag gör massa bra saker. Jag behöver veta att jag bara är ok. Att jag är bra. Som jag är. Bara därför att. Och jag vet att jag måste göra det själv. Ingen kommer göra det åt mig. Men samtidigt så blir jag så jävla förbannad på att jag alltid måste ta tag i allting själv. Kan jag inte bara få vara fel? Får vara liten? Får vara helt åt helvete ute och cykla? Är det så jävla mycket begärt?
