Bra och dåligt

Dåliga saker idag:
* Jag var tvungen att gå upp halv åtta idag, trots att jag hade sovmorgon, för att en hantverkare skulle komma hem till mig.
* Jag klev på mina ipodhörlurar så att det krasade i morse.
* Vaknade med världens huvudvärk.

Bra saker idag:
* Hantverkaren satte upp en duschdraperistång, så att jag kan stå och duscha utan att blöta ner hela badrummet.
* Hörlurarna klarade sig, det var bara en liten plastgrej som sprack.
* Det finns treo.
* Tack vare att hantverkaren var så effektiv så kunde jag gå och sova en timme till. (Dålig parenetes är dock att jag blev väckt av telefonen i tuppluren)
* Det var min syster som ringde och väckte mig. De hade varit på ultraljud och fått veta att det är en liten kille som skvalpar runt där inne, och att allt såg bra ut. Har fått ultraljudsbild på mms. Det är ett bloody mirakel varenda gång det funkar med att människor blir till! Antagligen är detta dessutom världens bästa bäbis.
* Jag småpratade med en granne på väg till tunnelbanan, det var jättetrevligt och gjorde mig glad.
* Jag har köpt en liten box med tre cd-skivor med jul- och adventsmusik. Annars har man ju alla mer pop-influerade varianter, typ Absolute christmas, och de är jättebra - men det här är hard core klassiker, and I love it! Det tokiga är bara att några av de bästa dängorna framförs av gosskörer och då är det så jäkla svårt att sjunga med p.g.a. tonarten. Någon som vet vart man kan köpa en extra hals?
* Jag har lagom najs träningsvärk i den bakre regionen.
* Mina jeans sitter som en smäck igen. Det braiga med att vara lite av en viktpendlare är att man titt som tätt får glädjen att åter igen passa i kläder. Ibland på uppvägen, och ibland på nervägen, so to speak.
* Faktumet att de bra sakerna outnumbers de dåliga, by far.

Musiktips extraordinaire

Hej ärade ni. Om ni inte visste det så måste ni lyssna på Svensk Pop. De är bra, roliga, svängiga och efterlämnar alltid en känsla av att man är en studsboll. Igännkänningsfaktorn är antagligen högre än de flesta vill erkänna. På deras hemsida kan man lyssna på och ladda ner deras musik aaalldeles gratis (utom den senaste fullängdsplattan).

Roligast och bäst just nu är (helt i inbördes ordning);
1.) Tänk på mig! (Goda tips för par vars kärleksliv går lite på sparlåga. Vad sägs bara om strofen Nästa gång ni älskar, tänk på mig. Då kan man hålla på längre om man är kille, å det blir skönare om man är tjej (eller gay), så nästa gång ni älskar, tänk på mig!)
2.) Hon bor i Farsta (Bittert epos över hur kollektivtrafikens kostnader påverkar - läs: kör ångvält över - kärlekslivet)
3.) Jag ska ligga med hela världen (Eh. Ja. Rätt talande titel. Lössläppthet behöver inte vara av ondo.)
4.) Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling (Tips på effektiva sätt att likvidera den person som lagt vantarna på ens ex, för att sedan kunna norpa tillbaka denne. Exet, alltså.)
5.) Busslåten (Åter igen kombination av bitterhet och kollektivtrafik. Denna gång är det tidtabellerna som får sig en känga.)

Lyssna. Lovar att du kommer gilla det. You bet. Eller så är du lite defekt som inte kan processa musiken på rätt sätt, men det är inte mitt fel.

Ordbryderier

Sitter och försöker knåpa ihop ett inledningsord och en förbön till gudstjänsten på söndag. Det är första advent och det innebär att kyrkan kommer vara full av folk och att många av de som är där inte är helt regelbundna och vana kyrkbesökare. Det är så viktigt vad man säger. Jag har ingen lust att befästa folks bilder av Gud som straffande och svavelosande, det är inte min grej eller min tro.

Jag har skrivit mängder med betraktelser och böner, men en sådan här söndag känns det liksom lite extra viktigt att tänka på vad man säger. Mina ord kommer starta hela gudstjänsten, och därmed kommer de liksom sätta ribban. Jag vill att folk ska gå därifrån och inte tycka att det var tråkigt, och kanske till och med ha en bra magkänsla. Min strävan är att man ska ha upplevt någon slags direkt tilltal och hört någonting man kan identifiera sig med, så att det inte bara blir en föreställning.

Jag ska säga hon om Gud. Undrar om jag blir lynchad då? I sådana fall - so be it! Jag tänker inte slicka folk medhårs och cementera strukturer som inte är vettiga och fruktbara. Tänkt att somliga kan gå igång så extremt mycket på ett litet ord. Men å andra sidan så gör jag det själv också... fast åt andra hållet.

Jag har i alla fall fått till ett, i mina ögon, bra inledningsord. Vill du haka på och skaffa dig en egen uppfattning är det bara att komma till S:t Matteus kyrka kl 11 på söndag. I'll be there, fladdrandes i vita kläder och med ett headset som skulle göra Janet Jackson avundsjuk.

Mina räddare och riddare i skinande rustningar

Måste kredda två företeelser som är bra för mig. Det finns mycket annat också så klart, men just nu blir det dessa två.

Det första är min kära vän J. Hon är fantastisk på alla sätt och vis. Hon ger mig nya perspektiv och en grundkänsla av att jag duger som jag är. Hon är faktiskt den första människa som jag ringer för att be om råd. Andra har jag ringt för att prata av mig med, och det är jättebra, men med henne kan jag få göra det och få bra tankar till hur jag ska agera, utan att det känns som att hon säger åt mig vad jag ska göra. Det är inte ofta man får så goda nya vänner i vuxen ålder. Tack för att du finns!

Sak två är Tjuvlyssnat som ger mig en ofantlig mängd småfniss och gapskratt. Det är ett ställe där folk skriver in knäppa saker de hört folk säga. De flesta av er har säkert redan tokkoll på denna sida, men till er som inte har det kan jag bara säga en sak; gör dig beredd på att inte kunna sluta läsa. Jag har kommit fram till att bland det roligaste jag vet är lyteskomik light. Alltså inte när man skrattar åt att någon är fel, utan åt att de gör fel. Framför allt felsägningar är galet skoj! Jag måste vara en av få som faktiskt köper böcker med dumma citat till mig själv. Roligaste tjuvlyssningen just nu är denna. Enjoy.

Magklumpen strikes back och Nyaga

Magklumpen kom. Den gick. Den kom tillbaka. Det pratades. Det gräts (läs: jag grät). Nu är det bättre. Saker är avhandlade och det är bra, men samtidigt så tar det alltid en stund att skaka av sig all gråt. Och så finns ju alltid oron kvar. Tänk om jag har förstört något? Men jag måste ju våga säga till, våga ta plats. Ni som känner mig kanske tycker det låter lite suspekt att jag kan ha svårt att ta plats, men jag kan vara otippat mycket självuppoffrande. Som att mina känslor inte gills lika mycket. Dumt. Dumt. Dumt. Nu vågade jag. Det är bra. Men samtidigt blir jag alltid lite orolig över konsekvenserna innan allt har lagt sig igen.

Nu över till bättre saker. Nyaga har en bra blogg. Han är i och för sig bra som person också (förutom att han skulle vinna VM i att tvingas avboka luncher... nudge, nudge), men eftersom han kanske inte är beredd att träffa er alla över en fika sådär i brådrasket så kan jag rekommendera hans blogg. Ett ytterst bra exempel på inlägg är det om en mycket känd kedja av närbutiker. Läs och skratta. Elakt är bra.

I knew it!

Nu är det bra igen. Bara sådär. Fick andas lite. Äta ett päron. Byta några ord igen. Och så är allt som bortblåst. Detta stärker min teori ytterligare att det är exceptionellt okonstruktivt att må purjo sådär i onödan.

Jag behöver en ny mascara. Bara så ni vet.

Vill inte!

Jag vill inte, vill inte, vill inte vara så lättpåverkad! Vill inte, vill inte, vill inte att jag ska ta ett par så oskyldiga och fjuttiga ord, sagda utan någon mening eller avsikt, och förstora dem så muycket. Vill inte, vill inte, vill inte låta dem älga rakt in och ta över inne i hela mig. Sedan går det över rätt fort. Alltså har det varit så pass jobbigt utan någon egentlig anledning (jag menar, om jag bryter benet är det bra att det gör ont så att jag kan fixa det) + att jag uppenbarligen inte har lärt mig någonting till nästa tillfälle. Det är lika svårt varje gång, fast att jag egentligen inte ens borde reagera på det. Vad är grejen? Jag fattar inte poängen, det är bara så jäkla dumt.

Rädda lite liv!

Nu är det dags för bövelen! Jag har gjort mitt idag, nu är det din tur. Min åsikt, och den är synnerligen strikt, är att det är vår förbaskade skyldighet att ge blod. Självklart finns det undantag; typ om man av hälsoskäl behöver sitt blod själv, om man tar mediciner eller har allergier så att man inte får ge blod, eller om man är paniskt rädd för nålar. Det är legitimt förfall. Det är inte legitimt förfall att bara strunta i det för att man inte ids, har lust eller tycker sig ha tid. Hallå, det tar en halvtimme tre eller fyra gånger om året. Och om du letar lite där inne så finns det väl en förväntan om att du skulle få blod om du var med i en olycka... eller? Då kanske det är dags att kavla upp ärmen och kolla på blodcentralernas hemsida för att ta reda på vart du kan ge blod. Om du tycker att det känns läbbigt, eller bara vill ha sällskap, så följer jag gladeligen med - bara du går dit!

När jag ändå är i gasen tänkte jag även uppmana er alla att anmäla er til donationsregistret! Oavsett om du vill donera dina organ eller inte så är det skitviktigt att ha meddelat det så att ens anhöriga vet vad man vill, om man olyckligtvis skulle hamna i en sådan sits. Nu har jag inte några siffror, men merparten av svenskarna kan tänka sig att donera sina organ. Och ändå är det så få som får chansen till ett längre liv genom transplantation. Dels måste sjukvården bli bättre på att fråga, men att verkligen känna till den dödes eget önskemål kan förhoppningsvis göra beslutet mindre svårt.

Det är få som ångrar att de givit en medmänniska livet tillbaks.

Då var det avklarat!

Igår var det en rätt stor dag. Avslappnad, men ändå av ganska stor relevans. The big meet the parents-day. För att inte ge er en allt för energikrävande cliff hanger kan jag avslöja att allt förlöpte bra. På något sätt så blev det så att vi träffade alla, utom hans mammas nya man, på samma dag.

Picture it; pojkvännen har köpt nya högtalare. Stora. Med facit i hand större än vad han trodde, fast de gick in i bilen tack och lov. Högtalarna inhystes hemma hos hans pappa, varför vi skulle bege oss dit. Dock är det lite svårt att släpa varsin högtalare storlek kylskåp (nåja, nästan i alla fall) på Uppsalapendeln, så vi lånade helt sonika mina pärons bil. Det innebär att han fick träffa mina föräldrar och fika lite. Det gick fint. Jag var i och för sig helt säker på att de skulle tycka om varandra, men det är ändå skönt när det verkligen blir så. Syster och svåger har han träffat tidigare.

Jag hävdar att det var lite orättvist att han bara behövde hålla koll på två nya människor, medan jag fick repa av sex personer. Staaackars mig. Vi (läs: jag) körde till Uppsala och fick där träffa hans pappa med fru och hans tre småsyskon. Den sexåriga lillasystern gillade mig. Jag har insett att det verkligen är jättekul att snacka med småkids, men att det inte alls är lika kul att leka med leksaker med dem. Jag var tapper och uthärdade Barbielek rätt länge. Dock spenderade vi även en ansenlig stund till att samtala om allt möjligt (även sånt som vi behövde stänga dörren för, så att inte J skulle höra), sjunga Prästens lilla kråka och studsa upp och ner. Vi fixade med håret också. Jag blev mycket imponerad av hennes integritet. Hans bröder var lite äldre och inte fullt så intresserade av mig, men det känns ju inte så skumt.

Vi skulle egentligen ätit middag hos J's mamma med man, men maken blev sjuk, så hans mamma ploppade över till oss där vi var istället. De var alla gemytliga människor, och det kändes avslappnat och bra. Blev till och med välkomnad till en snart stundande begravning. Kändes fint.

När vi kom hem var vi båda galet trötta. Femminuterspromenaden har aldrig varit så lång. Även om allt gick bra och vi var muntra, så är det väldigt energikrävande med så mycket intryck och möten. Och hur avslappnat det än må vara, så är det något speciellt med att träffa sin partners föräldrar första gången.

Nymodigheter; alltid av godo?

Tack, tack, tack kära K för att du upplyser mig om sådana här vansinnigheter! Ny produkt i findus sortiment är *trumvirvel* JULTALLRIK 375 gram. I denna lilla påse får man enligt innehållsförteckningen 39 g köttbullar, 40 g prinskorv, 120 g Janssons frestelse, 55 g brunkål, samt 121 g risgrynsgröt med sylt...

För er som tror att det här är ljug, eller om ni vill veta näringsinnehåll eller annat skoj så kan ni kolla vidare här.

Hur klarade vi oss förut?

Jävla skitcancer

Jag är så förbannat trött på att folk ska behöva få cancer kors och tvärs hela tiden! Pappa får sin sista strålbehandling idag, men då fick jag istället veta att en annan jag känner har blivit sjuk. Min familj har ändå haft tur, behandlingen har gått bra och efter dagens behandling ska förhoppningsvis allt vara lugnt. De botar många, men alla har inte sådan tur. Jag är så jävla trött på det. Och ingenting kan man göra. Jo, man kan be, finnas där och allt sånt, men jag kan inte karva ut det sjuka och ta bort allt det onda. Nu känner jag visserligen ingen skuld för att jag inte kan göra det, men om jag kunde skulle jag så klart göra det utan att blinka. Det är bara det att det är så fruktansvärt meningslöst med allt sjukdomslidande, det lidande man får över sig då och då bara av farten i livet räcker ju liksom till som det är, man behöver inte spä på mer. Men man får ju inte välja. Det är ju så. Bara att gilla läget. Be. Finnas där.

Antagligen världens bästa pojkvän (cheesy, I know)

Igår var jag på Wallmans salonger och inspekterade pojkvännens jobbande. Han är så bra. Jag blev så stolt. Och lite mallig över att jag är den som får gå hem och hångla med honom! Yay me! På fikat i måndags konstaterade K att jag torde vara kär i och med att jag nämner honom så pass ofta i bloggen. Jag erkänner. Så är fallet. And I like it!

Kvällen var i alla fall jätteskoj och maten var sagolikt god. Död ko och rödvin är antagligen det godaste som finns! Istället för dessert fick man gå in i en vrå med maaaaassa godis och tårtor och plocka hej vilt. Som att få free axcess (stavar man så?) till en godisaffär. Alla fancy schmancy chokladpraliner var bäst. Särskilt tryffeln på vit choklad och absinth.

Och så kom vi hem. Så mysig kväll och natt. Tog ett bad tillsammans. Låg och småpratade till halv sex i morse. Fast inte i badet, då hade vi haft sjukt mycket russinfingrar. Varm i magen idag. Dock även lite sömnig.

Tack för alla kompletteringar av infomercials till DVD'n, by the way. Ska göra en uppdaterad lista. Note to self: skaffa finansiärer och någon som vill göra allt jobb utöver att kläcka idén och att bestämma allt.

Dagens skojsigheter

Det finns mycket skit på internet. Tack och lov finns det mycket kul också. Det är fasligt rart när lille William skrattar så han kiknar när hans pappa imiterar en microvågsugn. Något annat som är galet kul är Arnold Schwarzeneggers Pizza shop. Ingen har någonsin haft en så brutal telefonsvarare. Ever.

Antagligen världens mest efterlängtade DVD

Gårdagens seneftermiddag och tidiga afton spenderades i gammalt och nygammalt sällskap i den mysiga källaren på Kaffekoppen i Gamla stan. Tack K och A för en jättekul fika, härligt att skratta så mycket!

Jag har sagt det förut, och nu droppade även K idén igår. Är ni beredda...? Ok, here we go; man borde sannerligen göra en DVD med best of Tv-shop från the days of yore.

Följande infomercials borde vara med;

*The Flow (Märkligt och rogivande träningsredskap i form av en låååång plastpåse med handtag på och blå vätska i som man skulle snurra runt. The Flo-sången är fantastisk.... My body's my friend, I'm in harmony. My body's my friend, now I'm flowing free, and noone can take that feeling away from me... Om ni ringer mig kan jag sjunga den för er.)

*Egentligen allting med Mike Levy från Amazing discoverys.

*Crystal earth (Små korn som man blandade med vatten så att de blev gelékristaller som man kunde arrangera blommor i. Det följde även med färger så att man kunde anpassa till högtiderna, typ green for S:t Patricks day)

*Super glide (Hette den så? En plastmatta som man lade framför t.ex. tv'n, sedan tog man på sig typ sådana där skoskydd man får hos tandläkaren och sedan halkade man fram och tillbaka som om man åkte långfärdsskridskor)

*Didi7 (Mirakelrengöringsmedel som tog bort allt. Antagligen huden också.)

*MrMixer (För att man kunde vispa minimjölk till grädde och för att det var första gången som man introducerades för gurksnurrskäraren, världens minsta juicepress och en moja som delade på tomaterna så att de blev taggiga)

*Topsy tail (K och A, jag kom på vad den hette! En liten plastpinne med ögla som man använde för att snurra till sin hästsvans. I ett nafs kunde man tydligen se ut som om man var på väg till Nobelfesten)

*Gardinmojan som var en massa plastringar som satt ihop, som man sedan drog upp tyget igenom så att det blev stora tygblubbar. Skitfult och jätteamerikanskt. Någon som kommer ihåg vad den hette?

*The Flo-bee (Fantastisk hårklippningsmaskin som väldigt starkt påminner om "The suck n' cut" från Waynes world. Man kopplade ihop klippmojan med dammsugaren, satte på olika munstycken beroende på hur kort man ville klippa håret, sedan sög man in håret i maskinen som kapade det lite där den hade lust.)

*En grej för direkt ansiktslyftning (Vad heter den???). Man hade två små tejplappar som var förbundna med ett resårband. Man satte tejplapparna i tinningarna och sedan lade man resårbandet under håret, och vips så drogs hela ansiktet bakåt. Det fanns även en kortare variant som man satte på halsen. Undrar om det inte hade varit lättare att bara sätta en klädnypa om rynket bak i nacken?)


Jag skulle köpa DVD'n any day!

Ni tappra och ärade bloggläsare, ni har aldrig varit så viktiga som ni nu kommer vara. Dels behöver jag er för att komma på vad gardingrejen och ansiktssnörena hette, men också för att komplettera min lista med de bästa infomercials som Sverige har skådat. Begrunda och skriv sedan i kommentarerna, så att mitt förslag är komplett när jag presenterare det för mina finansiärer. Ni får självklart varsin gratiskopia och en påse chips när allt är klart.

Frälsare med hörselskada och aliens

Nu ska jag inte älta Auschwitz mer. I alla fall inte idag.

På personalmötet idag gick vi igenom andra trosartikeln i trosbekännelsen. Ni vet... Vi tror på Jesus Kristus, Hans enfödde son vår Herre... osv. Det som handlar om Jesus. Vi roade oss med att skriva "Korsfäst,döv och uppstånden" istället för död. Dessutom ställde vi oss stilla frågan vem Hans egentligen är, eftersom han ändå är pappa till Jesus. Jag som trodde det var Gud, eller möjligtvis Josef. Hm. Och så säger de att kristna inte har humor.

En annan kul sak, som i ärlighetens namn är väldigt mycket roligare, är att min syster börjar bli tjock. Nu kanske ni tänker att det är elakt att glädjas åt andras viktuppgång bara för att själv känna sig smärtare i kontrast. Det fallerar dock dels på att även jag själv har ätit min beskärda del av chokladmuffins, men främst på att hennes putighet är lokaliserad i mittsektionen. Hon har alltså fått en ny inneboende och jag ska bli moster. Alla tror att det blir en pojke. Jag är glad så länge det inte blir en hundvalp, eller någonting som kommer ut rätt genom magen, som en alien. Jag har aldrig gillat hundar. Eller elaka aliens. Hur som helst så är det antagligen det roligaste som hänt mig ever, och då kan man tänka sig hur roligt det är för henne och min svåger! Tjoho!

En annan sak är att alla borde läsa Stefan Sundströms krönikesamling Om mjölkens symbolvärde. Återkommer konstant till den och konstaterar varenda gång att mitt liv blir lite bättre när jag får bläddra i den. Man kan läsa mer om den här.

Vill inte glömma

Nu är jag jättehemma. Har landat rätt bra efter Auschwitz/Birkenau-resan. Lite för bra, kanske. Känner ett så otroligt stort ansvar att förmedla kunskapen vidare. Jag vet att det är lite förmätet att tro att jag är så viktig, men samtidigt är det faktiskt ett ansvar som kommer med att ha kunskap. Det svåra är att det inte går att förklara, utan att man snarare måste förmå folk att själva ta sig dit och uppleva. Om någon vill åka och önskar lite bra res- och boendetips kan ni ju hojta. Det rekommenderas sannerligen!

Man glömmer så fort. Det är nästan det som känns jobbigast. Alla dessa människor som har varit med om så mycket vidriga saker. Det minsta jag kan göra är att minnas. Jag vill inte ha ångest och må dåligt över allt, men jag vill inte glömma.

Vill inte glömma känslan av att stå inne i ett cementrum där tusentals och åter tusentals människor blivit mördade.

Vill inte glömma synen av alla skor som ligger i en hög, allt från halm- och träskor till finskor med klackar.

Vill inte glömma träbarackerna i Birkenau där man tvingade människor att bo. Oisolerade trähus med hål i väggarna, egentligen menade att vara flyttbara provisoriska stall för hästar. 4-500 personer intryckta på samma yta som 52 hästar annars stod på.

Vill inte glömma Aurelias ansikte (har dock redan glömt hennes efternamn), och hennes trotsiga och lite sneda leende på fångbilden.

Vill inte glömma hur fångarna inte fick gå på toaletten när de ville, och hur de kunde bli dödade om de uträttade behov utan tillstånd. Hur det var vanligt att de svagaste fångarna drunknade i latrinen.

Vill inte glömma Malka. Malka och en annan fånge som blev kära genom taggtrådsstängslen i Birkenau, män och kvinnor var ju åtskilda. Hur han lyckades stjäla en SS-uniform och smugglade ut henne genom huvudgrinden med ett handfat över huvudet. Hur de klarade sig i en vecka, men hur de sedan blev fasttagna. Hur hon skulle avrättas, men själv skar upp sin handled med en glasbit medan lägervakten stod och skrek på henne. Hur hon tog sin handled och smetade in sitt blod i hans ansikte så att han slutade skrika. Hennes stolthet och mod. Hon brändes antagligen levande. Förhoppningsvis var hon medvetslös av blodförlust.

Vill inte glömma synen av de välkända tågspåren i Birkenau som leder in under ett torn, men som sedan tar slut. Det var inte meningen att man skulle komma vidare.

Vill inte glömma Ruth Elias som födde ett barn. Läkarna ville se hur länge ett barn kunde överleva utan modersmjölk, och gipsade därför Ruths bröst. Efter sju dagar tog hon beslutet att ge sitt barn en överdos av morfin, för att slippa lidandet.

Vill inte glömma hur nazisterna körde med ambulanser längs med leden som gick mot gaskammaren för att hålla lugn och ge intryck av att de sjuka och gamla skulle få hjälp. I själva verket använde de ambulanserna för att frakta det Cyklon-B som de skulle döda dessa människor med.

Vill inte glömma bilden av den Ungerska, judiska kvinna som skrattande, kurvig och lycklig är på semester med sin familj, i kontrast med en bild på henne precis efter befrielsen. Hon var så mager att jag knappt tror att själen fick plats i kroppen. Det gick inte att förstå att det var samma människa. Eller det kanske det inte var, man kan inte bli den man var igen.

Vill inte glömma Maksymilian Kolbe, munken som tog en medfånges plats i cellen för att svältas ihjäl i hans ställe. Hur han försökte hålla allas mod uppe med sång och bön, hur han levde längre än de andra nio i cellen och att vakterna till slut sköt honom, och att den man som Kolbe räddade faktiskt överlevde och dog först för tio år sedan.

Vill inte glömma. Hur gör man för att minnas? För att verkligen minnas? För att leva sina minnen och inte bara prata om dem?

På minnesstenarna i Birkenau står det bland annat; For ever let this place be a cry of despair. Låt för evigt denna plats bli ett rop av förtvivlan. Så passande ord. Och ändå så otillräckliga.

Drama i mindre skala

Och så är man hemma igen. Efter överdoser av schnitzel, mänsklig grymhet och lidande. Kom visserligen hem vid fyrarycket på lördag morgon, men jag var inte här igår. Inte hemma. Inte närvarande. Var så trött, så trött och kände mig som en urkramad trasa. Hade känslorna ute på huden och grät åt allt.

Idag är allt lite bättre. Lite lättare. Pojken skulle sovit hemma hos sig i natt. Ödet, eller en pyroman, ville annorlunda. Vid halv tvårycket i natt hör jag att det står ett fordon på tomgång utanför porten. Det underliga var att det lät som en stor buss. Tittade ut och ser inte en, utan tre (3) brandbilar. Det är även ett par, tre poliser där. Som den lätt paranoida och oroliga person jag är halkade jag ut på balkongen, harklade mig och frågade konstaplarna vänligt vad som försigick. Det luktade tydligen rök i garaget under huset. Jag ville gå ut och fråga dem var tredje minut om de hittade något, men jag lät bli i skräck för att de verkligen skulle tända eld på huset om de blev allt för irriterade på mig. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna på dem genom en glipa i balkongdörren (som befinner sig rakt ovanför porten). De skrattade, pratade om ungar och öl, och verkade lugna och glada. Till slut började de röra sig tillbaks till sina stationer, eller var de nu kamperar när de inte är ute på missions. Först tänkte jag skita i att fråga vad det var, men sedan konstaterade jag att det ingår i deras, av mina skatter finansierade, arbete att lugna och upplysa mig om fakta. Det hade tydligen varit något i sopnedkastet som brann. Fast det luktade ingen rök alls i porten. Hoppas bara att det inte var någon som gjorde det med vilja och som kommer göra nya attempts.

Kändes lite läbbigt att knoppa själv. Samtidigt ville jag inte sova någon annan stans. Så länge jag ligger i lägenheten kan jag ju liksom vara säker på att den är kvar. Skulle jag sova hos pojkvännen skulle jag vara skitnojig att den brann upp medan jag var annorstedes. I ärlighetens namn så är det dock bättre att ens hem brinner upp när man inte befinner sig i det, men ändå. Jag sov och vaknade alldeles levande i en högst existerande lägenhet.

Nu ska vi strax laga jättegod middag och korka upp en flaska rödvin.

Siffror

Det kan vara ratt svart att relatera till att 1,5 miljoner manniskor mordades i Ausczwitz och Birkenau. Om man skulle halla en tyst minut for varje person skulle man fa sta i 2 ar och 11 manader, dygnet runt. Skulle man halla en sekund per person blir det over 17 dygn...