Bitterfitta, moi?

Har precis läst Bitterfittan av Maria Sveland, med undertiteln Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar? På något sätt lyckas hon sätta fingret på alla de där smågrejerna som man inte riktigt får gnälla om, men som ändå spelar så stor roll, speciellt när de staplas på varandra i travar. Boken är en underlig och bra blandning av fiktiv berättelse och verkliga händelser och forskning. Jag blir glad och upprymd över att någon klarar av att sätta ord på det där som man ibland bara kan ana, men samtidigt så blir jag så jäklarns arg och ledsen att det ska vara så här. Utöver allt detta så är det en lättläst och underhållande roman. Rekommenderas sannerligen!

Lite kalas i alla fall

Och så satt jag där hemma. Pojkvännen var i Uppsala och började så smått förbereda för att bli glad i korken. Och jag mår... bra. Inga förkylningsspår kvar helt plötsligt. Istället för snörvel fick jag en idé om att åka till festen och komma dit efter maten. Beslutsångest, gråt och tandagnislan avlöste varandra. Syster och svåger gjorde ett bra jobb och stöttade och lånade även ut bilen, varför jag under aftonen körde alla milen dit (ungefär som i en film, fast med en volvo istället för vit springare) och hade en kalaskväll! Pojkvännens mamma hade bäddat iordning så fint och lagt fram morgonrockar och tofflor... man blir så varm i magen av sånt.

Liten familjeångest idag dock. Syster och svåger har valt att inte låta döpa sitt barn, vilket äldre släkting inte riktigt är med på. Det svåra är att hon gråter, är helt förtvivlad och verkligen tror att det är kört för det här underbara lilla krypet. De står på sig, vilket är bra, men det är tamejtusan inte så lätt när det snurrar till sig.

Darn you bebisförkylningsbacillusker!

Jag och pojkvännen har varit i stugan och haft det sinnessjukt bra. Umgåtts nästan varenda dag i två veckor nu. Det är ju bara så det ska vara.

På måndag åker han bortbortbort och lämnar mig i flera veckor. Denna vecka skulle avslutas med två fabulösa tillställningar, vilka jag sett fram emot rysligt mycket.

Fredag: Ut och äta på thaibåten med K och T. Jätteroligt och gott. Jag skulle ha på mig mina nya apasnygga trekvartsjeans, en ny fin kortärmad svart skjorta, mina röda högklackade lackskor och ett par tjusiga svarta handskar. Ville ha fishnet knästrumpor också, men jag hittade inga bra. Men jag var sjuk. Klarade inte konsumtestet för fem öre och kom visserligen hem med lite mat, men framför allt med plaskvåt rygg och en energinivå som kan mäta sig med den hos nyss in i mål sprungna maratonlöpare. Bara att bita i det sura äpplet och säga som det är. Det sugigaste är att vi inte kommer kunna göra om det förrän i slutet av augusti. Crap.

Lördag: En av pojkvännens bästa vänner har gemensamt födelsedagskalas med två kompisar i fucking jävla Buppsala. Jag vill jättegärna gå, men är fortfarande sjuk. Inte lika risig som igår, men inte tillräckligt bra. Det är nästan värre att bara vara nästansjuk. Är man jättedålig är det inte så mycket att snacka om, men nu måste jag välja. Och jag har valt. Och pojkvännen är på väg mot centralen själv nu. Jag som skulle ha på mig min jättefina svarta omlottklänning och de röda skorna. Fin i håret, svarta ögon och läppglans. Istället är jag sunkig och luktar säkert illa, men jag är inte säker, för luktsinnet har havererat. Egentligen känner jag mig inte så sjuk längre, bara det att jag inte riktigt ids vara social + att det i ärlighetens namn inte är särskilt trevligt att sitta och snyta sig stup i kvarten på en middag. Om kalaset hade varit i Stockholm hade det varit annorlunda, då hade man inte behövt komma dit så tidigt, och om jag inte hade orkat hade jag bara kunnat ta en taxi hem, men ska man till Buppsala måste man åka tidigt och sedan ska vi sova hos pojkvännens mamma och då är det inte lika lätt att bara sticka hem själv om behovet finns. Så jag ska sitta ensam hemma och äta saker som inte smakar någonting. Och J ska vara toastmaster, och jag missar det. Arsle.

Till på köpet har jag mensmage.

Och allt det här (förutom mensmagen) för att jag inte kunde låta bli att gosa med bäsen när han var snörvlig.