Abortdebatten

Nu tänker jag skriva lite om abort. Om det är så att ni råkar vara lite gravida eller tycker att sådant är jättejobbigt kanske det är bra att skippa det här inlägget.

Just nu är det tydligen rätt mycket debatter inom Kd om den nya abortlagstiftningen. Jag blir illamående när de använder termerna "abortparadis" och "abortturism". Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet att hjälpa de kvinnor som inte har möjlighet att få hjälp i sina hemländer. Jag tror att det är oerhört få, om några kvinnor alls, som lättvindigt väljer att genomgå en abort. Som struntar i att skydda sig bara för att det är så enkelt att göra sig av med barnet om man vill. Att använda sådana uttryck är så fruktansvärt kränkande.

Jag har aldrig varit gravid, och jag kan därför så klart inte veta hur jag skulle reagera om jag hamnade i den situationen, men i dagsläget tror jag att jag skulle ha väldigt svårt att välja abort. Jag är vuxen, rätt stabil (mer vissa dagar än andra...), färdigpluggad, har lägenhet och jobb och allt det där. Nu hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver stå inför det beslutet, att bli med barn utan att verkligen vilja det, men det är svårt att inte tänka tanken. Kanske är det till och med nödvändigt. För även om man är jättenoggran och använder alla slags skydd som finns på marknaden så är inget hundraprocentigt. Man vet ju aldrig, och det är ju något som man måste vara medveten om.

En av de mer "extrema" grupperna i Sverige som kämpar för en snävare, eller helst en helt förbjudande abortlagstiftning är MänniskoRätt för Ofödda. Om man går in på deras hemsida kan man kika mer på deras argument. Det som får magen att knyta sig allra mest på mig är bilderna på aborterade foster. Jag förstår att de vill visa att det verkligen är början till en liten människa och inte bara en liten cellklump, de har ju pyttesmå fötter och tår bara efter en näve veckor, men de använder det på ett så fruktansvärt vidrigt sätt. Det gör ont i min mage och jag mår illa när jag ser bilderna på de små söndertrasade kropparna, och det är viktigt att veta hur utvecklingen fungerar, men att spela på att ge folk dåligt samvete och få dem att känna sig som usla människor är så lågt. Mina åsikter förändrades inte av att vara inne på deras sida, även om jag blev väldigt (illa) berörd. Känner att jag har svårt att formulera mig och att hitta bra ord.

En annan obehaglig sak är att de erbjuder samtallsstöd till exempelvis män som hade velat fortsätta graviditeten eller syskon till aborterade foster. De försäkrar att de kommer bemötas med största respekt, men jag tror inte riktigt att det är rätt ställe att gå till. Att genomgå en abort (eller att någon i ens närhet gör det) kan vara en väldigt stor sak som man verkligen kan behöva hjälp att bearbeta, men jag undrar verkligen om det här är rätta platsen att gå till.

Jag tycker att abortfrågan är så otroligt svår och så otroligt enkel på samma gång. Jag tycker att kvinnan och mannen, och i sista hand kvinnan, måste ha rätten att bestämma själva. Inget barn ska behöva födas oönskat. Men samtidigt så är det ett liv. Det är det, jag kan omöjligt se det på något annat sätt. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa barn som inte fick bli. Men hur mycket jag än vrider och vänder på det, hur mycket jag tycker att liv måste värnas, så kan jag ändå inte tycka att vi ska göra vår lagstiftning på området mer restriktiv.

Bajs

Ont i huvudet är inte ett nödvändigt ont. Därför har jag just hällt i mig en treo.

Jag har alltid uppskattat bajshumor. Undrar måhända om jag har någon fixering i den anala fasen. Det skulle i sådana fall kunna förklara mina kontrollbehov. Vad tror du, farbror Freud? Eller så är det bara faktumet att jag inte har något manligt könsorgan som spökar. Men jag fattar inte riktigt grejen, om man saknar det kan man väl bara låna någon annans ibland, det brukar jag göra. Eller så har jag en fixering i den orala fasen. Det hävdade i alla fall min psykologilärare på Socialhögskolan (halvt på skämt, halvt på allvar) att alla dessa tjejer som släpade runt med vattenflaska i väskan har. Som en nappflaska, eller som att dia sin mammas bröst, ungefär. Jag hävdar bara att vi är törstiga och att det är rysligt opraktiskt att ha ett glas vatten i väskan. Men vad vet jag, jag är ju inte psykolog.

Åter till bajset. Jag tycker att det är så hiskeligt kul. Den bästa leken är nog att byta ut ord i filmer till bajs. Mina favoriter är nog Jag vet fortfarande vart du bajsade förra sommaren, Sagan om bajset och Hon bajsade en sommar. Att detta är någonting som många, då främst kids jag jobbat med, förknippar med mig märks när jag möter dem på stan och de hojtar Bajs! eller när de signerar saker de skriver till mig med detta fantastiska ord.

Jag och J tittar galet mycket på Scrubs. Det är antagligen den bästa serien ever + att det är rätt najs att äntligen hitta någonting som vi båda tycker är kalas. I ett avsnitt häromsistens var det en kvinna som oförklarligt hörde sång hela tiden, som om hon var mitt i en musikal. Därefter följer ett fantastiskt nummer där de uppmanar henne att lämna ett avföringsprov. Att man kan säga bajs på så många sätt! Engelskan är ett nyanserat språk. Jag blev inte bara glad, utan sådär kvittrigt lycklig i själen när jag hörde det. Här kan man kolla, om man vill. Och, trust me, det vill man.

Klyftpotatis is the shit

Två dagar i rad vaknade jag med halsont och en övermannande trötthet. Försökte fördriva de eventuellt annalkande förkylningsdemonerna medelst intag av c-vitamin, echinacea och (för en gångs skull) tillräckligt med sömn. Det verkar ha gjort susen, för imorse vaknade jag relativt pigg med en glad hals. Ibland är den bästa känslan att vara av med en annan. Som med halsont. Eller som för någon vecka sedan när jag fick galet mycket magknip efter bubbligt alkoholintag på fastande mage (att jag aldrig lär mig). Inte kul den stund det varade. Och så efter tio minuter en kvart så var allt som vanligt igen. Ibland är det inte superkul när allt är som vanligt igen, men just då var det fantastiskt. Att inte ha magknip is nästan the best feeling ever.

Jag lyssnar fortfarande maniskt på Accidental babies med Damien Rice. Strofen "I know I make you cry, I know sometimes you wanna die, but do you really feel alive without me? If so be free, if not leave him for me" är bland det vackraste jag hört.

Jag ska sitta själv hemma både fredag och lördag kväll. Otroligt skönt. Ska bara kolla på tv och käka klyftpotatis med timjan.

Ibland träffar jag folk i samtal som har sådana fruktansvärda livsberättelser att det knappt går att tro. Jag tror inte för en sekund att de ljuger, men det är så extrema saker att det knappt går att förstå att en enda människa ska behöva vara med om allt detta på så kort tid. Även om det inte riktigt kryper under huden på mig, eller att jag tar med det hem, så känner jag att det suger kraft. Men det är å andra sidan poängen med att de kommer för att prata med någon; att få lämna över sin berättelse till någon annan en liten stund, för att inte behöva bära allt helt själv en liten stund. Lite av det tunga landar i mitt knä, och så får jag vara med och bära. Det är sannerligen ett hedersuppdrag, även om det inte alltid är helt lätt.

Om hur Richard Marx fuckade upp min tisdagsnatt

Jag har varit lite dålig på att skriva den sista tiden. Antingen har jag jobbat stjärtpartiet av mig, eller så har jag varit någonstans utan dator och pillat mig i naveln istället. Faktum är också att jag mår rätt så bra, och då är det inte lika lätt att skriva. Få saker kan få igång min skrivarlust som irritation, deppighet, ilska eller frustration. Det finns massa skojsiga saker att berätta. T.ex. har jag och J firat vår halvårsdag på Hasseludden. Vi fick uppgradera vårt rum mycket fördelaktigt, vilket medförde att vi hamnade i deras allra finaste svit, med egen varm källa på rummet och små trevliga överraskningar som jordgubbar och mousserande vin på ett bord när vi kom tillbaks efter att ha varit ute från rummet ett tag. Jag fick förresten ett par jättefina örhängen av J. Han fick ett snyggt skärp av mig som han spanat på förut. Vi var galet nöjda, glada, varma och gosiga (ja, jag vet, det låter nästan äckligt gulligt), men ändå har jag ingen större lust att skriva om det.

Just nu sitter jag hemma hos J och väntar på att han ska komma hem från jobbet om någon timme. Om jag fortfarande är vaken då ska jag absolut yrka på att vi ska kolla på minst ett Scrubsavsnitt i sängen. Fast det kanske är en dålig idé, ska ju upp och luncha med två gamla kurskompisar imorgon. Åh, vad jag kan sakna oss som team, ska bli så kul att ses alla tre på en gång! Jag försöker säga till J att han måste sluta vara så jävla adorable på nätterna så att jag vill ligga och prata med honom istället för att sova, men han bara skrattar. Tror inte att han tar mig på allvar.

För ett par nätter sedan, när vi skulle försöka sova, hade J's granne ovanpå andra planer för oss. Musiken var mycket ljudlig, det gick att urskilja varje ord. Ett tag roade vi oss med att ha introtävling, där det så klart gäller att vara snabbast med att gissa rätt låt och artist. J är vass som fan på Bach och grabbarna, med det hade han sannerligen ingen nytta av här, för när det gäller modern musik kan jag smiska hans spänstiga lilla bak skär innan han hunnit ana vad som komma skall. Först trodde vi att det var någon tonåring en trappa upp som hade ff, men när vi hörde personens musikval så konstaterade vi att så icke kunde vara fallet. Vi tror att det var en relativt nyfrånskild pappa som har lite misär going on. Antagligen har exfrugan tagit med barnen någon stans på sportlov. När han hade lyssnat på Right here waiting med Richard Marx tre gånger i rad insåg vi att han inte kan ha det helt lätt. Det hela befästes totalt när han sedan hängav sig åt att lyssna på Dido i en halvtimme. Vid två tystnade det äntligen och vi kunde somna till slut.