Du vill väl det bästa för ditt barn?

Morgontimmarna känns tidigare än de egentligen är. Näsan har konstant snytbehov och jag är så tröttröttrött. Här hade jag egentligen velat ha tre t'n i rad, men jag har förstått att det inte är acceptabelt.

Frukosten intogs snörvlandes framför min tv med ögonen i kors av sömnighet. Det är bra att M.A.S.H. går på morgonen, jag har ingen lust att kolla på nyhetsprogrammen. I reklampausen zappade jag runt lite och landade på nya tv-shopreklamer. Det är oroväckande när det kommer två i rad som man inte känner till. Som om man har legat i dvala en alldeles för lång tid och har missat när någon har ropat ut de nya rönen att jorden faktiskt var platt i alla fall. Först var det en sminkpalett som Lauren Hutton hade utvecklat efter sina många års erfarenhet som modell. Jag har torkat mig själv i baken en bra bit över tjugo år nu, man skulle kanske till och med våga drista sig att säga att jag har ganska gedigen erfarenhet på området, men inte fan skulle jag kunna utveckla ett nytt fantastiskt dasspapper för det. Visst kan jag säga att det ska vara mjukt, fint, billigt, miljövänligt och inte ludda, men jag vet väl inte hur man gör det bara för att jag vet hur jag vill ha det. Anywho. Reklamen som följde var för någon slags vattenflaska som producerade massa ånga. Denna manick kunde tydligen användas till allt från att städa till att träna magmusklerna. Nåja, kanske mer av det första, men ändå. Och så kunde man stryka kläder och gardiner med den. Det avsnitt som bäst fångade min uppmärksamhet var när de kom till någon slags babysitter gjord av stoppning och tyg. Alltså en riiiiiktig smutshärd, enligt dem. Och veeeem vill inte ha de bästa för sina barn. Att de alltid ska anspela på föräldraångesten. Det lär vara jobbigt nog ändå, utan att någon överspänd typ förklarar att ens barn riskerar att skadas allvarligt, eller kanske till och med dö, om man inte har rätt vagn och städgrejer. Hur som helst så pekade de på den till synes helt rena babysittern och säger; och häääär har vi en ställe där smutsen inte ens syns (läs: ditt barn dör för att du inte städar bort osynlig smuts). De ångar på babysittern med mackapären och torkar sedan av den med en vit frottehandduk. De visar upp handduken, som fortfarande är lika vit, varpå den kvinliga programledaren (ni vet hon som alltid är ett våp som inte klarar någonting och som blir attans så överraskad av hur smidigt den nya produkten fungerar) tittar på den fortfarande vita och rena handduken och utbrister: Wow, it's almost invisible, but it's still there! Som en modern städinfluerad version av kejsarens nya kläder. Folk är så jävla dumma.

En person jag undrar över är Ayesha (eller hur man nu stavar). Who da fakk is she? Hon har intervjuats konstant i flera år. Det pratas om vilken entreprenör hon är, att hon är rappare, skivbolagsdirektör och gud vet vad. Men har man någonsin hört något av henne? Jag kan inte påminna mig om en enda låt. Det jag däremot kan komma ihåg väldigt distinkt är hennes uttalanden i artiklar och tv-intervjuer. Jag blir skitirriterad på henne. Jag vet inte varför. Hon får så klart jättegärna finnas och är säkert en jättebra människa, men hon gör ju inget som rimligtvis borde rendera henne den plats i rampljuset som hon ändå fått. Det är som om hon är en riktig b-bändis som ingen har genomskådat. Hon är på a-listan och jag kan inte fatta varför.

Gjorde förresten en kändisspotting igår. Jag och min syster premiäråkte rulltrappa och tunnelbana med bäbisen i vagnen. Kan vara skönt att ha någon på andra sidan farkosten sådär första gången. Vi gick av i Duvbo, och vem gick på tunnelbanan i samma dörrar som vi gick av, om inte Anders Wejryd. För er som inte är så bevandrade i den kyrkliga världen kan jag informera om att det är Svenska kyrkans ärkebiskop, högsta hönset på hela bygget. Först kunde jag inte för mitt liv förstå vad han gjorde där, tills jag kom på att Sveriges kristna råd har sina lokaler i närheten. Sedan kunde jag inte låta bli att konstatera att det är lite ballt att han åker tunnelbana som alla andra, det är inte ofta riktigt höga chefer i andra organisationer gör det. I tre sekunder grämde det mig att jag inte hade på mig kragen den dagen. Eller ens halsbandet. För då hade vi kunnat nicka sådär lite menande till varandra, ni vet som busschaförer gör när de möts i trafiken. Darn.