En Polsk rapport

Forst och framst sa ar det lite brist pa ringar och prickar att slanga upp ovanfor vissa bokstaver. Det kanske finns nagot knep, men det kanner i ala fall inte jag till...

Befinner mig just nu i Polen. Igar var vi i Auschwitz och idag i Birkenau. Svart att fanga saker i ord. Det ar sadana vidrigheter som vi manniskor kan utsatta varandra for!!! Jag kan inte forsta vad som kravs for att en vanlig manniska, som du och jag, ska kunna utfora dessa bestialiska dad. Det varsta ar att sa mycket ar sa genomtankt och utstuderat grymt och fornedrande, samt den fruktansvarda effektivitet, med vilken man mordade manniskor. Vad skulle kravas for att jag skulle bli sa dar avtrubbad? Vad skulle kravas for att du skulle kunna doda en mamma och hennes nyfodda barn med giftsprutor rakt in i hjartat? Och vad ar det som gor att vissa ger upp och att vissa klarar av att kampa emot?

Forra gangen jag var har kande jag mig ratt robotartad, det var svart att vara nara kanslorna. Den har gangen kunde jag grata. Barnkladerna. Alla skor. Bilden pa kvinnan som hon sag ut innan, pa semester med familjen, och hur hon sag ut nar lagret hade befriats.

Det svara ar att halla kvar kanslan och upplevelsen nar man kommer hem. Att inte bara glomma bort och sortera in det i bakhuvudet och ge plats at viktigare saker. Som Desperate Housewives och rodvin.

Å revoarr

Nu åker jag snart. Eller snarare på söndag. Till Polen. Det innebär att jag kommer att blogga avsevärt mindre under en vecka eller så, typ inte alls. Men frukta icke, jag kommer åter. Se det snarare som en chans att verkligen få sakna kon, samtidigt som du kan vila i tryggheten att båset snart kommer fyllas igen.

Det tar emot lite att skriva idag, eftersom jag vet att varje nytt inlägg kommer att putta Giffelglädje-inläggget längre ner, och det är en så attans snygg bild att ha tillsammans med den gröna bakgrunden. Jag vet, jag vet, jag är knäpp, men det är ok. Jag gillar detaljer, så är det bara.

Annars är det fredag och det är ju alltid bra. I afton skall jag inmundiga hemgjord hummersoppa med de parentala enheterna, varefter ett större antal vinglas skall snudda mina läppar i H's sällskap. Av nostalgiska traditionsskäl ska vi bege oss till Kvarnen, så om ni kommer dit kan ni räkna med att springa på oss. Ifall att du inte hittar oss direkt kan du fråga vem som helst där efter de svårt smarta och charmerande damerna som minglar runt inne på H2O, glor med finess på ölhaket eller dansar nere på Eld så att svetten lackar och alla vill ha oss (fast de får tamejtusan inte talla, för då armbågas vi!), då kommer de peka er i rätt riktning direkt.

Giffelglädje

Idag var jag på Konsum på Östermaaaaaalm. Jag känner mig alltid lite fel när jag är där (Östermalm alltså, inte Konsum). Lite off. Lite sunkig. To top it of var jag på NK innan, var tvungen att slinka in på Forex där. Lite klassresevarning. Fast inga fulla nior. Inte heller någon förändring i min egen samhällsklass. Snarare så att jag var på resa, på utflykt, för att hälsa på i andras klasser. Och jag är andraklassens. Haha. Vet inte om någon annnan tänkte så om mig, oftast är ju ens egna nojor just bara ens egna. Jag var ute på shoppingrunda för att hitta ett bra andaktskors att ta med på Polenresan. För er som inte är så värst kyrkligt bevandrade kan jag berätta att det inte direkt vimlar av dylika kors på Åhléns och så, därav att jag var tvungen att flänga runt och slutligen landade i de fiiinare delarna av hufvudstaden. Till slut hittade jag ett acceptabelt exemplar, och beslöt att fira med att halka in på tidigare nämnda Konsum för att införskaffa någon slags dryck. Väl där inne var det som om himlen öppnade sig och en änglakör sjöng medan de bars fram för min syn. De är här nu. Tjoho.


Livet blir alltid lite bättre när man får käka saffransbullar med mandelmassa i. Nu var det visserligen bra innan (den enda smolken som går att skönja i bägaren är faktumet att jag har två små olivoljefläckar på min ärm efter luncheskapaderna), så det innebär att allt gick från att vara bra till att bli väldigt bra.

Ska masa mig iväg till Wallmans snart och se pojkvännen sjunga, spela och charma brallorna av alla medelålders damer. Och jag ska fasen inte bli sotis, men om han ger mig en sådan där fejkblink med ena ögat så kommer jag peta ut det med min gaffel. Ehm. Japp...

Jag har sett alldeles för lite (och då har jag ändå kollat massor) på konsert-DVDn med Robbie Williams där han sjunger massa Sinatra och liknande tillsammans med en stor symfoniorkester. Jag blir trollbunden. Hänförd. Det är så jäkla bra! När har sjunger "I will talk & Hollywood will listen" har jag ståpäls i själen, och när han avslutar med "My way" och nästan börjar gråta på slutet kan jag liksom inte vara någon annan stans än just i den stunden.

Jo, förresten, jag vill bli triss-miljonär. Glömde säga det.

Varje dag är jul

Jag gillar att vara kompledig på måndagar. Dels får jag ju träffa den människa som är bärare av rollen pojkvän. Men på något sätt så är det också extra lyxigt att vara ledig på måndagar. Även om jag jobbat på söndagen. Lite som att skolka, men helt legitimt.

Det bor massa lövbiff i min mage. Den är fullproppad och putar ut sådär lagom mycket.

Har haft heldag på Outleten i Barkarby samt IKEA. Köpte ett par träningsskor som faktiskt ger stöd i hela hålfoten. Det blev ett par fina byxor från Polarn och Pyret också. Rea. Hundra baloobas. Bästa priset ever. Men jag måste sy upp dem. Jag måste ALLTID sy upp byxor. Jaja, det är lättare att sy upp byxor än att sy ner dem. Det enda inköpet som inte var planerat var en rulle omslagspapper på IKEA. Måste vara personbästa. Hur som helst så var det en mysig dag. Ett bestående intryck är att jag vill ha chokladbruna lakan i bomullssatin och att jag vill måla mitt vardagsrum vitt och köpa ljusgröna soffor. Och bruna grejer. Jag vill ha chokladbrunt och grönt, and plenty of it.

Förkylningen försvann tack och lov nästan lika fort som den kom. I onsdags och torsdags mådde jag purjo, i fredags och lördags bara scharlottenlök och helt ok på söndagen. Nu är jag bara lite eftersnörvlig och hostig, men det är man ju mest hela tiden så här års. Man blir väl av med det lagom till när vitsipporna slår ut.

Det var så fint på IKEA med alla julgrejer. Pojkvännen frågade om jag inte tycker att det är lite tacky och smaklöst i alla fall. Jag höll med om att så onekligen är fallet, men ändå är det något i mig som blir alldeles skuttigt av det. Jag ska ha glöggfest i år har jag bestämt. En söndagseftermiddag tror jag, det är en underskattad tid att ha kalas på. Då ska jag baka mina oerhört populära saffransskorpor som jag norpat receptet till från en f.d. kollega. Tack för det!

Och den snörvlande framtid är vår

Jag har ont. Under näsan. Darn you, känsliga hud! Att man dessutom aldrig lär sig och envist snyter sig i toa- eller hushållspapper i början. Sedan är det kört. Har lock för öronen mest hela tiden också. Och det är minsann synd om mig. En hel del. Är bjuden på maskerad imorgon, men icke. Jag måste kurera mig.

Igår blev jag entledigad och fick gå hem vanlig tid istället för 22.30. Det var bra. Låg på soffan och kollade på veckans inspelade avsnitt av Cityakuten och Desperate Housewives. Pojkvännen tjatade in sig för att pyssla om mig. Jag är inte så värst keen på att bli ompysslad när jag är sjuk, men beslöt mig för att ge honom en chans. Han lagade mat åt mig. Det bästa var att han ställde ett ljus på brickan. Det är kärlek. Sedan köpte han dajm till mig, fast jag vet inte om det gills riktigt, för han gick faktiskt främst för att köpa glass och chips till sig själv. Hur som helst så var det helt ok att bli ompysslad lite, framför allt känslan av att han faktiskt vill göra det.

Om en liten stund ska jag ta min stackars nariga näsa, gå till apoteket och köpa mer nässpray och sedan halka iväg till vårt kapell och snacka med 20+gruppen om hur ens tro kan ta sig uttryck i vardagen. Intressant må jag säga.

Imorgon ska jag vara kompledig. Och på måndag. Ska visserligen tjänstgöra i mässan på söndag, men det tycker jag om ändå, så det känns som att jag får en hel fyradagars helg, bara sådär. Tjihoo.

Om 1½ vecka flyger jag till Polen med några av kidsen. Vi ska till Auschwitz och Birkenau i knappt en vecka tillsammans med två andra församlingar. Totalt blir vi 65 personer... plenty många. Ska bli intressant att åka tillbaka, och att denna gång ha mycket mer tid till att lära sig och ta in. Bra och nyttigt. Men likaväl skönt att vi också ska halka runt i Krakow och gå ner i den balla saltgruvan, för att väga upp allt det tunga.

Tjosan, vad jag nyser!

Bacillusker

Jag är torr i halsen, på det där sättet när det inte spelar någon roll hur mycket läckerol man käkar (OBS! Kan ha "lätt" laxerande effekt...) eller hur mycket vatten man dricker. För mig är det det säkraste tecknet på en eventuellt annalkande förkylning. Nu har torrheten (den i halsen alltså, oroa er inte, jag är fortfarande skitrolig) fått sällis av nässnörvel. Jag ska nog bege mig hem alldeles strax och sörpla i mig lite c-vitamin och echinagard. För det är ju inte alls läge att vara sjuk. Det är ju aldrig läge, men just nu är det särskilt illa. Ungefär som; Ni är den bääästa publik vi nååågonsin haft (och det säger jag inte bara för att vara snäll). Nu är det i ärlighetens namn inte så illa. Det jag verkligen vill och behöver vara frisk för är för att se pojkvännen spänsta runt och sjunga på scenen på söndag + att jag måste vara allert när jag ska åka till Polen på söndag i nästa vecka. I övrigt kan jag vara hur sjuk som helst nästan, men jag vill helst slippa. Eller förresten så har jag ett hembesök och ett själavårdssamtal nästa vecka som inte direkt går att lägga över på någon annan heller. Men blir man sjuk så blir man, och de flesta brukar förstå.

Jag skulle vilja kunna leva på Noblesse med apelsinsmak.

När jaaag blir stooor....

... ska jag nog bli personal shopper. Eller inte. I mitt tycke gjorde jag dock ett mycket bra jobb idag! Har konstaterat att detta måste vara det bästa sättet att shoppa på; man får tycka en jävla massa, men man behöver varken bli varm av att klä av och på sig och prova allt + att man inte behöver betala för hela faderullan. Nu är det dock så att jag redan har mitt drömjobb. Men ändå. En annan karriär som skulle funka skitbra vore att starta en organisationskonsultfirma. Jag är skitbra på att organisera både abstrakta projekt och rent fysiska grejer. Ge mig ett rörigt förråd, plastbackar och en sådan där Dymo-grej som man skriver textremsor med, så blir jag alldeles till mig!

Nu har pojkvännen just visat sina nya kläder. Han är galet tjusig! I did good!

What's the deal?

Vad är grejen? Jag verkar ha ett otroligt masochistiskt drag som gör att jag väljer tidsmässigt otillgängliga personer att inleda relationer med. Den senaste tiden (för att vara mer bestämd, de senaste åren) har jag hamnat med folk som inte kan ses så mycket. Jag vill tro att de faktiskt ville träffa mig, men att de hade olika förhinder (typ att jobba så mycket att de kreverar, eller att bo 40 mil bort - eller som han själv så fyndigt sade; jag är geografiskt oattraktiv). Nu är det inte så värst mycket bättre. Tiden är svårpusslad. Jag tycker inte att jag har några övermänskliga krav i stil med att ses flera gånger i veckan och att göra allt tillsammans, så därför har jag dragit slutsatsen att jag tenderar att träffa personer med scheman och andra förutsättningar som inte är helt lättförenliga med mig och mitt liv. Och varför ger jag mig då in i det? Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Men det är onekligen så att jag hellre är med någon jag tycker om men träffar sällan, än att vara tillsammans med ett pucko, alternativt en bra snubbe som jag dock inte är kär i, som kan ses stup i kvarten.

I lördags var jag ute med K och drack vin. Vi var fabulösa. Det kan ha att göra med att vi drack tre drinkar på 20 minuter innan vi gick hemifrån mig, men jag är inte säker.

På söndagen hann jag med följande saker;
*Vakna
*Vara bakfull
*Titta på TV
*Dricka Treo
*Äta frukost
*Säga hej då
*Glo
*Titta på tusen avsnitt av Project Runway (Jay vann, thank God!)
*Glo lite till
*Ligga på min säng och stirra apatiskt
*Sparka i höstfärgade lönnlöv som låg på marken
*Sitta på en bänk i den fantastiska höstluften och ha en livskris
*Glo ännu mer
*Skita i att diska och städa (kände att jag inte riktigt klarade av att ha för ordnat omkring mig)
*Äta helt ok pasta med citronsås
*Lösa korsord
*Glo even moore
*Lösa mer korsord
*Prata i telefon
*Vrida mig i sängen
*Gråta en skvätt
*Somna

En devis som jag tror på är att det i grunden är ensamt att vara människa (ingen annan kan ju liksom veta hur det är att vara du), men att det kan vara fantastiskt att dela den känslan med andra. Eller som Marit säger; Let's be alone together. Och så är det ju, men även om det är ensamt att vara själv, så är det fasen så mycket mer markant att vara ensam när man inte är det.

Nya barn i kvarteret

Sist skrev jag om New Kids on the Block. Fick en frågande kommentar från någon anonym om jag minns vem jag fick biljetterna av. Detta får mig att tro att det är min älskade moster, tillika extramamma som är anonym av sig, eftersom det var henne och hennes familj jag fick biljetten av. Om det är så att man inte vill vara anonym så kan man klicka på "other" när man ska skriva kommentaren och ange sitt namn (eller ett ballt alias), man behöver inte skriva någon web-adress. Om man vill fortsätta vara lite hemlig går det så klart också bra. Så, det var dagens undervisning. Nu åter till det viktiga.

Jag tror att jag fyllde 12 år. Vi firade mig. Jag hade på mig en cerise kavaj utan slag. Det finns bildbevis. Jag fick ett paket i kassettbandsfodralsstorlek, och det skramlade precis som en kassett gör. Här drog jag snabbt slutsatsen att det var någon slags musik som jag skulle kunna pilla ner i min bandspelare (som mamma och pappa envisades med att kalla bergsprängare fast att den knappt skulle kunnat flytta på minsta lilla gruskorn, men det är bara lite sött såhär i efterhand). Alla andra måste vetat vad som komma skulle, för det finns två kort tagna i serie (kan en serie bestå av bara två bilder?). På det första kortet är jag en glad, korthårig ceriseklädd ung dam som med ett stort leende håller på att öppna ett paket. På det andra kortet står jag halvt upp med uppspärrad blick och en mun som ser ut att rymma en tennisboll eller två. Om det hade gått att höra skriket hade även du förstått poängen med öronproppar. I ett kassettfodral (med lagom skramlande stenar, era sluga jäklar!) ligger en biljett till NKOTB's konsert i Globen. Undrar om jag någonsinn kommer vara så lycklig igen som jag var just då. Jag hoppas att jag kommer vara det, men jag vill bara illustrera hur otroligt lycklig jag blev. Inte bara glad, utan lycklig.

Jag hade hela mina väggar tapetserade med affischer och bilder av dem. När jag fyllde år ville jag inte bli väckt av familjen som sjöng på morgonen, så jag ställde min bandspelare... förlåt, bergssprängare, på timer så att Jonathan Knight (han var den blyga och känsliga) skulle väcka mig med att sjunga Happy birthday. På nyårsafton sköt jag iväg mina rakter till Joe's ära, han fyllde år då. För mig var det relevant att denne Joseph MacIntyre rent hypotetiskt åldersmässigt skulle kunna vara min bror, i och med att han var född 31/12 1972 och att mina föräldrar träffades 11/1 1972. Dock var det i ärlighetens namn lite inscestuöst att tänka så i och med att jag nog var lite förälskad i honom, sådär som man kan vara när man är strax under tonåren. Det jag vill få fram är i alla fall att NKOTB var en tämligen stor del av mitt liv under en, visserligen väldigt kort, men intensiv period.

Det gjorde mig inte ens något att jag bara hade en biljett och fick gå själv. Jag minns att jag tänkte att jag ändå kunde prata dagen efter med klasskompisarna som hade biljetter på andra platser i Globen, och att jag kände sådan gemenskap med de andra runt mig, så jag var liksom aldrig ensam. Måste säga att det var rätt morskt av mig att gå alldeles själv på Globen första gången och att inte vara rädd för att hamna fel. Det får mig att tänka på en annan anekdot om när jag flög första gången. Jag var nog tolv då också och flög ner till en kompis i Falkenberg (fast man flög nog till Halmstad). Jag blev lämnad på Arlanda, och sedan klarade jag mig helt själv. Jag var tamejtusan ett kompetent barn, men det är en annan historia.

Under konserten sattt mamma på föräldradagiset i annexet och mötte mig efteråt. Jag var så hes att jag knappt kunde säga ett ord, och så lycklig att jag kunde känna hur själen glittrade. Jag kan nästan fortfarande känna det. Vi åkte hem, men missade 11:an och fick åka 10:an till Sundbybergs centrum istället. Jag minns att rulltrappan där var trasig och att vi fick gå upp, men att vi var tvungen att pausa halvvägs eftersom att den är så himla lång. Jag kommer ihåg att jag kände mig så stor som klarade mig själv, och att jag fick vara ute så sent med mamma på en vardagskväll, och att vi hade varit så tokiga att vi tog fel tunnelbana. Jag minns allt så väl.

Jag har övervägt lite att skämmas för den där perioden, och skulle jag bli såld på NKOTB nu (och då inte bara en liten stund av nostalgiskäl) så skulle jag i ärlighetens namn söka upp psykiatrisk hjälp, men jag har ändå valt att vara glad över att jag fick uppleva så mycket glädje, så mycket eufori. Det blir liksom inte på samma sätt när man är vuxen. Man går inte upp i saker och ting lika förbehållslöst. Man är mer förnuftig. Mer jordad. Och tur är kanske det, men då är det fantastiskt att kunna tänka tillbaka och bli alldeles varm och upprymd i magen av att minnas när jag stod där inne, skrek och var så lycklig som bara ett barn kan vara.

Aaron, en väldigt stor liten hjälte

Men kors i jösse namn! Två inlägg på en dag!

Egentligen handlar allt om att jag vill lära mig att göra länkar, och nu har jag förhoppningsvis gjort det. Istället för att länka till något meningslöst (recept på pannkakor i ICA's receptbank) eller något obehagligt (Moderaternas hemsida) så tänkte jag att ni (ärade läsare (observera här hur jag på ett föredömligt sätt överdoserat parenteser)) ska få läsa om Aaron.

Aaron är en fantastiskt märklig ung man som delar med sig av sin kunskap när det gäller bland annat orientering, flyttahemifrånplaner och vikten av att leka och äta mycket glass. Efter läsning renderade han följande kommentar från min högt aktade vän K (som för övrigt är bäst i världen på att vara syrlig och vitsig i skrift); "Oh my god, den där Aaron vet verkligen vad han pratar om. Jättegulligt måste jag säga, och det bevisar också min tes om att alla barn är idioter. Trevliga, förvisso, men helt väck i skallen." Kunde inte sagt det bättre själv. Ni som inte har läst ska göra det, och ni som redan har läst ska göra det igen. Läs först här och sedan här.

For the love of Marit

I knew it! Jag visste att det skulle bli en bra kväll, men inte sååå bra! Jag måste, utan någon större tvekan, säga att det här lätt var min allra bästa konsertupplevelse. Marit Bergman är för bövelen det bästa som hänt mänskligheten på lääänge.

Till att börja med var båda förbanden riktigt bra. Sedan fick vi vänta alldeles för länge, och jag drog mig till minnes varför jag inte alltid är helt pigg på konserter. Men allt blev förlåtet. Marit öppnade med min favoritlåt från nya plattan (You can't help me now) och fortsatte sedan att köra över oss som en ångvält som fullkomligt manglade ner energi, känslor, ord och musik. Några lugna sånger var bra att andas lite i, men det är euforipopen som hon är så galet bra på. Vanligtvis blir jag trött i fötterna, aktar mig för tinnitus medelst hjälp av öronproppar och konstaterar att det är behagligare att lyssna på plattorna. Icke så denna afton. Jag hoppade. Svettades. Sjöng med så att jag trodde halsen skulle ramla av. Sket i öronpropparna (konstaterade att om det är något som ska ringa i mina öron i all evighet så är det det här). Sveptes med. Och helt plötsligt var det slut. Inte en tanke på tiden som gått. Bara ett nu. Makalöst bra!

Bästa orden stod dock Consequenses för; "You don't fall in love, you've got to throw yourself in". Så snyggt att jag var tvungen att skriva ner det i mobilen.

Var på konserten med S. Hon är det bäst tänkbara konsertsällskapet när det gäller Marit. Hon är lite som jag. Kär så det stänker om det. Vi satt och konstaterade för oss själva att alla de andra tror att de älskar Marit och hennes musik, men att de inte förstår att de i verkligheten inte gör det. Inte om man jämför med oss. Jag tycker det är sunt att vara besatt av en artist. Jag har faktiskt inte varit det sedan New Kids on the Block.

Tack S för kalasbra sällskap. Tack Fnula för att du gav mig Marit. Tack Marit.

Tack. Tack. Tack.

Men jag har ju inte ens någon guldfisk!

Ibland är det så mycket att man blir alldeles yrslig.

Först och främst vill jag credda mig själv som har varit så galet duktig och tränat mycket senaste veckorna. Igår måste jag gjort något rätt med benpressen, för jag har lite lagom med skön träningsvärk.

Jag var galet overdressed i fredags, och det kändes bra ändå. Skönt när man är som man är. Det blev en fantastiskt trevlig kväll i alla fall. Åkte hem senare än jag hade trott, och varmare i magen än jag förväntat mig. Inte så att jag hade tänkt något annat, men det är alltid najs när saker blir bättre än vad man trott.

Gårdagen och natten var full av stora känslor åt alla håll och kanter, och stora ord av det braiga slaget. Inser mer och mer att jag har fel i huvudet och att en particiell lobotomi skulle vara att föredra. Synd bara att man dreglar så attans mycket efteråt.

Blev förresten upplyst om att det där lilla gnaget i magen inte behöver ingå i att vara människa. Vet inte om jag ska bli hoppfull eller känna mig knäppare. Hm. Eller så är det helt enkelt olika. Ibland känner jag mig mest bara olik mig själv. En skum sak med mig är att det är så viktigt för mig (egentligen mer än vad jag vill erkänna) att andra tycker om mig. Det är inte så skumt i sig, det skumma är att jag dock inte är beredd att ändra mig för att göra fler till lags. De flesta som har stort behov av att vara omtyckta brukar ju slå knut på sig själva för att passa in. Jag fortsätter att bara vara jag och istället stundvis må purjo när allt inte funkar med alla.

Mitt eviga gissel är att vara för snabb. För snabb i ord. För snabb i tanke. Det är liksom inte mitt fel att det mesta i mig sker i ett sjujävla tempo. Trots att det inte är mitt fel får jag ta smällen när folk inte orkar hänga med. Blä.

Dagens mer eller mindre förtjänta martyrpris går till... *trumvirvel* MIG! Tjoho. Jag vill tacka min guldfisk som alltid är där för mig, och min svajiga självkänsla - utan dig hade inget av det här varit möjligt! Ehum...

För övrigt kan jag berätta att jag ska åka till Prag i december. Ska bli otroligt skoj och mysigt! Dessutom ska jag gå och se Marit ikväll. Marit. Maaaaarit. Det kan inte hjälpas, men jag är nog tamejtusan lite kär i den kvinnan.

Ska man behöva må så här?

Någon som vill ha fruktnickel? Anyone?

Jag har ont i nacken. Ett lättare fall av nackspärr, eller nackskott om någon så föredrar. Jag föredrar det inte och vill gärna återfå full rörlighet. I ärlighetens namn skulle jag faktiskt nöja mig med att bli plain full.

Ikväll ska jag på middag tillsammans med mina diakonkollegor och deras fruar. Jag ska gå själv. För min pojkvän jobbar minsann på helgkvällar... hm. Tur att jag i alla fall är bundis med ena frun och att jag är så rolig att jag knappt kan bli ett femte hjul. Jag ska ha på mig en fin klänning, med risk för att vara overdressed. Men det är så sällan man får läge att ha på sig klänning att jag ändå passar på.

Idag har de utsett alla ministrar och grejer. Det som känns genuint obehagligt är att jag tycker att Carl Bildt är ett bra val till utrikesministerposten. Hela mitt inre skriker och bökar emot när bara en endaste liten fiber av mig tycker att någonting högerpolitiskt är bra. Visserligen är det endast under rådande förutsättningar (läs: det galet felaktiga valresultatet) som det är ett bra alternativ, men ändå.

Jag skulle vilja klämma fram ett kul tema som aaaaalla läsare skulle bli fnissiga och inspirerade av. Det går inte så bra. Ju. Jo, förresten så kan jag med kraft framföra min åsikt att Kanal 5 snarast måste (MÅSTE) börja sända nya avsnitt av Greys Anatomy!

Hej då.

Gäääääsp

Har ni någon gång varit andradagsbakis? Ni vet när man super på fredagen och fortfarande vadar runt i efterdyningarna på söndagen. Man är ju inte 20 längre, som jag brukar säga innan jag får stryk av mina medelålders vänner. Sådan är jag i alla fall idag, fast inte bakfull, utan trött. Sov skräpdåligt natten till onsdag, och då hjälper det inte att jag sov bra i natt, tröttheten släpar med i ett par dagar. Tur att jag ska gå hem vid lunch. Ska nog ta en tupplur och kolla på film.

Vi hade personalmöte i morse. Generellt har jag inget emot möten, om de inte är dåligt strukturerade, för då är det nog bland det värsta jag vet. Hur som helst så skulle det hålla på till tolv. Jag gäspade. Drack vatten. Käkade läckerol. Bytte sittställning. Planerade in när jag skulle gå på muggen och blaska vatten i ansiktet. Min mentala närvaro var inte den bästa, skulle man kunna säga. Då hände det. Plötsligt. Ungefär som i trisslottsreklamerna. Mötet avslutades redan klockan halv elva. HALV ELVA. 10.30! Och så finns det de som inte tror på Gud...

Skit-misär-onsdag

Idag har jag lite mer heavy shit att bjucka på. Inte bara varma reflektioner om föräldrar på för små stolar. Vaknade i morse. Eller förresten, räknas det som att vakna när man knappt sovit? Sov galet dåligt i natt, och det blev sannerligen inte bättre av att vi hade strömavbrott. Inte för att det stör så värst mycket när man ligger i sin säng med lamporna släckta, men ändå. När jag sover dåligt ramlar tankarna iväg. Denna gång blev jag lite nojig över att det skulle vara ett massivt fel och att jag skulle vara tvungen att leva i mörker och med ruttnande mat i flera dagar. Strömavbrottet höll i sig i nästan en timme. Det räckte. Vaknade, gäspade, sträckte på mig och tänkte att det här nog blir en strålande dag. Inte. Nacken värkte och sömnigheten dominerade galet mycket. På något sätt ramlade jag ner i ett mentalt hål, större än på länge. De flesta har väl mått purjo, så ni kanske kan relatera till det. För er som inte har testat (och det borde man faktiskt göra någon gång i livet, det suger, men gör en till en bättre människa i längden) kan jag berätta att det inte är helt lattjo när massa dumheter trängs inombords; känslor av att vara ful, äcklig, tråkig, jobbig, i vägen, besvärlig och oönskad. När det är så mycket, i ärlighetens namn relativt ogrundade grejer, som tar plats så finns det liksom inget utrymme för att känna att jag kanske ändå duger bara för att jag är jag. Tanken och intellektet är förnuftiga, men magen knyter sig och jag vill bara gråta. Fast det kommer inget.

Stackars J, pojkvännen alltså, som fick börja sin morgon med att se mig ligga som en boll på sängen och knappt svara på tilltal mer än med huvudskakningar eller axelryckningar. Men sådan är jag nog. Det här måste få komma ut ibland. Jag måste få gräva ner mig i det. Sedan är det rätt bra. Nu är det helt ok igen, men jag är otroligt trött, inte riktigt närvarande och har ont i nacken. På något sätt så tar det mer än man tror att må dåligt.

Måste förresten credda K, a.k.a. storasyster Björk, för gårdagskvällens gemytliga sällskap och för kalasbra presenter. Fick Jonas Gardells platta. Karln kan absolut inte sjunga, men han bara etsar sig fast inne i mig. Tycker så galet mycket om hans ord.

Något som är lite trist är att J och jag uppskattar musik på så otroligt olika sätt. Han lyssnar på melodier, harmonier, arrangemang och sånt. Jag lyssnar på texter och tycker att melodier är ett fantastiskt verktyg för att lyfta fram texterna ännu bättre. Han är musiker, utbildad och äckligt begåvad, och det är ballt som fan. Det som är så jävla dumt är att jag får mindervärdeskomplex och känner att mitt sätt är lite mindre värt. Jag är så van att vara om inte bäst så i alla fall bra. Nu ligger jag i lä så att det stänker om det. Big time. Vi snackar kemtvätt av allt man har på sig när han kör förbi. Det stör mig att det stör mig. Jag vill vara sådär galet trygg och ball och bara förstå att jag också duger. Varför ska det vara så jävla svårt att banka in i mig??? Dessutom är det inte alltid så lätt att ha lite semi-kass självkänsla när man samtidigt har skitbra självförtroende. Folk märker det liksom inte och tror att man pallar nästan allt. Så är dock inte fallet. Det är nog mitt livsmål; inte att resa till vissa ställen och uppleva grejer, utan att bli rotad och trygg. Någon som har ett bra tips på hur man gör? Anyone?

En alldeles ovanlig måndag

Igår gick jag förbi ett dagis, eller förskola som det väl heter nu för tiden. Annat var det när jag var ung. De hade tydligen föräldramöte. Massa vuxna sitter i en ring på pyttesmå stolar. Knäna är i nivån med hakan, och de såg ut att försöka upprätthålla någon slags värdighet och vuxenpondus medan de mumsade på en hembakad kaka som såg ut att ha chokladsmak. Det såg så utomordentligt fånigt ut, och samtidigt är det rätt vackert med engagerade föräldrar som vill ta del av sina barns vardag. Jag kommer ihåg när jag själv gick i lågstadiet och det skulle vara föräldramöte på kvällen. Vi städade i bänkarna så att det skulle vara fint (föräldrarna satt ju alltid vid sitt eget barns bänk). Jag brukade rita teckningar eller skriva söta lappar och lämna till dem under locket. Shit, vilket bra barn jag var! Över huvud taget har jag börjat bli tvungen att omdefiniera mig själv. Har alltid vägrat erkänna att jag är romantisk och hårdnackat hållit fast vid att sånt krafs inte är för mig. Men nu har jag blivit upplyst om att det tydligen räknas som romantiskt att baka frukostbröd åt sin partner medan han sover, att stoppa in vykort i hans brevlåda tills när han kommer hem, eller att säga söta saker vid rätt tillfälle. Who could have known?

Gratis är så jäkla gott. Allt som oftast är det rätt najs att vara jag. Under två dagars tid har det varit ännu bättre. Söndagens afton spenderades på Orionteatern och deras nycirkusföreställning ”Fusk”. Den var bra. Dessutom var den gratis. Det är inte så jäkla ofta man blir bjuckad på gratisgrejer för att man jobbar i kyrkan, så det gäller att ta chansen. Förresten fick en kompis till mig gratis dog tag till årets Pride. Han hade på sig kragen, halkade över till biljettluckan och sade ”Svenska kyrkan” och så var saken biff. Jag ska nog köra samma moove nästa år. Fast det går inte förresten, jag och min jäkla krage är på läger då. Hur har de mage att lägga konfirmationsläger över Pride??? Bättring, för bövelen! Åter till cirkusen. Jag fattade inte ett jota av själva storyn, om det nu fanns någon. Min danska är inte den bästa, men hon sjöng väldigt fint. Dovt och lugnt. Musikerna spelade attans så många instrument var. Och dessa saker som artisterna gjorde med sina kroppar… Jeebus! Själv kan jag bara spela gitarr, kazoo, lite ukulele och göra kullerbyttor. Jag får nog inte jobb i deras ensemble. Hur som helst så var det riktigt bra. Under ett trapetsnummer tror jag nästan inte att någon i publiken andades på flera minuter.

Igår var gratis också gott. Var på en Stand up-historia med Babben Larsson, Lennie Norman och Adde Malmberg. Som alltid när man bara halkar in på gratisgrejer hinner man varken få koll på vad man ska göra eller skaffa sig några större förväntningar. Kors i jösse namn vad jag skrattade. Jag brukar annars vara liiite svårflirtad med sådan sorts humor, men här var det bara att kapitulera. När jag blir stor ska jag gifta mig med Babben. Efteråt gick vi och drack öl. Eller, jag drack vin, men skämdes lite för det. Jag måste lära mig att uppskatta denna skummande dryck snart. Gillar dock konceptet ”att ta en öl”, även om det råkar vara vin i mitt glas. Anywho, jag fick träffa ett par av pojkvännens kompisar, och det var sannerligen gemytligt. En sådan där bra kväll som man mår bra i magen av. Och så avslutades den med massa kramar plus moms, innan jag slängde ut honom så att jag skulle få sova. Det är så galet bra att ha en pojke som bor alldeles nästgårds. Jag ska nog alltid se till att ha pojkvän boende inom två minuters gångväg. Jag skulle så klart kunna spara den jag har, han är faktiskt ett synnerligen bra exemplar.

Jungfrubloggningen

Jag har länge kämpat emot. Försökt säga nej. Bestämt nej. Ivrigt påhejad av horder av folk (Nåja, en person i alla fall. Och sååå ivrigt var det kanske inte. Men tack ändå Nyaga.) så har jag gjort slag i saken och startat en egen blog. Alla har en nu för tiden. Man ska ju det.

Pojkvännen upplyste mig om att han inte förstår poängen med bloggande (Hur många g’n är det egentligen? Feel free att upplysa mig). Jag övervägde att säga att jag inte förstod poängen med honom. Men det sade jag inte. Dels vore det rätt taskigt, och dessutom är det inte ett dugg sant. Om jag ska vara riktigt ärlig, och det ska jag nog vara – strävan efter att inte ljuga i onödan är ett galet bra skäl att tala sanning, så tänkte jag det inte ens. Förrän i efterhand. Och då bara för att jag tyckte det var lite vitsigt. Jag är sådan att jag inte kan hålla truten om jag kommer på något vitsigt. Why waste a good spydighet, liksom? Folk som inte tycker att de själva är roliga är antingen lögnare eller lite lätt dumma i huvudet. Om man inte tycker att skämten är kul öppnar man väl inte truten. Eller?

Jag lider i den lilla stunden som är nu av prestationsångest. Nu när jag äntligen har skaffat en virtuell hang out så måååste jag ju leverera något klatschigt, genomtänkt, eller i vart fall något som inte skriker av patetisk desperation över att vilja bli läst och sedd. Hm. Det går så där. Får utgå från att man har en liten startsträcka innan man får in den rätta feelingen.

När jag skulle registrera det här jäkla åbäket så förvånade det mig storligen hur många olika adresser man INTE fick ha. Ok att det inte funkade med bara lena, men hallå. Jag testade de mest suspekta varianterna och fick som svar endast ett brutalt nej (utan motivering varför det inte gick), samt en massa ännu skummare förslag. Tänkte att jag skulle försöka fly från detta alias som jag nu ändå dragits med ett tag. Men det är som om världsalltet, i alla fall den del som är stationerad på nätet, vill säga mig något. Jag tar ödmjukt emot hinten, reser mig stolt upp och säger med stadig stämma ”Hej, jag heter Lena (det är här ni ska säga ’Hej Lena’), och min pappa brukade kalla mig Lenaloppan när jag var liten.” Så, nu vet ni. Saker är som de är, och vi kan ändå inte komma undan vårt förflutna.

Känner på mig att det här inlägget kommer bli galet trist att läsa, men det är i ärlighetens namn inte riktigt mitt problem, jag skriver ju bara. Lovar dock att klämma hit lite mer misär och smärta så fort det dyker upp.
Nä, nu får det tamejtusan vara nog! Ska strax gå och inmundiga lite sushi och sedan gå på någon slags Stand Up-föreställning. Enligt affischen ska det vara en rolig föreställning. Hör och häpna. Om det inte stämmer ska jag ringa Sverker. Undrar om han kan hjälpa till med ersättning för fribiljetter?