God bless America

Som så många andra har jag idag kollat på den "nya" filmen från WTC attacken 11:e september. drygt 26 minuters dokumentation av en händelse som kom att få så otroligt stora efterdyningar i stora delar av världen. Jag klickade på en länk från Aftonbladet för att se filmen och hamnade på en sida som heter Freedom Files. För att vara lite subtil kan jag avslöja att jag aldrig haft särskilt mycket till övers för den politik som ofta bedrivs där over seas. Bara det att man kan rösta höger eller.... eh, ja, ännu mer höger, är sannerligen lite suspekt. Jag säger inte att man är ondskefull för att man röstar höger (dock är jag tämligen säker på att så är fallet när det gäller alla aktiva Bush-anhängare), men det är onekligen lite märkligt att en så oerhört stor nation inte verkar ha några som drar åt det mer socialistiska hållet. Det kan så klart ha att göra med att folk blir av med sin rösträtt kors och tvärs och att det är krångligt att registrera sig för att rösta och att de verkar skita fullständigt i att informera och stötta de i röstningarna underrepresenterade grupperna att göra sin röst hörd. Eller, vad vet jag? Jag är så himla glad (känn sarkasmen drypa) över att U.S.A. är den vackra beskyddarinnan av demokrati som hon ofta hävdas vara, och att hon allt som oftast får agera världspolis med all den neutralitet som hon besitter (U.S.A. som medlare i Israel/Palestina-konflikten, tjena...). Men det är inte därför jag är här. (Nu ska jag göra ett litet styckesskifte så att texten blir mer lättläst.)

(Så, nu var det gjort.) Det läbbigaste är när man klickar sig vidare på sidan till Kids Freedom files. Där kan man på ett lättfattligt sätt läsa om hur det var några dummisar (vilka jämställs med stora mobbare) som bestämde att de inte gillade det som U.S.A. står för; freedom, liberty, and the rights of men and women of all races, backgrounds, and beliefs. Dummisarna kapade därför fyra plan som de kraschade lite här och var, bara för att skrämma och röra till det för tidigare nämnda stormogulnation. Ett sätt att hjälpa till, som man tipsar om, är att visa att man är stolt över sin nationalitet genom att klä sig i rött, vitt och blått, eller genom att hänga en flagga i sitt fönster. Det står dock inte vilken sorts flagga man ska använda. Antar att de inte menar Iraks.

På ett annat ställe har en soldat (stolt pilot som flugit F-14 över massa länder utan att ångra någonting enligt egen utsaga) skrivit ett öppet brev till Dixie Chicks, efter att de i London uttalat sig om att de skäms över att farbror president kommer från samma stat som dem. Den käcke militären proklamerade svulstigt att han skämdes över dem, men att han var beredd att kriga röven av sig (dock inte hans uttryck) för att de ska få uttrycka sin åsikt. Han använder inte särskilt små ord när han beskriver hur han kämpar för den frihet de alla har rätt till, och som han anser att Dixie Chicks inte riktigt gjort sig förtjänta av. Men det finns liksom inga ord med substans. Ingenstans förklarar han hur friheten skyddas genom att de dödar människor i Irak, han drar bara massa klyshor som egentligen inte säger någonting.

Sedan orkade jag inte läsa mer.

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen, att de som skedde 11:e september var fruktansvärt och oacceptabelt och jag grät när jag såg filmen, men den här ensidiga vansinnespatriotismen gör mig rädd, arg och frustrerad. Jag vill tvinga den där militären att bo med en familk i Irak några månader, lära känna dem och leva i deras vardag, och sedan se om det känns lika ok att skjuta iväg den där missilen. Visst finns det drösvis med människor på båda sidor som gör riktigt hemska saker, men jag VÄGRAR tro att det någonsin blir bättre av att döda. Och att bygga upp samhällen genom att tvinga på dem ens eget sätt blir sällan lyckat. Jag tycker att U.S.A. skulle kunna börja med att betala sina medlemsavgifter till FN (Och kan någon för Guds skull ta bort veto-rätterna på det där bygget!), och påverka den vägen. Nu är i och för sig FN inte riktigt på rätt spår hela tiden heller, men om jag måste välja så väljer jag hellre dem. Basta.

Med tanke på rubriken så måste jag bara säga att jag tycker att Gud ska blessa Amerika så det stänker om det. Irak, Sverige och Peru också. Men det är sannerligen simpelt att tro att Guds välsignelse är synonymt med att Gud gillar det man gör. Om jag inte missminner mig helt så var det en gång, för sisådär två tusen år sedan, en snubbe som sade att den som var fri från synd skulle kasta den första stenen och att vi skulle vända andra kinden till. Men det kanske inte är den Guden de menar.

Mermermer musik!

Bara för att jag äntligen fick tummen ur röven så måste jag skriva mer.

Jag blir ofta besatt av låtar och lysnar igenåigenåigen. Just nu är jag fullkomligt förtrollad (vilket faktiskt är snäppet värre än vad det brukar vara) av Accidental babies med Damien Rice. Vill man kolla text kan man göra det här. Den är så vacker och jag andas liksom i en annan takt när jag hör den. Att vara "den andra". Att se så mycket i någon och undra om någon annan verkligen kan förstå. Så mycket själ och kropp och längtan och glöd. Makalöst vackra ord. Sagolikt vackert piano. Lova att ni lyssnar. Lova!

Åter.

Oj, det var ett tag sedan jag skrev någonting. Har haft massor att göra. Känns ändå ganska sunt att internetbaserade aktiviteter inte är något som får ta allt för stor plats. Jag skulle kunnat hitta på någon tårdrypande historia om hur jag har pulsat genom livet och snön likt Barnen från Frostmofjället (fast utan get på släptåg), men det vore bara snicksnack. Jag har varken haft tid eller någonting att säga.

I söndags arrangerade min kompis J en liten get together i curlingens tecken. Det var bara hon som hade testat förut, vi andra var noviser. Efter genomgång av säkerhet och regler bar det iväg ut på det hala, frusna vattnet. Bambi på hal is är ett fullkomligt söndernött uttryck, men ändå kan jag inte komma på något mer lämpligt. Jag fruktade nästan för mitt liv i början (nåja, för mina arma knäns skull i alla fall), men det gick förvånansvärt fort att få styrsel på fötterna. I början trillade vi mest hela tiden, men efter en timme på isen kunde vi faktiskt spela. Vi var ju inte direkt som Anette eller Peja (även om jag övade som fan på Anettes blick över stenen, den är verkligen fierce och brutal), men det gick som sagt att spela och styra stenen någorlunda. Otroligt roligt och det gav sannerligen mersmak! Dagen efter spelade jag och J (pojkvännen denna gång) badminton. Efter det var träningsvärken ett faktum.

Min nya passion i livet är att ligga i sängen med bärbar dator och kolla på galet många Scrubs-avsnitt i rad. Det känns som att inget kan bli tokigt om man gör det.

Nästa vecka har jag sportlov (someone giv me a Hallelujah). På måndag får jag äntligenäntligenäntligen åka tillbaka till Hasseludden.

Mer gråt

I lördags blev jag som sagt strandad hemma på grund av min förkylning. Som tidigare konstaterat är jag lite känslig just nu, vilket resulterade i att jag grät inte mindre än tre gånger under denna dag. Dock inte på grund av hemskheter, utan för att saker (pinsamt nog alla tv-relaterade) var fint. Jag kommer nu alldeles strax att berätta om dessa tre saker som renderade en liten tårskvätt vardera, men du får bara läsa om du lovar att inte tycka att jag är dum i huvudet. Eller i alla fall lova att inte säga det till mig.

1.) Kollade på Antikrundan, detta fantastiska program. Det var en man där som samlade på gamla böcker med dedikationer i, och då främst Vilhelm Moberg. För ett par år sedan hade han kommit över ett trettiotal av hans böcker som en nyss avliden kvinna ägt. I Utvandrarna kunde man läsa någonting i stil med Till Kristina, min älskade, som har lånat ut sitt namn till den kvinliga huvudpersonen. Det var alltså den "verkliga" Kristina från Duvemåla. Han hade också fått med massa tidningsutklipp som hon samlat om Moberg och annan korrespondens dem emellan (om jag förstod rätt). De fick också veta att hon varit på premiären av musikalen. Suttit där i publiken, och bara hon visste att det var hennes namn som var så centralt. Det var så fint och starkt, så då grät jag en skvätt. Eller två.

2.) Kollade på Melodifestivaldeltävlingen och tyckte det var så fint att hon skolfröken gick vidare direkt till finalen. Hon blev så glad och det var så oväntat. Då grät jag också en liten skvätt.

3.) Nu kommer det allra mest pinsamma. Jag kollade på Fear Factor, ni vet det där programmet där puckon gör läskiga och skitäckliga saker för att tjäna lite pengar. Den här gången var det en familjespecial där en förälder och ett barn i sisådär elvaårsåldern ställde upp i varje lag. Jag kollade inte på hela programmet, men när det var finaldags var det två lag kvar; en stor, stark och lång pappa modell brandman med sin kaxige lille son som hade noll ödmjukhet, och som prompt skulle leverera kass rap stup i kvarten, vilket hans pappa bara uppmuntrade. De skulle möta en högst vanlig mamma och hennes högst vanliga dotter. Finalen bestod av att de skulle ta sig igenom någon slags hinderbana av plexiglas som hängde högt upp i luften över vatten, sedan skulle de hoppa i och simma till en flotte och ta sig upp och veva med en flagga. Typ så. Pappan och sonen började. De var hårda och fokuserade och gjorde ett snabbt och bra lopp. Efteråt var de så jäkla kaxiga och vrålade att de redan hade vunnit och att de andra inte skulle ha en chans. Den här pappan var ingen vidare förebild för sin son, men å andra sidan så hade pappan i en tidigare gren klättrat över sin son och varit så fokuserad att han inte märkte att sonen ramlade i havet från en flytmoja som studsade bakom en motorbåt i hög fart... Hur som helst så var dottern i det andra laget helt sänkt. Programledaren och mamman försökte få henne att säga att de skulle kämpa, men hon vägrade, hon hade gett upp. När hon och mamman står uppe på hinderbanan och ska börja måste mamman trösta henne för att hon inte ska börja gråta. Kanske inte de bästa grundförutsättningarna. Och så vinner de. Bara så där. De levererade som fan och spankade de andras bootys! Snacka underdog. Jag var så jäkla skadeglad över att de där arslena fick sig en läxa. Och så var mamman och dottern så glada. Då grät jag igen. Fan.

Frieri

Ok. Här kommer det.
Cdon, vill du gifta dig med mig?
Slängde vid lunchtid i fredags iväg en beställning på de prylar jag räknade upp i senaste inlägget, och imorse innan jag hann iväg till jobbet så damp de ner på mitt hallgolv. Det är för bövelen som ett litet mirakel varenda gång. Och så känns det som att det är gratis. Tills man måste betala fakturan.

I fredags hade jag över mina kollegor på middag, det blev kalasmysigt. Var dock mer förkyld än jag ville erkänna. I lördags skulle jag ut och vara fabulös med K. Hade VERKLIGEN sett fram emot det. But noooo. Förkylningen gick över i en ny fas (snorsnorsnor och mer host), så det var bara att glömma. Så surt. Men det är bättre nu, och vi ska hitta en ny dag att kalasa på.

Och nästa vecka har jag och J halvårsdag. Det har gått ruggigt fort, och samtidigt är det som om han alltid varit där. Har nog aldrig känt mig så självklar med någon förut. Därmed inte sagt att det alltid är lätt och aldrig blir fel, men det är ändå precis som det ska, att det är han och jag.

Villhavillha.

Jag är hes. Försöker övertala mig själv att det låter lite lagom läckert med whiskeyröst. Det går sådär.

Igår blev jag så himla glad för en jobbgrej, sådär så att jag var tvungen att stå och le för mig själv på Fridhemsplan. Har försökt dra igång en sak, och är så klart lite osäker på om det kommer få fäste, och så visade det sig att ett par kollegor (inte de jag främst hade trott) är väldigt i gasen. Känns så himla kul. Det finns alltid hopp och förändring är möjlig.

Dagens låt är You're the only one med Maria Mena. Den är gammal som uttern, men jag hittade den på singel när jag rensade i mina skivor och blev så glad. Dessutom vill jag se ut precis som hon gör i den här videon. Det är kreddigt som fan att hon har skrivit låtarna själv. Det som dock är lite obehagligt är att hon är född 1986, och att de här låtarna och videosararna har några år på nacken. Inte fan kan man tro att vissa av låtarna (som är riktigt bra) är skrivna av en trettonåring, och att hon ser så jävla snygg och vuxen ut när hon är typ sexton. Dessutom är hon norsk, och det är ju alltid lite hot. Själv har jag en rynka vid näsroten så att jag börjar se butter ut mest hela tiden.

Återupptäckande av Maria Mena medför att jag är på väg att göra en större shopping spree på cdon, i och med att det är lika bra att köpa lite extra när man ändå ska betala frakten. Ni vet hur det är. Jag vill just nu mest ha:
* White turns blue med Maria Mena
* 9 med Damien Rice
* Säkert med Säkert, ni vet Hello Saferide på svenska
* Boken Fakta om Finland av Erlend Loe

Jag har dessutom en trevlig liten anekdot om Hello Saferide från i tisdags. Eller, hon var nog mer Annika då. Jag gick och lyssnade på hennes ep samtidigt som jag gick på tunnelbanan på S:t Eriksplan, och där var hon. Vi bytte båda vid Fridhemsplan och där hamnade vi också bredvid varandra (nej det var inte min avsikt, det var ungefär som när Lars Winnerbäck stalkade mig ett tag förra vintern). Hon gick av i Solna. Hon åkte tillsammans med, vad jag antar är, sin pojkvän. De såg sådär lugnt trygga ut med varandra och pussades lite lagom. Hon hade en galet fin turkos kappa och ett badmintonracket som stack upp ur väskan. Nu kanske det här känns rätt så irrellevant, och det är det sannerligen, men det känns alltid lite odd att se någon man tycker gör bra musik samtidigt som man råkar gå och lyssna på dem. Då undrar jag om hon tänker så ibland, att de hon möter med lurar i öronen går och lyssnar på hennes musik. Det är najs med osminkade och lite till synes vardagsglada kändisar.

Ikväll kommer några kollegor till mig på middag. Imorgon ska jag ut med K. Tjihoo. Resten av tiden ska jag sova.

Nu ska jag klä om en soffa, sedan ska jag gå hem. Hej då.

Insane jobbperiod

För några veckor sedan hade jag nästan ingenting att göra. Nu har jag plenty. Men det är ju så det är i mitt jobb, det pendlar. Förra veckan jobbade jag måndag till fredag, samt hade konfirmationsläger lördag-söndag. På söndagen träffade vi också sommarkonfirmandgänget för första gången. Hade tack och lov ledigt i måndags, igår alltså, för tisdag till torsdag denna vecka jobbar jag från halv nio till kl 20 idag och 22-22.30 onsdag och torsdag. Och på fredag kommer några kollegor hem till mig på middag. Var tvungen att städa i torsdags och handla igår för att hinna med, i och med att jag inte ville städa sönder min enda lediga dag på en halv evighet. Men man sover rätt gott i alla fall. När man väl kommer i säng.

Idag hade jag förresten ett jättebra lektionspass med konfisarna. Var lite nojig och osäker innan, men det gick kalas. De är förresten en fantastisk grupp människor! De är så vettiga, nyfikna, tänkande och ifrågasättande att det är en stor ynnest att få träffa dem varje vecka. Det är helt fantastiskt att få ha som jobb att hjälpa dem att tänka på några av livets klurigheter.

Nu ska jag hem och kolla på dubbelavsnittet av Greys Anatomy. Rafflande!